Martinus: Logik, kap 64.

Läs och sök i Tredje testamentet

Kap:
(I,1-95,A)

64 KAPITLET

Samhällets "undre värld" som skådeplatsen för "Adam och Evas" första möte med en moral som är en hundraprocentig kontrast till djurrikets

Då världen är full av föräldrar och barn och då förhållandet mellan dessa båda gruppers väsen yttrar sig dels som "förlorade föräldrar" och dels som "förlorade söner", är det endast inom en bråkdel av samtliga väsen som sympatin mellan föräldrar och barn befinner sig i absolut jämvikt eller är hundraprocentigt harmonisk. Denna bråkdel av samtliga väsen utgörs alltså av sådana föräldrar och barn som står på samma utvecklingssteg, dvs. sådana föräldrar och barn, vilkas naturliga anlag dikterar dem samma tro och livsuppfattning, samma moral och levnadssätt. Här är förhållandet mellan parterna gott, här betyder barnens kärlek och föräldrakärleken ömsesidig inspiration och glädje. Och precis samma sak gäller i fråga om det kosmiska "föräldraskapet", dvs. förhållandet mellan jordens människor och Gudomen. Här är det också bara en bråkdel av samtliga väsen, vilka – som vi senare skall få se – befinner sig på "samma steg" som sin "himmelske Fader".
      Som vi tidigare antytt, finns det en grupp väsen, där barnen står på ett lägre utvecklingssteg än sina föräldrar och där den härigenom uppkomna disharmonin skapar skilsmässa mellan föräldrar och barn, skapar "förlorade söner".
      Eftersom dessa barn alltså står på ett lägre steg än föräldrarna, rymmer deras mentalitet mera egoism, hänsynslöshet, brutalitet och oärlighet än föräldrarnas. Då dessa tankeklimat är deras utvecklingsstegs högsta frukter, deras livs normala naturliga anlag, kan de inte leva i kontakt med föräldrarna, hos vilka dessa tankeklimat ju är långt mindre framträdande och vilkas naturliga anlag eller högsta mentala "frukter" därför är av mycket högre och ädlare beskaffenhet. Sådana barn måste med naturnödvändighet sätta sig upp mot föräldrarna, vilkas uppfostran eller kultiveringsförsök på dem verkar som plåga och tvång och i bästa fall, som förut nämnts, resulterar i "dressyr", dvs. blir till en yttre, konstlad manifestation av ett utvecklingssteg som de inte alls hör hemma på. Denna uppstudsighet mot föräldrarna utlöser sig i lyckligaste fall i en skilsmässa mellan parterna. Barnen vänder föräldrarna ryggen, drar bort till den lägre mentala zon där de rätteligen hör hemma.
      Detta "bortdragande" grundar sig alltså på det förhållandet, att en lägre natur flyr från eller undviker en högre. Då inga sådana "förlorade söner" är i stånd att erkänna sitt underlägsna, mindre utvecklade eller primitiva tillstånd, lever de i ett inbillat martyrium och kan endast se sina mer utvecklade föräldrar genom en härav färgad vredens och hatets atmosfär. Och då hänsynslösheten och egoismen också är bärande faktorer i deras medvetande, kan de endast vara "sig själva närmast". Och det är i denna illusoriska sanningsuppfattning de lämnar hemmets härd och blint rusar åstad mot en sorts uppfostran, som på annat sätt förstår att omskapa mentaliteten, på annat sätt kan vända "ont" till "gott", och som är ofelbar mot dessa väsen på ett annat sätt än den faderliga och moderliga ömheten eller de gängse auktoriserade uppfostringsmetoderna. Dessa väsen vänder sig således bort från faderns och moderns råd och från deras uppfattning om vad som är rätt och orätt, vilken ligger för högt för dem, och kämpar för frigörelse och utlösning av sina egna medfödda, ett lägre plan tillhörande instinkter.
      Men ett lägre plans instinkter eller böjelser utlöser alltid en större brutalitet och hänsynslöshet gentemot omgivningen än ett högre plans. Och då brutalitet och hat absolut endast kan föda brutalitet och hat, alldeles som råg endast kan frambringa råg, och korn endast kan frambringa korn, kommer de "förlorade sönerna" oundvikligen att leva på frambringandet eller skördandet av den levnadsart, som de själva har sått. Men skörden från en levnadsart, som varit brutal och plågsam för omgivningen, tvingar oundvikligen sitt upphov till sist på knä. Under återverkningarna av alla de lidanden, som de själva bibringat andra levande väsen, får de "förlorade sönerna" ju orubbliga bevis på sin egen levnadsarts förgänglighet och dess disharmoni med de lagar, som skapar verklig fullkomlig lycka. De börjar genom självsyn få inblick i den större idealismen hos den levnadsart, som de inte mäktade acceptera hos sina föräldrar eller kunde tro vara riktig. Och med denna växande inblick börjar återtåget. De "förlorade sönerna" "kommer till besinning", upptäcker att de "äter tillsammans med svinen", dvs. erkänner att deras levnadsart är mera primitiv, mera lik djurens än föräldrarnas. Detta åter skapar en sådan längtan till hemmet och föräldrarna, att redan detta, att vara en av faderns "legodrängar", blir långt mera åtråvärt än den levnadsart de tidigare valt åt sig. Och den bibliska berättelsen om "den förlorade sonens" hemkomst, festliga mottagande och förening med fadern blir härigenom till verklighet.
