Martinus: Logik, kap 73.

Läs och sök i Tredje testamentet

Kap:
(I,1-95,A)

73 KAPITLET

Den gudomliga korrespondensen. Organismfunktioners automatik

Då all vibration eller rörelse i sin högsta instans alltså är identisk med mentalitet, dvs. att allt är en yttring av medvetande, förstånd och vilja, verkar all upplevelse, allt som kan förnimmas, ja absolut allt som överhuvud taget kan manifesteras, berikande på medvetandet, dvs. är att betrakta som undervisning. Alla levande väsen är alltså föremål för denna "undervisning" och får därigenom sin mentalitet förvandlad, varigenom den kommer att ge utslag i nya rörelsearter, som återigen ger nya erfarenheter osv. Denna mentalitetsförvandling är detsamma som Bibelns "skapelse av människan". Och denna skapelses faser är "spiralens" sex faser, dess sex riken, och blir alltså detsamma som de olika stadierna i korrespondensen mellan det levande väsendet och Gudomen.
      Det första stadiet utgör ett avsnitt av den gudomliga korrespondensen, där "instinkten", vilket vill säga "vanemedvetandet", är det bärande i det levande väsendets manifestation. Med "vanemedvetande" bör här förstås en utan hjärn- och viljemässigt ingripande självständigt arbetande livsfunktion. En vana är detsamma som en förmåga. Därför måste också all förmåga först komma till genom övning. Övning åter är en ständig upprepning av samma manifestation. En sådan upprepning gör manifestationen till vana. Och i samma mån som en manifestation blivit till vana, går den lättare för medvetandet, ja till sist så lätt att individen inte ens behöver vara hjärnmässigt med i manifestationen. Den befordrar sig själv.
      När vi är ute och promenerar, flyttar vi helt automatiskt våra fötter växelvis utan att med tanken vara med i varje enskild fotförflyttning. Vi har alltså hjärnan helt fri och kan obesvärade av fotflyttandet konversera eller tankemässigt vara nästan hundraprocentigt upptagna av andra ting, emedan fotflyttandet blivit till en vana hos oss. Hos det lilla barnet, som håller på att lära sig gå, har fotflyttningen ännu inte blivit till en vana. Det måste därför ha hela sin uppmärksamhet riktad på den och har alltså inte den tankefrihet som vanan för länge sedan skänkt oss.
      På liknande sätt är det i alla livets förhållanden när man skall lära sig något. Till att börja med kräver utförandet hjärnmässig inblandning för att till slut kunna utlösa sig på egen hand. Men för att en manifestationsart skall kunna bli till färdighet eller virtuositet, måste den alltså upprepas gång på gång. Och genom ständig upprepning av manifestationsarter, mentala såväl som fysiska, uppstår "utveckling", dvs. skapelse av "organ". Och med organens tillblivelse uppstår individens behärskande av tingen. "Vanan" är detsamma som det första stadiet i detta behärskande. Ur vanan utvecklar sig vidare det som vi kallar "förmågan", "talangen" eller "anlaget". Och på dessa förmågor eller anlag grundar sig den vidare upplevelsen av livet. Dessa formar individens öde.
      Det är inte så svårt att, vid närmare eftertanke, inse att det verkligen förhåller sig på detta sätt. Om man flera gånger läser samma vers, får man ju till slut förmågan att läsa den utantill, så att man alltså inte längre behöver någon text. Och vad skall man till exempel säga om vissa artisters fenomenala prestationer: jonglör- och balanskonst, dans på lina, "dödsritt" osv.? – Är inte detta resultat av oerhört många upprepningar? – Och har inte dessa upprepningar åstadkommit att ifrågavarande personer förändrat sig? – De är inte längre helt desamma som de var innan de började med upprepningarna, dvs. "övningarna". Är det inte ett faktum, att de tack vare dessa nu äger förmågor, som de tidigare inte hade och som andra personer, som inte utfört övningarna, inte äger?
