Martinus: Logik, kap 68.

Läs och sök i Tredje testamentet

Kap:
(I,1-95,A)

68 KAPITLET

De av traditionen fortplantade fablerna om "djävlar" blir till realistisk verklighet

Den jordiska människan befinner sig sålunda på ett stadium, där hon inte längre helt är "djur" men inte heller helt hunnit bli "människa". Hon tillhör inte längre helt det rike, som hon ursprungligen utgått ifrån, och kan därför inte heller längre helt underordna sig dess lagar. För den skull är hon inte heller i harmoni med dessa lagars representanter, "keruberna". Till "keruberna" hör ju alla de väsen som är förkunnare och uttolkare av helt eller delvis "djuriska" traditioner, vilket vill säga tolkare av en moral, som tillskriver Försynen eller Gudomen vrede, hat, hämnd- och straffbegär; som gör övermäktiga politiska mördare, erövrare och förtryckare till hjältegestalter, medan de väsen, som inte längre håller sig till eller tror på de gamla auktoriserade idealen och moralbegreppen, döms som "förbannade", ja "evigt förtappade" varelser, "djävulens barn" och aspiranter till "helvetet". De döms till att kastas ut i "mörkret därutanför, där det skall vara gråt och tandagnisslan", döms till en "evig elds" pinande tortyr, till fröjd och glädje för dem, som genom iakttagandet av de auktoriserade moralbestämmelserna och genom påstådd "nåd" och "syndaförlåtelse" blivit "frälsta", blivit "Guds barn" och berättigade att tituleras "heliga" och som därför måste hålla sig på långt avstånd från "djävulens barn". Och på så vis hålls krigsmentaliteten ständigt vid liv.
      "Adam och Eva" har alltså som "modern människa" kommit så långt bort från sitt ursprungliga rike, och Guds skapelse av "människan" är så framskriden, hans "inblåsning" av den gudomliga "livsanden" så effektiv, att hon blivit alltmera "levande", ja så "levande" att hennes "nya liv" inte på långt när kan få tillräckligt utlopp genom de ursprungliga, ordinarie "djuriska" traditionerna, metoderna och principerna. Hon kämpar inte längre med öppna, synliga, naturliga vapen: tänder och klor. Hon kämpar inte längre med sin kropps naturliga medfödda kraft. Och hennes mordlust är inte längre motiverad av ett absolut livsvillkor. Hon dräper inte uteslutande för att tillfredsställa sin hunger eller för att försvara sig. Hennes utvidgade medvetande har förstärkt och fullkomnat hennes mord- och dråpförmåga tusentals gånger. Och hon skiljer sig från sitt tidigare tillstånd eller från sina nuvarande "djuriska" stamfränder därigenom att hon vid varje tillfälle och i varje situation sätter som mål att avliva, förtrycka och fängsla. Hon dräper av hat, dräper av avundsjuka, dräper av fåfänga, äregirighet, habegär, maktbegär. Hon dräper av svårmod, hon dräper av glädje. Mordprincipen har blivit till sport, till förlustelse. Var det inte mordprincipen som man hade till underhållning vid de forntida gladiatorspelen och när människorna kastades för de vilda djuren? – Och är det inte samma mentalitet som går igen i de moderna tjurfäktningarna och tuppfäktningarna i vissa länder? – Och är det inte mordprincipens glädjeutbrott som ljuder mot oss genom de stora klappjakternas valthorn och hundskall? – Är det inte samma mentalitet som gör sig gällande i det som kallas "nöjesfiske"? – Och vad är de stora idrottstävlingarna annat än mordprincipens manifestation i förtunnad form, dämpad till svaga dyningar? – Fylls inte stora idrottshallar och sportpalats över hela världen på grund av människornas begär efter att få se kamp? Skakar inte byggnaden av mängdens jubel, när publikens favorit har slagit sin motståndare – om inte ihjäl – så dock medvetslös eller ur stånd att fortsätta kampen? –