      I det kosmiska "föräldraskapet" äger principiellt alldeles samma skeende rum. Här är "föräldrarna", såsom förut antytts, den "himmelske Fadern", vars synliga representant i detta fall är den gängse auktoriserade religiösa livs- och moraluppfattningen, medan de "förlorade sönerna" är de väsen, vars medfödda instinkter och böjelser endast genom tvång kan inordnas under denna livs- och moraluppfattning och det härpå grundade lag- och rättsväsendet.
      På samma sätt som de "förlorade sönerna" lever i disharmoni med föräldrarna på grund av dessas högre utvecklade tillstånd, lever också samhällets "förlorade söner" i disharmoni med allmänheten eller det samhälle där de är födda, på grund av dettas högre livssyn och moraluppfattning. Och samhället, som ju är dessa väsens kosmiska "föräldrar", har stort besvär med att "uppfostra" dessa sina "förlorade söner". Men här heter dessa väsen inte "förlorade söner", utan utgör tillsammans den värld inom det normala samhället som vi kallar "förbrytarvärlden" eller "den undre världen". Om någon verklig "uppfostran" av dessa väsen är det i grund och botten alls inte tal, ty därtill ligger de alltför långt efter allmänheten i utveckling. Däremot måste samhället skydda sig mot dem genom en mängd anordningar, såsom rättsväsen, fängelser, straff och avrättningar, tortyr och tvångsarbete. Samhället kommer därigenom att utöva – inte uppfostran, utan dressyr.
      Varje samhälle har således en "undre värld", och till denna hör alla de individer, som på grund av sin primitiva natur överträder samhällets lagar, alltså de så kallade "förbrytarna". Men till denna "undre värld" hör i verkligheten även alla de samhällsmedborgare, som endast av fruktan för fängelse, straff och skandal håller samhällets lagar. De skiljer sig från "förbrytarna" genom att de varit i stånd att inordna sig under "dressyren", men de bryter igenom överallt där de, till följd av luckor i lagen eller ofullkomligheter i det juridiska systemet, utan risk kan göra detta. Här är dessa väsen i sitt uppträdande lika mycket "förbrytare" som deras mentala stamfränder från den gängse "undre världen".
      Mellan denna "undre värld" och samhällets polis- och rättsväsen råder ett permanent krig. Detta polis- och rättsväsen är ju i själva verket inget annat än en välorganiserad och välrustad stående krigshär, som samhället måste upprätthålla för sitt eget beskydd mot den "undre världen". Och liksom allt krig är även detta blodigt och för med sig mord, dråp, tillfångatagande, internering och avrättningar, sorg och tortyr. Det är givet att ett sådant tillstånd oundvikligen skapar ömsesidig fruktan, hat och hämndbegär hos parterna, varigenom det blir än mer uppenbart att samhället genom denna sin inverkan på den "undre världen" snarare blir "dressör" än "uppfostrare", snarare "skrämmer" än "vägleder". Och det är begripligt, att den "undre världens" representanter inte kan se något gudomligt i samhället och dess administration eller i någon särskild grad där kan förnimma en guds närhet. Deras medfödda natur eller primitiva instinkter uppfyller dem helt med uppfattningen att "envar är sig själv närmast". Detta vill säga, att de hänsynslöst söker utnyttja alla chanser till förmån för vidmakthållandet av sin egen existens; stjäla där man kan stjäla, plundra och röva där betingelserna därför finns, utrota liv genom hänsynslösa mord och dråp, ifall detta underlättar uppfyllandet av ens egna begär och önskningar. Är det inte alldeles samma regler som djungelns djur lever efter och som för dem är en livsbetingande lag? – Visar inte detta tydligt människornas djuriska härstamning? – Är det alltså inte här tydligt, att den "undre världen" står djurriket och dess lagar några utvecklingssteg närmare än det samhälle, som med sitt polis- och rättsväsen söker bekämpa denna djurrikets levnadsart hos människan? – Är inte den "undre världens" levnadsart ett praktiserande av forntida, primitiva, lägre religioners högsta