      Alla förmågor grundar sig sålunda på övning eller upprepning. I samma mån som övningarna avtar, kommer också färdigheten att avta. Detta förhållande bekräftas utomordentligt tydligt i det dagliga livet. Organ som inte brukas degenererar och tynar bort. Är det inte ett faktum, att den kroppsarbetande ungdomen i mycket högre grad än adelns ungdom gått fri från degeneration och kroppslig försvagning och klenhet? Månne inte detta beror på det sunda arbete, som den förstnämnda ungdomen varit hänvisad till? – Och skulle inte degenerationen hos de adliga ha varit mycket mindre, om dessa inte genom flera liv varit födda till en tillvaro i kroppslig sysslolöshet, med tjänare och personal, varigenom den kroppsliga utvecklingen genom motion och verkligt blodstimulerande arbete blev åsidosatt? –
      Om vi som ett experiment band fast ena armen och handen vid kroppen och lät dem vara så i månader eller år, skulle vi till slut helt ha förlorat rörligheten i både arm och hand. Lederna skulle bli helt styva och oböjliga, samtidigt som muskulaturen skulle skrumpna ihop och förtvina. På liknande sätt går det med alla organ som inte i tillräcklig grad brukas. På så vis ser försynen eller naturen själv till att intet överflödigt existerar. Endast det som återupprepas kan hållas vid liv i det levande väsendets medvetande. Men för att en upprepning skall kunna äga rum, fordras ju att det i väsendets mentalitet finns lust eller intresse för upprepningarna. Det som väsendet inte har intresse för upprepar det ogärna. Hyser det antipati mot något, motarbetar det till och med upprepningen, värjer sig för den, medan det i hög grad påskyndar och stimulerar den, när det känner lust och intresse.
      Upprepningarna och därmed utvecklingen av förmågor, anlag och talanger kan alltså endast kulminera där det levande väsendets önskningar, lustar och begär kulminerar. Och livet skapas tack vare detta just så, som det levande väsendet önskar. Det som intresserar växer, och det som inte intresserar degenererar. Ingen manifestation kan således fortlöpande hållas vid liv eller i gång annat än på grund av begär efter detta vidmakthållande. Men då begär ingår i mentalitetens innehåll, blir det även här till faktum, att det ligger mentalitet bakom all rörelse, all skapelse, all manifestation, såväl i det vi kallar "naturen" som i det som hör hemma under mänsklig alstring.
      Då verkningarna av denna skapelse, som är ett resultat av tidigare önskningar och begär, ibland är resultatet av mångårigt uppbyggande, ja till och med kan utgöra resultatet av flera liv, kan de inte upplösas och degenerera lika blixtsnabbt som begäret efter deras fortbestånd tankemässigt kan skifta karaktär och utlösa sig i nya, ibland diametralt motsatta begär. Dessa icke upplösta verkningar av tidigare önskningar och begär kommer därvid att kollidera med tillfredsställandet av de nya begären och blir för dessa ett tillfälligt hinder eller obehag. Och det är detta obehag som i det dagliga livet vanligen kallas "ödet".
      Då den vanliga jordiska människan inte har kosmiskt utvecklat medvetande, är ödet ännu ett mysterium för henne. När det går henne emot, känner hon sig därför lätt som "martyr", som offer för tillfälliga naturkrafter. Att hennes motgångar, sorger och lidanden, sjukdomar och besvärligheter är de yttersta konsekvenserna av hennes egna, tidigare manifesterade uppfyllelser av dåvarande önskningar och begär, vet hon inte, liksom hon i dag inte heller känner till de yttersta konsekvenserna av de handlingar och tillfredsställanden av begär som hon nu söker utlösa. Följden härav kan endast bli att hon, vad ödet beträffar, i stor utsträckning handlar i blindo.
