Martinus: Logik, kap 76.

Läs och sök i Tredje testamentet

Kap:
(I,1-95,A)

76 KAPITLET

Varje himlakropp – sol eller planet – är en "bebodd" värld

Varje växt representerar alltså en form av liv. Liv återigen är detsamma som "medvetande". "Medvetande" kan inte existera utan att utgöra en eller annan form av "mentalitet". "Mentalitet" åter är detsamma som en kombination av livsfunktioner, samlade kring och knutna till ett "jag", som just i form av denna kombination framträder i tillvaron som "ett levande väsen". Villkoret för beteckningen "levande väsen" är sålunda absolut inte, att denna mentala kombination framträder som en "människa" eller ett "djur" under de speciella former som vi lärt känna här på jorden. Det är givet, att jorden endast rymmer en mycket begränsad del av alla de oändliga möjligheter, under vilka livet kan uppstå, blomstra och manifestera sig. Att säga, att en annan himlakropp inte är bebodd, bara för att den har en annan atmosfär, en annan normaltemperatur, en annan specifik vikt och andra ljusförhållanden än jorden, detta är lika barnsligt och ointellektuellt som forntidens astronomiska uppfattningar och kan jämställas med berättelserna om att jorden är platt som en pannkaka och bärs upp av ett par jätteelefanter eller att jorden "står stilla" och solen "går upp" och "går ner".
      Genom den andliga vetenskapen blir man snabbt förtrogen med det faktum, att allting är uttryck för liv – varje rörelse, varje ljud, varje färg – ja att överhuvud taget ingenting i världen kan existera utan att vara livets kännetecken. Varje himlakropp, varje stjärna, varje sol är en bebodd värld. Ja, inte ens kometer och meteorer kan komma utanför livets område, utan uppenbarar sig som koncentrationer av vibrationer, strålar, vågor eller rörelser, vilka ju omöjligt kan vara uttryck för "döden". Endast den absoluta stillheten eller oföränderligheten kan vara dödens kännemärke. Och då någon sådan oföränderlighet inte existerar i tillvaron, ser vi här – som så ofta tidigare i mitt arbete – att döden inte kan vara någon realitet utan endast en tänkt motsättning till det faktiska förhållandet, dvs. en tänkt motsättning till verkligheten. Men en motsättning till verkligheten kan endast vara overkligheten och blir således orubbligt dödens analys.
      Alla klot eller himlakroppar, alla solar, är alltså bebodda världar. Men för att vara "bebodda världar" fordras ju inte att de skall vara befolkade med jordiska människor och djur. Att tro att våra jordiska hundar, kattor, apor, krokodiler, ormar och papegojor etc. skulle vara de enda väsen, de enda livsyttringar, med vilka det oändliga världsalltets omätliga giganter eller jätteklot kan befolkas, och att denna "befolkning" är det enda som berättigar till beteckningen "bebodda världar", detta är ju att tillbe döden i stället för livet, helt bortsett från att en sådan tro eller uppfattning avslöjar naivitet och okunnighet. Den visar nämligen, att man ännu inte förstår, att varje form av energi är en mental egenskap och således inte kan existera utan att vara uttryck för liv, likgiltigt om den visar sig som järn, granit eller marmor eller flammar som eld, blixt eller tanke, samt att man gett vår jord beteckningen "bebodd värld", endast på grund av de av människorna kända stadier av energins eviga kretslopp, vilka yttrar sig som kött och blod.
      Men om livet endast kunde yttra sig i kött och blod, hur skulle då köttet och blodet ha blivit till? – Det är dock ett faktum, att det funnits en tid, då det inte var till, eftersom jorden en gång var en flammande eld- eller solmassa och sålunda helt utan något kött och blod. Och om detta tillstånd skall betraktas som uttryck för livlöshet, så måste det ju vara denna livlöshet som frambragt de animaliska väsendena. Men detta vore att påstå, att det är de döda tingen som frambragt de levande. Kan detta vara logik? – Det är väl inte de skapade tingen som frambringar skaparen. Det kan aldrig vara tecken på normalt förstånd eller förnuft att anse att livlöshet är orsak till något. Är inte livlöshet absolut stillhet? – Kan livlöshet vara upphov till en skapelse, som på alla områden uppenbarar den allra högsta intellektualitet och som i verkligheten är förebilden för all fullkomlig mänsklig produktion? – Och finns det inte lika mycket vibration och rörelse, förvandling och skapelse, logik och planmässighet i materien utanför de animaliska väsendenas område som inom detta? – Och dessutom, hur mycket fyller de animaliska väsendena upp av världsalltets samlade materia? – Hur mycket av världsalltets samlade liv yttrar sig som kött och blod? – Hur stor är den samlade vikten av de animaliska väsendenas materia i förhållande till det omätliga kvantum av materia som