föreskrivna moral? – Har vi inte i tidigare avsnitt av denna bok sett att denna av mord, dråp och spänning uppfyllda moral och levnadsart var det "allena saliggörande", var livets lösen för forntidsmänniskorna eller för nutidens naturmänniskor? – Jo, den "undre världens" individer är yngre själar i utvecklingen, som har inkarnerat eller återfötts i det moderna samhället, med vars högre moral och kultur, lagar och föreskrifter, deras från forntiden medfödda primitiva instinkter och vanor naturligtvis i början måste kollidera. Denna kollisions högsta resultat blir alltså "dressyr". "Djuren" möter här för första gången lagar och föreskrifter, som inte är "djurrikets" utan tillhör ett helt annat "rike", ett "rike" som ännu "inte är av denna världen". "Djuren", eller dessa yngre själar, ställs här för första gången inför den svårigheten, att det som under en omätligt lång rad av föregående liv eller inkarnationer för dem varit hjältebedrift, högsta laguppfyllelse och därför den högsta gudstjänst, här i deras nuvarande liv blir till – "förbrytelse". De ärorika "hjältarna" och största "gudstjänarna" från äldre tider, de för "Valhall" speciellt kvalificerade och berättigade individerna, själar från nutidens naturmänniskor, befinner sig nu plötsligt i den moderna civilisationens "undre värld".
      Men var skulle dessa väsen annars inkarnera, när utvecklingen leder dem ut ur deras egen sfär? – I civilisationens högsta mentala klass skulle de ju vara ännu mera olämpliga och hemlösa än i den "undre världen".
      I denna "undre värld" äger den "syndande" "Adam och Evas" första möte rum med en helt ny världs moral. Då denna ju utgör en hundraprocentig kontrast till "djurrikets" moral, och då accepterandet och utvecklandet av denna högre moral därigenom till slut betyder en fullständig förvandling av individen från "djur" till "människa", är den således identisk med individens befrielse från "djurriket". Då denna befrielse är detsamma som "världsåterlösning", blir således den "undre världen" "världsåterlösningens" stora "förgård". Den är en zon, där individen för första gången skall börja vänja sig vid att leva efter denna nya morals första enkla föreskrifter och ideal. Att detta inte låter sig göra på en gång, utan kräver flera liv för sitt förverkligande, är ju mycket naturligt, eftersom individens medfödda "djurnatur" är ett i myriader av liv förstenat tillstånd, vilket på grund härav endast gradvis kan låta sig upplösas eller förvittra.
      Denna upplösning eller förvittring befrämjas alltså i första hand av det moderna samhällets lag- och rättsväsen, som naturmänniskan underkastas genom att födas bland civilisationens människor. De straff, den vanhedrande ställning, det mentala underklasstillstånd, som hon här på grund av sin primitivitet nödvändigtvis måste genomgå, tvingar henne efter hand att inte förbli helt likgiltig inför detta samhälles rättsväsen och lagar. Resultatet härav blir visserligen bara "dressyr", men denna "dressyr", understödd av livets eget språk, vilket vill säga de direkta kosmiska följderna av en ofullkomlig eller ofärdig livsuppfattning och levnadsart, skapar långsamt en omvändelse. Dessa följder består av sådant som svåra sjukdomar, sorger, olyckor, armod, hat, förföljelser, olyckliga äktenskap, tiggeri och hemlöshet. Dessa realiteter är alla var för sig speciella "läroämnen" i livets stora skola. Det fullständiga upplevandet av denna undervisning skall i förening med samhällets "dressyr" så småningom genom många inkarnationer, få individen att inrikta sina tankar på annat än den "djuriska" levnadsarten.
      Liksom alla andra upplevelser ger även upplevda lidanden individen erfarenheter. Men medan andra upplevelser i synnerhet ger individen intelligensutveckling, ger erfarenheterna av lidanden individen känsloutveckling. Efter hand som individen blir rik på lidandeserfarenheter, växer hans förmåga att förstå lidandestillstånden hos medväsendena. Och med denna förmåga växer en ny egenskap fram i hans mentalitet, nämligen den vi kallar "medkänsla". Medkänsla åter är början till kärlek. Kärleken är således i djupaste mening detsamma som förståelsen av lidandena och blir därigenom vägen till Gud.
      Den "undre världens" individer, de inkarnerade "naturmänniskorna", blir alltså härigenom mottagliga för samhällets religion. "Hedningarna" blir "kristna". Samhällets "förlorade söner" blir "troende", finner vägen tillbaka till den "himmelske Fadern".

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.