      Då ödet alltså är verkningar av individens tidigare mentala utlösningar och då dessa verkningar omöjligt kan utebli, kan väsendet lika omöjligt undgå att präglas av dem. Och då individen inte kan leva utan att alstra rörelse, och rörelse med nödvändighet måste vara orsak till de nämnda verkningarna, kan individen således inte undgå att ständigt prägla skapandet av sina egna utlösta verkningar. Denna permanenta prägling är "Guds skapelse av Adam", den är Guds ledning av det levande väsendet, den är den levande "gudomliga korrespondensen" mellan väsendet och dess himmelska upphov, dess gudomlige Fader och levande försyn, likgiltigt om väsendet självt känner denna korrespondens som något "ont" eller något "gott", som medgång eller motgång; likgiltigt om det i kraft härav är växt, djur eller människa; likgiltigt om det är "förbrytare", "helgon" eller "världsåterlösare".
      Det levande väsendet står alltså hela tiden under ett evigt beskydd, och endast konsekvenserna av dess tidigare onaturliga viljeutlösning kan utgöra hinder för en naturlig viljeutlösning och därmed för tillfredsställandet av dess naturliga begär eller den sanna lyckan.
      Då individen således hela tiden oundvikligen blir ställd inför konsekvenserna av sitt tidigare utlösta framträdande och detta ger honom medgång eller motgång i hans nuvarande liv, eller utgör hela hans öde, måste detta självfallet leda till att individen till slut får intresse för detta öde, dess orsaker och hela mysterium. Detta intresse åter är detsamma som det vi kallar "religiositet", men det blir naturligtvis särskilt dominerande eller aktuellt, först när det levande väsendet kommit ett gott stycke på väg inom det jordmänskliga stadiet, dvs. ett stadium där det börjar motta förståndsmässig eller teoretisk undervisning. Denna undervisning utgör världsåterlösningen.
      Men innan individen nått så långt att han kan "återlösas", vilket vill säga befrias från den okunnighet, genom vilken han skapar sig ett olyckligt öde, måste han först genomgå en mängd stadier där han inte har förståndsmässig insikt i sin upplevelse av livet. Men när individen inte har förståndsmässig insikt i sin egen livsföring, måste denna ju befordras genom andra mentala impulser. Och vi vet ju, att det finns levande väsen som styr sin livsupplevelse uteslutande genom "instinkt", vilket som nämnt är detsamma som "vanemedvetande". Dessa väsen kallar vi "växter".
      Nu kan man ju fråga sig, varifrån dessa väsen fått sin "instinkt". Som vi redan berört, är ju instinkten, vanemedvetandet, ett resultat av oerhört många upprepningar. Och vi måste då följa växten i dess utveckling tillbaka till en tidigare "spirals" intellektuella zon, där intelligens, intuition och minne är de mentala impulser, tack vare vilka väsendena medvetet kan göra uppfyllandet av natur- eller livslagarna till en permanent upprepning och därmed till ett vanemedvetande, som kan arbeta självständigt och oberoende av något hjärnmässigt ingripande. Och från denna "spirals" intellektuella zon leder alltså utvecklingen de levande väsendena fram till nästa "spirals" första stadier, där de nyss nämnda intellektuella impulserna endast framträder i latenta och underlägsna former. Härigenom kommer de levande väsendena att i dessa stadier manifestera sig som ointellektuella väsen och har endast det från de intellektuella stadierna nedärvda vanemedvetandet till bärare av sitt medvetandeliv. I ett sådant medvetandetillstånd befinner sig alltså växterna. Dessa väsen växer fram, varje art efter sina speciella principer. De skapar sina organismer, de skapar sina blommors underbara färgprakt, de skapar sina frukter, alltsammans fullkomligt harmoniskt och i kontakt med den högsta intellektualiteten, i kontakt med naturlagarna eller den gudomliga världsplanen, utan någon som helst medveten hjärnmässig inblandning från väsendena själva. Och vi kan här bevittna den högsta fullkomligheten vid uppfyllandet av lagarna för skapelse eller manifestation. Det är själva "den gudomliga världen", "spiralens" fullkomligaste zon, som här uppenbarar sin överjordiska fullkomlighet i synlig fysisk materia.
