Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Logik |
67 KAPITLET "Helvetet" Vi har nu följt "Adam och Eva" under "utdrivningen från paradisets lustgård", ända nerifrån djungeltillståndet och upp till det tjugonde århundradets moderna människa. Vi har fått en liten inblick i de viktigaste faktorerna i denna "utdrivning". Vi har sett, att "keruberna" eller forntidens religiösa auktoriteter och ledare förlorat en stor del av sin makt över människorna och nu kommit så långt bakefter den från "djurriket" eller det forntida "paradiset" bortdragande "Adam och Eva", att deras rop om "död" och "helvete" knappast längre kan höras och att denna "Adam och Eva" i den nutida moderna människans gestalt befinner sig i ett religiöst ingenmansland, i kosmisk mening är "faderlös", vilket vill säga "gudlös". Hon är i förhållande till sin "himmelske Fader" en "förlorad son". Hon har gjort väldiga framsteg, har fått sin intelligens så utvecklad, att den står högt över det vanliga "djurets", medan däremot, när det gäller känslan, endast en liten minoritet kan sägas ha höjt sig högt över "djurets" nivå. Det stora flertalet människor äger ännu blott en primitiv känsla och måste därför själva i livet möta en omätlig mängd lidandeserfarenhet för att kunna få denna sin känsla höjd över det djuriska stadiet. Emedan dessa människors mentala kombination alltså uppvisar intelligensöverlägsenhet och känslounderlägsenhet, skapar de den brist på jämvikt i världen, vilken manifesterar sig som den blodiga terror och de lemlästningsprocesser mellan samhällena som vi kallar krig, revolutioner, uppror, strejker, bojkotter o.d. och som varken kan betecknas som rent "djuriska" eller rent "mänskliga". Dessa blodsdramer är inte "djuriska" – därtill är de för intelligensmässigt överlägsna. Men de är heller inte "mänskliga" – därtill är de för känslomässigt underlägsna.Det tjugonde århundradets världsdramer är alltså till hälften "djuriska" och till hälften "mänskliga". Men detta är just precis det tillstånd i mentaliteten som kan skapa "helvete". "Helvetet" är således intelligensens första frukt. Men då intelligens i första hand är den "förbjudna frukten" från "kunskapens träd", vars ätande skulle medföra "döden", dvs. ödeläggelse av kropparna, eftersom någon verklig "död" ju inte existerar, blir alltså de nämnda blodsdramerna, i förening med alla övriga århundradens vedervärdigheter i mänsklighetens historia, uppfyllelsen av den gudomliga, varnande spådomen från "paradisets lustgård": "Men av kunskapens träd på gott och ont skall du inte äta, ty när du äter därav, skall du döden dö."– "Helvetet" är alltså en zon där individen fått intelligens att, med oerhört överlägsna medel, till genialitet utnyttja den "djuriska" principen "envar är sig själv närmast". Men då detta utnyttjande ovillkorligen måste föda motsvarande kulminerande, bloddrypande efterverkningar, blir "helvetet" således ett drama, som utspelas utanför det egentliga "djurriket" och utanför det egentliga "människoriket" och vars drastiska verkningar för individerna blir den realistiska, praktiska erfarenhetsupplevelse, som kommer det primitiva eller underlägsna känslolivet att växa. Då denna, av "helvetet" befrämjade känsloutveckling lyfter individen långt upp över den "djuriska" känslonivån, till ett tillstånd där han inte längre kan bruka intelligensen i den dräpande principens tjänst, utan endast i kärlekens tjänst, blir ju "helvetet" den "livsande" som Gud "inblåste" i den av "stoft från jorden" "danade" "Adam", varigenom "människan blev en levande varelse". Men "helvetet" utlevs inte på en dag. I denna gränszon mellan "djur" och "människa", i detta "ingenmansland", måste "Adam och Eva", som den jordiska människan, leva i många inkarnationer och utgör i detta tillstånd en "förlorad son". Och det är i "helvetet", som den "förlorade sonen" upptäcker, att livet "borta från Fadern", dvs. livet i "gudlöshet", egoism, hänsynslöshet, maktbegär etc., är uppfyllelsen av "djurisk" mentalitet, av "djurisk" levnadsart, och därför symboliskt är liktydigt med att "äta tillsammans med svinen", samt att hans eventuella dyrbara bostäder, slott, palats, festsalar, lustjakter etc. i själva verket blott är förgyllda "svinstior", skådeplatser för allsköns villfarelser, mental orenhet, högmod och fåfänga. Han upptäcker, att hela hans väsen endast utgör en i guld, silver och ädla stenar, i purpur, hermelin och siden maskerad andlig dumhet, naivitet och fattigdom, så länge ett primitivt känsloliv och därmed en medveten eller omedveten fåfänga gör honom ovillig att vidkännas sitt sanna släktskap med sin "himmelske Fader", vilket vill säga släktskapet med sin "nästa", släktskapet med alla andra existerande väsen. Men från denna andliga hemlöshet, från denna vagabond- eller tiggartillvaro kan "keruberna", de föråldrade kyrkliga auktoriteterna, inte hjälpa den "förlorade sonen". Därtill är deras makt och tro alltför föråldrad. Här måste man överge allt hopp om hjälp från deras sida. Och så har begreppen "förlorad son" och "evig förtappelse" kommit in i världen. Men båda begreppen är illusoriska. Den "himmelske Fadern" överger inte "sonen", även om denne överger "Fadern". Och "helvetet" finns till uteslutande för att skapa, icke blott "sonens" upplevelse av saknaden av sin "himmelske Fader" och den därav följande längtan mot Gudomen, utan även en "uppståndelse" från "syndafallets" "dödsrike" till en helt ny, "förklarad" tillvaro: uppståndelsen från "djur" till "människa". |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt