Martinus: Logik, kap 63.

Läs och sök i Tredje testamentet

Kap:
(I,1-95,A)

63 KAPITLET

Förhållandet mellan de levande väsendena och Försynen är analogt med förhållandet mellan barn och föräldrar

Om vi nu ser på den jordiska människans förhållande till sin "himmelske Fader" (som ju i verkligheten är individens kosmiska "föräldrar", i det att denne "Fader", såsom tidigare nämnts, representerar såväl den feminina som den maskulina principen), så finner vi, att detta förhållande är fullständigt analogt med det jordiska förhållandet mellan barn och föräldrar.
      Så länge den jordiska människan ännu framträder som "naturmänniska", motsvarar hennes förhållande till sin "himmelske Fader" förhållandet mellan det späda minderåriga barnet och dess föräldrar. Liksom detta sistnämnda förhållande är helt och hållet känslobetonat, är även "naturmänniskans" förhållande till sin "himmelske Fader" känslobetonat.
      Liksom det späda nyfödda barnet inte begriper sina föräldrar, inte vet, vad som försiggår runt omkring det, begriper inte heller den primitiva "naturmänniskan" sin "himmelske Fader", och hon vet i själva verket inte alls – kosmiskt sett – vad som sker med henne själv eller vad som sker i världen.
      Liksom det lilla barnet genom den dagliga behandlingen, omsorgen och vården börjar vänja sig vid sina föräldrar, börjar lära sig, vad som är deras vilja, vad det får göra och inte göra, och börjar kunna förstå dem, så lär sig även den vilda "naturmänniskan", genom det dagliga livets upplevelser, genom de i hennes samhälle rådande moralreglerna och föreskrifterna, genom dess seder och bruk, genom dess präster och profeter, att mer och mer föreställa sig en härskande allmakt, ett allsmäktigt "väsen", eller flera "väsen", en stor "ande" eller stora "andar", en "gud" eller "gudar" bakom alla ting. Dessa "väsen" söker hon därför vara till behag, söker hon komma i kontakt med, för att av denna försyn bli beskyddad mot "mörka makter" och därigenom stabilisera sin "lycka".
      Men alldeles som de jordiska föräldrarna i förhållande till sina barn, såsom vi tidigare framhållit, kan framstå som "förlorade föräldrar", kan även "den himmelske Fadern" i förhållande till individen komma att framstå som "förlorad". Det händer ju ibland, att väsen efter hand blivit berikade med så många erfarenheter och upplevelser, att de inte längre står på samma nivå som den allmänhet, inom vilken de är födda, utan ligger före denna i utveckling. De föds då med naturliga anlag av sådan beskaffenhet, att allmänhetens moral och livsuppfattning, många av dess lagar och föreskrifter, för dem verkar omoraliska, föråldrade och naiva. "Fädernas tro" visar sig som "övertro". Allt som de förr tillbad och trodde på som livets sanna verklighet, allt som de förr trodde vara "Gud", har nu blivit till overklighet. Sådana väsen erkänner inte längre sin "himmelske Fader", tror inte mer på någon "Gud".
      Alldeles som föräldrar, med en moral som inte utgör något hinder för dem att ljuga, stjäla, hata och plåga, måste bli "förlorade föräldrar" för barn med sådana medfödda naturliga anlag, som hos dem skapar stor avsky och ovilja mot dylika primitiva manifestationer och kan förorsaka söndring mellan barn och föräldrar, så måste också "den himmelske Fadern", vilket i detta fall alltså vill säga allmänhetens livsuppfattning, den gängse tron och föreställningen om Gud, den gängse moralen och levnadsarten, bli "förlorad" för den individ, vars hjärna och hjärta inte mer kan hylla, beundra och praktisera denna allmänhets, denna stora hops underlägsna tro och levnadsart, dess primitiva moral och föreskrifter. Och denne individs medfödda högre natur och livsinställning framtvingar alltså här en skilsmässa mellan "den himmelske Fadern" och "sonen". Denne blir alltså för en tid "faderlös", dvs. blir "vantroende", "gudsförnekare", "gudlös", "fritänkare" och mentalt eller andligt hemlös.
      Men ett sådant tillstånd kan inte i längden skänka någon lycka. Det leder till sist in i hopplöshetens mörka och ändlösa labyrinter. Och det är i denna situation vi återfinner den jordiska människan, när hon ropar ut sin stora fråga till himlen: "Vad är sanning?" – Här ser vi också bekräftelsen på Jesu ord: "Saliga är de i anden fattiga, ty dem hör himmelriket till". Detta vill alltså säga: Lyckliga är de enfaldiga, de väsen som ännu inte är mer intellektuellt utvecklade än att de kan tro på de gängse traditionella, fattiga och naiva begreppen om Gud, och för vilka de på verkligt intellektuella upplysningar ytterst fattiga postulaten ännu inte har blivit "stenar i stället för bröd" – ty dessa väsen kan ännu glädja och styrka sig vid tanken på Gud och ett existerande "himmelrike".
      Men den enfaldiges intellektuelle broder är tillfälligt borta från Gud, känner inte någon "himmelsk Fader", väntar sig inte någon högre form av rike eller tillvaro. Han är tills vidare förblindad av sin egen intellektualitet, av strålglansen från det rike som han själv förnekar.

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.