      Men "spiralens" rytm går sin eviga gång. Och liksom väsendena inte skulle vara kvar i "spiralens" högsta intellektuella zon, utan måste ner i ett tillstånd där de var helt utan vetande och endast upprätthölls genom vanemedvetandet, så skall dessa väsen inte heller vara kvar i detta intellektualitetens dvalliknande tillstånd eller okunnighetszon. Och "spiralrytmen" leder så individen åter fram till "spiralens" intellektuella zoner, och så vidare i ett evigt kretslopp.
      I detta kretslopp har den jordiska människan nått ett stycke bort från instinktstadiet, vilket alltså vill säga från växtriket. Instinkten är dock i överväldigande grad förhärskande i hennes natur, även om den naturligtvis nu manifesterar sig med mentala impulser, som börjar närma sig de intellektuella impulserna. Den jordiska människans hela fysiska kropp är i själva verket bara en mycket långt framskriden växt och upprätthålls i stor utsträckning endast med hjälp av växt- eller instinktmedvetandet. Detta åter betyder, att hennes kropps huvudfunktioner och uppbyggnad i stor utsträckning sker utan hjärnmässig inblandning. Det är alltså "den gudomliga världens" fullkomliga liv, som denna individ tillägnat sig som vanemedvetande under sin existens i den föregående "spiralens" intellektuella zoner, som nu existerar som självständiga funktioner i dess organism. Det är detta vanemedvetande som normalt upprätthåller blodcirkulationen, matsmältningsprocesserna, körtelfunktionerna och andningen. Dessa funktioner upprätthålls alltså inte längre i kraft av ett föregående tänkande eller genom viljans bestämmande, utan är självständigt arbetande vanemedvetande, som i sin tur utvecklar dirigerande centra för organismfunktion. Det är just denna omständighet som gör, att man blir skickligare ju mera man övar sig. Om inte övningen eller upprepningen för varje gång skapade ett nytt plus i uppbyggandet av ett sådant centrum, skulle all övning vara meningslös. Det skulle vara likgiltigt, om man utförde något hundra gånger eller endast en gång. Färdighet eller förkovran i något skulle då vara en absolut omöjlighet..
      Men nu är det ett faktum, att "övning gör mästaren". Och detta betyder alltså i verkligheten, att för varje gång vi utfört en sak, blir vi mer och mer rutinerade i att utföra denna sak. Och i samma mån som rutinen tilltar, avlastas den fysiska tankekoncentration, som till att börja med var en oumbärlig grundval för sakens utformning och vidmakthållande. Men när individen alltså, i samma mån som rutinen utvecklas, vid utövandet behöver vara mindre och mindre tankemässigt koncentrerad på saken, är det ju därmed ett faktum, att något annat har övertagit styrningen eller ledningen av funktionen, och detta andra är alltså de ovan nämnda centra. Dessa centra framträder som det komplement till hjärnan som vi kallar "ryggmärgen". Denna utgör alltså i viss utsträckning en kombination av centra för organismfunktionens automatik eller självständighet.
      Men innan ett sådant centrum har skapats, måste funktionen helt styras och ledas medvetet hjärnmässigt. Vi kan, i fråga om dessa centra, inte här gå in på några detaljer utan hänvisar till "Livets Bog", där de blir kosmiskt analyserade under beteckningarna "ödeselement" och "talangkärnor". Men att dessa centra finns där, bekräftas mycket tydligt av att en fågel kan gå och flyga under några sekunder efter det den fått huvudet avhugget, för att inte nämna sådana omedvetna och utanför viljekontrollen existerande funktioner i organismen, som omöjliggörs om ryggmärgen blir skadad – varigenom dennas identitet som säte för dessa centra bekräftas.

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.