      Jo, all kamp är mord; men mordet behöver inte alltid vara hundraprocentigt, dvs. resultera i den säkra döden. Ett väsen kan ju bli bara till hälften ihjälslaget, och mordet är då bara femtioprocentigt. Varje kroppslig skada, som ett väsen utsätts för av ett annat, utgör sålunda alltid vissa procents mord. Det levande väsendet har här på sin väg från "djur" till "människa" nått fram till ett stadium i utvecklingen, där det gör de från äldre tider härstammande fablerna om "djävlar" till realistiska fakta. Väsen, som genom att röva, plundra, mörda, dräpa, skända och ödelägga, sprider sorg och rädsla, invaliditet och sjukdom i sina spår, fastän detta för dem inte på något sätt är en livsbetingelse, utan endast grundar sig på de förut nämnda lägre medvetandetendenserna egoism, maktbegär, fåfänga och mordlust, är inte dessa väsen tillvarons verkliga "djävlar"? – Tror den jordiska människan, att hon kan frigöra sig från denna identitet, så länge hon i länder, där jorden är skapad till att digna av härliga vegetariska produkter – som är den blivande "människans" absolut enda naturliga, dråpfria föda (se min bok "Den fullkomliga födan") – omskapar denna jord till taggtrådsinhägnade fångläger eller konstgjorda uppfödningsplatser för högt utvecklade "däggdjur" för att göra dessa sina nära stamfränder lämpliga för köttgrytorna – för matkalas och högtidsmåltider, som man kanske inleder med orden "I Jesu namn till bords vi gå" och, bedövad av sprit och tobak, övermätt av blodkorv, revbensspjäll, sovel och sylta, avslutar med "... skön är själarnas pilgrimsgång" osv. –
      Är inte detta parodi på ett festfirande till ära för den dräpande principens avskaffande eller förkovran i att hålla det femte budet – en parodi som är "djävlar" värdig? –
      Tror någon att de blomsterfyllda ängarna och de gröna och gula böljande sädesfälten är paradisiska, så länge de utgör ett bärande fundament för de väldiga och tekniskt fulländade mordplatser som vi kallar "slakterier"? – Eller blir saken bättre av att dessa vackra marker görs till skådeplatser för dödsdanser, explosioner, granateld och massproduktion av invaliditet? – Är inte detta ett spel mellan "djävlar"? Är inte de dödsbringande giftgaserna själva "helvetets" atmosfär, som besudlar de solljusa ängarna? –
      Och är atmosfären bättre inne i de jordmänskliga organismerna, de köttsliga kropparna? – Är inte dessa i stor utsträckning fyllda med svåra sjukdomar? – Hur många lider inte av "gallsten", "njursten", "grus i blåsan", "förkalkningar" etc.? – Är inte detta en förvandling av invärtes marker till stenöknar, marker som skulle vara vackra gräsängar, näringskällor och tummelplatser för livsviktiga mikroindivider: celler, molekyler, blodkroppar, nervenheter, osv.? – Hur skall de små mikroskopiska väsen, som tillsammans utgör de normala livsviktiga vätskorna, safterna, senorna och musklerna, här kunna finna näring, passage och funktionsmöjligheter? – Blir inte hälsan i en sådan organism en parodi på det normala tillståndet, värdig en raffinerad förstörelsedemon? – Hur skulle den jordiska människan kunna vara annat än identisk med en sådan demon, så länge hon vårdslöst stoppar i sin kropp de märkvärdigaste anrättningar, som inte har något som helst med föda och näring att göra? – Hur skulle det levande livet inne i kroppen, som måste få frisk luft genom lungorna, kunna vara friskt och funktionsdugligt, så länge kroppens ägare roar sig med att förpesta luften i sina lokaler med tjocka, ogenomskinliga giftmoln av utspekulerat raffinerade tobaksblandningar? – Hur skall näringspassager, magsäck och tarmkanaler kunna behålla sin arbetsduglighet och naturliga friskhet, när de tvingas befordra stora kvantiteter av raffinerat uttänkta blandningar av etsande giftvätskor eller alkohol, som endast har det gemensamt med de naturliga dryckerna att de är flytande? – Hur skall den jordmänskliga organismen kunna bevara sina ursprungliga, underbart vackra linjer, sin plastik och charm, när dess ägare inte längre nöjer sig med att äta på grund av hunger, inte nöjer sig med att dricka på grund av törst, utan i stället gjort hela näringsintagandet till en fråga om förlustelse? – Vad är desserter, när de serveras som tredje, fjärde eller femte rätt? – Är det rätter för hungriga? – Är det inte i stället rätter för de redan mätta? Har de inte gjorts särskilt läckra och begärliga just för att fresta den övermätte att svälja ned ännu en portion, fastän mage och normal aptit