Stjärnsymbolen i menyn


Läs och sök i Tredje testamentet
   Kap:  
(I,1-95,A) 
 
Avancerad sökning
Innehållsförteckning för Logik   

 

 

70 KAPITLET

Där endast makten accepteras som medel att avgöra tvistefrågor

"Djuret" har alltså här, under sin omskapelse till "människa", endast nått fram till ett stadium, där det i sin egenskap av jordisk människa blivit i stånd att överträda det femte budet, en överträdelse som inte existerar hos "djuren". Det allmängiltiga hos dessa väsen är ju, att dräpandet här är en livsbetingelse. Om tigern inte dräpte, skulle den ju dö av svält. Att på så vis åstadkomma sin egen död är också mord. För djuren skulle det femte budet alltså endast kunna gälla självmord och utgör då inte alls någon logisk föreskrift. Det femte budet är alltså upprättat såsom föreskrift för väsen som mördar och dräper, utan att detta är en livsviktig nödvändighet för dem. Det är en första manande röst från världsåterlösningens yttersta förpost. Det är en ny världs bländande strålglans som börjar tränga in i "helvetet". "Du skall icke dräpa" är den gudomliga formel, som förvandlar "djävlar" till "gudar".  – Och den jordiska människan finner härigenom vägen öppen till "himlen". –
      Den "flyende" "Adam och Eva" lystrar här, genom det femte budet, till en helt ny fanfar som ljuder genom världen. "Du skall icke dräpa" är ett nytt bud, som utgör den raka motsatsen till vad "flyktingarna" tidigare varit vana vid. På de "utdrivna" väsendenas många stadier som primitiva, som "naturmänniskor", är dräpandet ännu en moralisk företeelse, vägen till hjälteglorian, den högsta religiösa utlösningen. Man är här alltjämt så nära "djurriket", att dess lagar och vanemässiga traditioner, dvs. den starkares rätt, är en förstenad bärande livsinstinkt, utan vars upplösning "djurets" fortsatta utveckling eller omskapelse till "människa" skulle vara en omöjlighet. På upplösningen av denna tusenåriga, ja miljonåriga, förstenade instinkt grundar sig skapandet av all "mänsklig" mentalitet; här skapas all mottaglighet för "intelligens" och "känsla". När den dräpande principen utgjorde livsbetingelse och när individens skicklighet att befrämja denna princip blev till idealism, moral och rätt, måste den onaturliga döden i verkligheten bli en allestädes närvarande farlig faktor, som tvang individen att överallt vara på sin vakt, tvang honom att spänna sina sinnen till det yttersta för att bli denna faktor överlägsen.
      Faran lurade överallt, såväl i skogens snår som på det öppna fältet, såväl i dalens skugga som på backkrönets topp, såväl i den jäsande bränningen som vid den lilla bäcken, såväl i individens egen hydda som i fiendelägret, kort sagt: överallt där en mänsklig fot kunde träda och en mänsklig hand kunde hålla ett mordvapen. Därför blev individen ovillkorligen tvungen att träna sig i ständig vaksamhet, tvungen att ständigt anstränga sig till det yttersta för att vidta motåtgärder och visa prov på snarfyndighet, rådighet och listighet. Han sporrades till att utveckla ett alltmer komplicerat självförsvar. Den enda grunden för lycka hette övervinnelse eller seger, seger och åter seger över sina medväsen. Endast den som kunde hålla dessa i schack, hade sin lycka orubbad. Och det bästa, enklaste och primitivaste medlet, när det gällde att armbåga sig fram till lyckan och som inte krävde något särskilt invecklat eller intelligensmässigt förfarande, blev helt enkelt att så vitt möjligt utrota de konkurrerande medväsendena, medtävlarna om lyckan och överlägsenheten. Endast den som kunde utrota eller fängsla sina medväsen, kunde bli lyckans guldgosse, endast han var i verkligheten en fysiskt fri man, inför vilken alla underkuvade måste vara slavar eller trälar.
      Då man endast genom att skaffa sig maktöverlägsenhet kunde finna en väg bort från träldom och slaveri, bort från förtryck och förföljelse, från förnedring och död, var det inte så märkvärdigt att denna väg blev den allenarådande idealismen, blev till gudsdyrkan och religion, blev "kerubernas" främsta lagbud och anvisning på hur man skulle komma till "himlen", till "Valhall". Och det är givet, att en sådan religiositet med nödvändighet måste ge utslag i att man offrade några av de underkuvade, av slavarna eller trälarna. Man måste ge "gudomen" något av det erövrade bytet. Hur skulle man annars visa sin erkänsla?  – Och den tidens högsta religiösa kult blev så ett festrus i mord, dråp och tortyr av de underkuvade, till ära för en gudom som naturligtvis endast kunde tänkas hysa sympati för de segrande triumfatorerna samt all möjlig ringaktning, antipati och blodtörst mot de underkuvade eller underlägsna, de som visat sig svaga i fysisk maktutveckling och stridsförmåga. Man måste ju, tankemässigt, föreställa sig gudomen som kulminationen av de ideal och moraliska uppfattningar, som man själv var besjälad av och endast kunde uppfatta som de högsta. Hur skulle man annars uppfatta honom?  – Att tänka sig honom annorlunda vore ju att ställa honom i nivå med de underkuvade slavarna och trälarna, med de "svaga" eller mindre stridsdugliga, och därvid skulle man ju inte kunna undgå att vanhedra sig själv och gå förlustig sin strålande "hjältegloria", mista all uppskattning och beundran av sin egen stora stridsöverlägsenhet, mord- och dråpskicklighet.
      Men en mänsklighet, som ännu inte känner till verklig rättfärdighet, ännu inte hyser någon respekt för sina medväsens verkliga rätt till livet och som endast beundrar och accepterar makten som enda avgörande moment i tvistefrågor, hindrar ju sina enskilda individer att koncentrera sig på ärlighet, medlidande, och förståelse eller förlåtelse, självuppoffring eller oegennytta, eftersom sådana egenskaper ju endast är uttryck för "svaghet" och endast kan uppfattas som "nederlag", "återtåg", "feg underkastelse" eller uppgivenhet inför fienden i en atmosfär eller zon, där den fullständiga oförsonligheten, det totala undertryckandet eller nedgörandet av motståndaren betraktas som den förnämsta vägen till gudomens ynnest. Och det är givet, att man i en sådan atmosfär helt saknar kosmiskt vetande. Här finns det absolut inget intresse för rättfärdighet, oegennytta och kärlek. Här heter det över allt annat dominerande problemet: förkovran i utövandet av den dräpande principen. Här är vi i "syndafallets", "dödens" och "mörkrets" rike. Och det är självklart, att ett sådant rike, där man ännu inte känner till rättfärdighet, uppoffring och kärlek som rättmätiga livsfaktorer, utan tvärtom genom den allenarådande styrke- och mordidealismen söker utrota eller bekämpa dessa, måste bli identiskt med "helvetet".
      Men livet, världsalltet, är grundat på eviga, orubbliga lagar, som är kulminerande kärlek. Och de levande väsendena kan i enlighet därmed inte bli kvar i "helvetet", kan inte ständigt fortsätta att vara "troll" och "djävlar", kan inte förbli karikatyrer av själva livets mening. Det gudomliga ordet "Varde ljus!" ljuder ständigt genom sfärerna. Och "Guds, ande svävar" ständigt "över vattnet". Och se, genom "helvetets" dypölar och skräckkabinett uppenbaras kärlekens strålande makt, och den allsmäktige Fadern lyfter sin evige son upp till sitt eget väsen på livets högsta lysande tinnar.


Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.