existerar under andra former? – Är den inte helt "mikroskopisk"? – Hur mycket väger inte de väldiga oceanernas vattenmassor, hur många tons vikt representerar inte jordens mineral-, granit- och metallförråd? – Och vad skall man säga om solen, vars storlek motsvarar hundratals jordklot? – Och när denna i sin tur bara är en dvärgsol i förhållande till många andra solar, och dessa större eller mindre himlajättar bildar hela samhällen eller grupper, ja stundom är så talrika att de var för sig endast utgör enheter i lysande makrokosmiska dimmor, vart tar då livsformen "kött och blod" vägen? – Krymper den inte ihop till "rena intet"? – Är det inte tydligt, att denna materieform är en av världsalltets obetydligaste i förhållande till de existerande jättemassorna av övrig materia, genom vilken planmässig rörelse och energi i lika hög grad gör sig gällande?
      Om man påstår, att endast världsalltets animaliska materia – ja även om man tar med den vegetabiliska – är uttryck för liv, så skulle livet i världsalltets samlade materiemassa, i dess samlade glödande solmassor, vara så försvinnande litet, att om världsalltet t.ex. vore en människokropp, skulle det i denna kropp inte ens finnas liv tillräckligt för ett enda huvudhår, ja inte till en enda mikroskopiskt liten cell eller blodkropp. –
      Om man under sådana omständigheter ansluter sig till uppfattningen, att endast vegetabilisk och animalisk materia är uttryck för liv, betyder inte detta då att man dyrkar döden i stället för livet? – Är inte en sådan dyrkan detsamma som "avgudadyrkan", är den inte ett blint famlande i mörkret, en tro eller uppfattning utan mening, utan logik och utan plan?
      Att leva i en tillvaro, där döden är i en så överväldigande majoritet, är det inte som att hänga i en fallskärm som störtar ned genom luften utan att veckla ut sig? – Kan livet vara mera omgivet av döden än i en sådan situation? –
      Om religionens, filosofins och vetenskapens män lär människorna, att endast de vegetabiliska och animaliska materierna är uttryck för liv och att all annan materia är livlös, då lär de ju i själva verket, om än omedvetet, att världsalltet är en livlös öken, ett öde och ofruktbart dödens rike, i vilket livet endast utgör ett dammkorn, så litet att man inte kan få syn på det i det starkaste mikroskop. Och om man samtidigt predikar, att endast en ytterst liten bråkdel av detta liv skall uppnå "salighet", "evigt liv", medan den övriga delen skall utlämnas till "förtappelse" och "död", då blir det ju öknen, livlösheten, döden och tomheten som växer och breder ut sig, och livet som krymper ihop. – Den utlovade "nya himlen" och "nya jorden", i vilken de "ogudaktiga" är "utrotade", är alltså ännu fattigare på kött och blod och blir därigenom ännu mera utblottad på liv, blir ännu mer mikroskopisk i förhållande till "dödens" välde, än det nuvarande jordklotet. –
      Men kan det vara riktigt? – Kan en sådan lära eller förkunnelse vara "vägen, sanningen och livet"? – Är inte de som förkunnar och lär dylikt dödens apostlar i stället för livets? Är det inte "dödens" budskap de ropar ut från kyrkornas predikstolar, från skolornas och universitetens talarstolar? – Blir inte detta budskap mera till "dödens" favör, ju mera man ropar om "död" och "förintelse", om "Guds vrede", "straff och "utplåning"? –
      Kan ett liv, som redan förut är "mikroskopiskt" litet inför "dödens" "omätliga majoritet", bli större och starkare genom att hämnas, straffa, lemlästa och utplåna något av sig självt? – Blir inte denna process en tribut till "dödens" redan förut "mäktiga majestät"? – Är det inte "döden" man dyrkar, är det inte till den man offrar, när "själar bränns i helvetet", när "själar går förtappade"? –
      Jag kan inte inse annat än att detta är en övermodig dödskult. Och då det är livet som "offras", livet som "bränns", livet som "utsläcks" eller "utrotas", kan detta ju bara bli mindre och mindre och därmed svagare och svagare i förhållande till den "allt uppfyllande", "allestädes närvarande" "döda materien". Och kan då inte dessa "apostlars" motto med rätta uttryckas sålunda: "Vi är kaos, osanningen och döden"? – Är det månne inte på tiden att människorna börjar vakna upp och tänka litet över vad det egentligen är som serveras dem under etiketten "Guds ord"? – Och är det inte likaså viktigt att de, som ägnar sig åt att lära och vägleda andra människor, börjar undersöka, om de nu också själva är i kontakt med "vägen, sanningen och livet" eller om de är representanter för ovannämnda motto "kaos, osanningen och döden". Det är ju inte likgiltigt, vilket av dessa två motton man gör till vanemedvetande i sitt eget eller andras liv.

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.