egentligen för länge sedan sagt stopp? – Jo, desserten är ingalunda avsedd för den hungriga eller tomma magen som en naturnödvändig föda, utan är endast tillredd med tanke på att behaga smaken. Och ätandet av den kan alltså till hundra procent betraktas som förlustelse. Och denna förlustelse, i förening med den jordiska människans alla övriga onaturliga och dräpande förlustelser och vanemässiga gräsligheter, omskapar efter hand denna människa till ett sjukt väsen, som behöver sinnesslöanstalter, sjukhus, fängelser och krigsskådeplatser för sitt "moderna" framträdande och vars väg genom livet därför ständigt är besudlad med blod, förnedring och lemlästning, med gråt, dödskval och invaliditet.
      Nej, de jordiska människorna är inga riktiga "djur" och inga riktiga "människor". De är bastardlika övergångsväsen mellan dessa två stora livsformer och representerar eller uppfyller sålunda den "halvdjuriska" och "halvmänskliga" tillvaroform, som i saga och sägen genom tiderna med rätta uppfattats som grunden för de människofientliga väsen vi lärt känna under de från forntiden härstammande begreppen "troll" och "djävlar". – Vilka skulle dessa sagofigurer annars vara? – Heter det inte om dem, att de är upphovet till allt ont, allt lidande och allt mentalt mörker? – Men vem kan övertrumfa den jordiska människan i uppfinningar och manifestationer av grymheter eller befrämjande av den dräpande principen utanför livsbetingelsens rättfärdiggörande gloria? – Har vi inte, genom här gjorda analyser, fått se att detta väsen genom sitt högst ofullkomliga levnadssätt och sina onaturliga begärs tillfredställande är sin egen störste fiende, ja en fiende som inte ens kan vänta på sitt offer tills det blivit fött, utan till och med förföljer och dräper det i moderlivet och lovprisar denna ohygglighet som ett strålande uttryck för hög "moralisk" och "intellektuell" kultur? –
      Och var har "helvetet", denna "djävlarnas" och "trollens" hemort, blivit mera realistiskt och drastiskt manifesterat eller förverkligat än på de jordmänskliga slagfälten eller krigsskådeplatserna? – Erbjuder inte dessa en syn av män i trasor och paltor, levande i allsköns ohyra och snusk, krälande i gyttja och dy, en syn av lemlästade och sårade, ropande och skrikande, döende och rosslande mitt i kulregn, granater och eldkastare, under en himmel som förmörkas av deras egna konstgjorda dödsfåglar, flygande vulkaner, på en jord besudlad med berg av lik, avslitna lemmar, blodiga huvuden, armar och ben, samt i en atmosfär laddad av kvävande dunster, svavelångor och giftgaser? – Var finner man en större utlösning av tragiska livsöden, var blir flera barn föräldralösa, var förlorar flera föräldrar sina söner eller hustrur sina män? Var finns det unga förlovade par, som brutalare än här får sitt framtidshopp sönderkrossat, och var har unga män i större omfattning än just i den jordmänskliga krigsgalenskapens kulmination måst andas ut sin sista suck, ensamma och fjärran från alla sina kära, långt borta från dem, som kunnat ge deras bleknande kinder och bristande blickar en deltagande smekning? – Är inte detta "helvetet" i renodlad form? – Är det inte en mental utveckling, som uppfyller alla betingelser för benämningen "djävulsmedvetande"? –
      Ha inte för höga tankar om dig själv, du, det tjugonde århundradets så högt lovprisade "moderna" människa! Du har förvisso nått mycket långt bort från det egentliga "djurriket", nått långt bort från den ursprungliga "paradisets lustgård"; men du är ännu inte någon verklig "människa". Hela ditt materiella vetande, din tekniska kunskap och skaparförmåga är ännu bara "svart magi", så länge den har död och invaliditet till facit. Du har höjt dig över "djuret" endast genom att binda och fjättra dig vid "trollens rike". Du är ännu den grova lerklumpen i Skaparens hand. Den blivande verkliga "människans" gudomliga drag kan ännu blott skönjas som en första svag antydan; du är i verkligheten bara en karikatyr av vad du en gång skall bli: "Guds avbild". –

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.