Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Logik |
71 KAPITLET Det levande väsendet som den djupaste orsaken till sitt eget öde Vi har nu på vår mentala färd genom världsalltets logik nått så långt att vi sett kulminationen av mörkrets skapelse, kulminationen av smärta och lidande, ja vi har uppehållit oss i själva "helvetet". Men i detta tillryggalagda avsnitt har vi samtidigt blivit berikade med våra första förkunskaper för att förstå att mörkret, smärtorna, ja själva "helvetet" inte är en manifestation av gudomlig vrede, inte är ett uttryck för något slags hat från en försyns sida och att "helvetet" således absolut inte på något sätt kan vara liktydigt med en demonisk, religiös eller andlig "straffanstalt". Detta har man ju hittills i allmänhet menat inom de gängse religiösa världsuppfattningarna, och det är därför klart att människorna, såsom vi även sett, mera lärt sig att frukta Gud än att älska honom, varför deras religiösa framträdande, så länge deras intelligens ännu inte är kosmiskt utvecklad, nödvändigtvis mera måste vara en känslomässig "dressyr" än en på verkligt realistiskt, klart förstånd baserad, levande kärlek till livets Fader."Helvetet", smärtorna och lidandena eller allt det mentala mörkret i världen är alltså inte något straff, utan utgör endast och allenast resultatet av en levnadsarts konflikt med eller bristande uppfyllelse av de eviga villkor eller lagar, på vilka kontrasten eller motsatsen till "helvetet", dvs. den "fullkomliga lyckan", är baserad. Detta återigen betyder, att hela tillvaron endast utgör en fråga om orsak och verkan. Man har heller aldrig råkat på en vetenskap eller upplysning, som inte är detsamma som en kunskap om orsak och verkan. Är inte varje handling, varje skapelse, varje rörelse identisk med orsak och verkan? – Hela livet, all tillvaro, varje form av upplevelse är verkningar av utlösta orsaker. Ju mera man känner dessa orsaker, desto mera hör man till den kategori av väsen, som betecknas "intellektuella" eller "högt utvecklade", och ju mindre man känner dessa orsaker, desto mera hör man till den kategori av väsen, som betecknas som "naiva" eller "mindre utvecklade". Men när all rörelse eller skapelse sålunda representerar orsak och verkan, blir ju allt som existerar uttryck för planmässighet. Bestämda orsaker har bestämda verkningar. Och då de levande väsendena inte kan vara till utan att skapa rörelse, kan de inte heller vara till utan att utlösa orsaker och verkningar. Dessa verkningar är deras "öde". Varje levande väsen blir därigenom den djupaste orsaken till sitt eget "öde". Om detta blir ljust eller mörkt beror alltså på vilka orsaker som väsendet genom sitt framträdande utlöser. Det ljusa och det mörka "ödet" är ju var för sig verkningar av vissa bestämda orsaker och kommer ständigt att återupprepas varje gång som samma orsaker blir utlösta. Om det levande väsendet känner de orsaker, vars verkningar endast kan resultera i ett lyckligt öde, och de orsaker som oundvikligt måste resultera i ett olyckligt öde, då kommer det självt helt naturligt att endast inrikta sig på utlösning av orsaker, vilkas verkningar orubbligt måste bli en ljus och lycklig tillvaro, och väsendets handlingssätt kan då betecknas som "logiskt". Om det däremot inte känner orsakerna till ljus och mörker, kan det ju inte heller i förväg med säkerhet göra sitt öde ljust, eftersom det ju ingenting vet om betingelserna härför. Det måste då handla i blindo och kommer därigenom lätt att utlösa fel orsaker, dvs. sådana som resulterar i olycka och lidande, och individen är då att betrakta som "ologisk" i sitt framträdande. Den ocean av olyckliga öden, sorger och lidanden, vilka vi just beskrivit som "helvetet" och som är helt dominerande här på jorden, visar ju som ett faktum, att den jordiska människan ännu inte på långt när handlar "logiskt", dvs. inte alls känner till de riktiga orsakerna, de som utlöser sig i harmoni, fred och lycka i tillvaron. Hon måste därför ofta, i blindo, men naturligtvis i förvissning om att hon handlar riktigt, utlösa en mängd orsaker, som med nödvändighet endast kan resultera i disharmoni och elände. Den jordiska mänskligheten befinner sig sålunda på ett stadium, där den ännu inte alls är i stånd att ödesmässigt handla "logiskt". Detta betyder alltså, att den äger alltför liten kunskap om utlösningen av de riktiga orsakerna. Den är ovetande. Och dess okunnighet är i själva verket den enda orsaken till dess mörka öden, till krig och grymheter, till sorg och smärta. "Det enda nödvändiga" i tillvaron blir då ständigt för denna mänsklighet: mera vetande. Och – som jag skrivit i "Livets Bog" – "där okunnigheten avlägsnas upphör det onda att existera", där blir himlen klar, där lyser solen, där når livets egen blomstring sin högsta kulmination och färgprakt. Där blir man "ett med Fadern". |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt