Martinus: Logik, kap 62.

Läs och sök i Tredje testamentet

Kap:
(I,1-95,A)

62 KAPITLET

"Förlorade föräldrar" och "den förlorade sonen"

Och hurdan blev då dessa "heliga" mäns ledning? – Den blev en för dessa naturmänniskors primitiva uppfattningsförmåga så anpassad tolkning av livets mening, att den kunde tillfredsställa det begär efter vetande om livets logik eller ändamålsenlighet, som dessa väsen på sitt stadium kunde känna. Att denna tolkning ständigt måste ändras är ju en given sak, då ju "syndafallets" verkningar och erfarenheter efter hand tornade upp sig, och en dylik ökning av erfarenheter inte kunde äga rum utan att i motsvarande grad berika individen med kvalifikationer till att förstå eller motta en motsvarande djupare teoretisk vägledning eller undervisning i livets analyser.
      Mänskligheten som helhet befinner sig alltså i ett andligt växande. Detta växande går igen som en repetition hos den enskilde individen i form av dennes andliga förvandling från födelsen till den inträdande mognaden. Ett litet barns frågor kan inte besvaras på samma sätt som en vuxen människas motsvarande frågor, och dessutom gäller barnets frågor i regel sådana sidor av livet, som den vuxne för länge sedan fått kunskap om. Mentalitetens art av frågor undergår alltså en förvandling under individens växande från barntillstånd och fram till mogen ålder. Det är anpassningen av svaren eller tillfredsställandet av denna förändring av frågornas art som vi känner under begreppet "uppfostran".
      Liksom varje barn måste genomgå uppfostran för att få sin medfödda natur under kultur, måste också varje vuxen människa "uppfostras" för att få den genom sin barnuppfostran uppnådda kulturstandarden ännu mera höjd eller utvecklad. I första fallet ombesörjs uppfostran normalt av föräldrarna, medan den i andra fallet övergår till att befrämjas av livet självt, dels genom praktiska upplevelser eller erfarenheter, dels genom teoretisk undervisning. Individens upplevelser, alla utan undantag – både de behagliga och de obehagliga, både de så kallade "onda" och de så kallade "goda" – utgör alltså hans viktigaste uppfostran. Och liksom det lilla barnets upplevelser till stor del är mystik för det, innan det inhämtat sina föräldrars eller uppfostrares upplysningar eller synpunkter, är också den vuxna människans upplevelser till en viss grad mystik för henne, innan hon hört sig för hos sina "uppfostrare", dvs. de tidigare omtalade "heliga" män, som hon måste skänka sin tilltro.
      Vi ser alltså här, att den vuxna människans liv i verkligheten endast är en, på högre nivå skeende, upprepning av hennes barn tillstånd. Liksom barnet är beroende av sina uppfostrare eller föräldrar, är den vuxna människan också beroende av väsen och förhållanden, som förmodas representera en, i jämförelse med hennes eget tillstånd, högre grad av mognad eller intellektuellt framträdande. Och detta beroende är alltså orsaken till att hon genom dessa väsen och förhållanden instinktivt förnimmer en – "himmelsk Fader".
      Alldeles som det lilla nyfödda barnet inte genast förstår sina föräldrar, utan först måste vänja sig vid dem genom att se dem dag efter dag, så förstår inte heller den jordiska människan sin "himmelske Fader" helt, innan hon genom liv efter liv vant sig vid hans manifestationer och kommit underfund med dem genom den logik och kärlek som de uppenbarat.
      Medan barnets förhållande till föräldrarna under dess minderårighet huvudsakligen är känslobetonat, får detta förhållande ett tillskott av intelligensbetoning efter hand som det växer upp. Detta vill säga, att medan det lilla barnet villkorslöst eller med hundraprocentig sympati är knutet vid föräldrarna, helt oberoende av vilken moralisk standard dessa har, likgiltigt om de är tjuvar, rövare eller bedragare, så är detta inte helt fallet när barnet blivit mera moget eller vuxet. I samma mån som dess intelligens eller förstånd med tilltagande ålder utvecklas, erhåller barnet en mer eller mindre – som det självt menar – ofelbar intellektuell omdömesförmåga, får sin egen mer eller mindre orubbliga mening om livet. Om det inte finns några motsättningar mellan denna mening och föräldrarnas eller uppfostrarnas mening om moralen, livet och tillvaron, lider barnets sympati för föräldrarna eller deras ställföreträdare inget avbräck. Den blir tvärtom ofta ännu innerligare. Men om barnets mening eller dess verkliga eller förmenta intellektualitet skapar motsättningar mellan barnets och föräldrarnas levnadsart, ja då upplöses familjekärleken efter hand alltmera. Disharmoni, osämja och uppträden kan stundom vinna insteg, ja förhållandet kan till och med kulminera i mord och dråp. Livet ger exempel på fader- och modermördare såväl som på son- och dottermördare.
      Denna disharmoni mellan barnet och föräldrarna kan alltså bero på att föräldrarnas mentalitet, livssyn och moraluppfattning är av en mera primitiv medfödd natur än barnets. Efter hand som barnet växer upp, strider det därför alltmer mot dess natur att inordna sig under föräldrarnas moral och föreskrifter, eftersom de representerar ett utvecklingsstadium, som barnet redan i tidigare liv har levt ut. Detta stadium är därför nu, i förhållande till barnets medfödda inställning, starkt föråldrat och omoraliskt och som följd därav oförenligt med dess nuvarande högre utvecklade uppfattning om vad som är rätt och orätt i livet.
      Att föräldrarna inte kan, och inte vill, förstå detta, är förlåtligt, så länge de ännu inte känner till reinkarnationen och de tidigare livens existens, inte vet att "Guds skapelse av människan" är detsamma som utveckling, detsamma som "djurets" gradvisa förvandling till "människa", och därför blint klamrar sig fast vid det fjärde av Bibelns tio bud – "Du skall hedra din fader och din moder" – vilket de åberopar sig på gentemot barnet.
      Men hur skall ett barn, som hyser avsky för att ljuga, som hyser avsky för att stjäla, hata, baktala osv., kunna "hedra", högakta och beundra ett par föräldrar, vars moral ännu inte utgör något hinder för utlösningen av sådana manifestationer? –
      Det är givet, att det i ett sådant fall måste uppstå en kollision mellan föräldrar och barn, liksom det även är ett faktum, att denna stundom kan leda till skilsmässa mellan parterna. Och vi har här analysen av ett förhållande som rätteligen bör betecknas med uttrycket: "De förlorade föräldrarna".
      Men det motsatta förhållandet kan också vara fallet. Föräldrar kan få ett barn, vars medfödda natur och anlag, efter hand som det växer upp, visar sig vara av mycket lägre och primitivare slag än föräldrarnas. Här visar det sig således, att det är barnet som har böjelse för de primitiva manifestationerna, att ljuga, stjäla, hata osv., medan föräldrarna för länge sedan lagt dessa stadier bakom sig som utlevda. Det är givet, att barnets uppfostran blir mycket svår och vansklig för dessa föräldrar och i bästa fall resulterar i ett slags "dressyr", som i verkligheten endast kan hålla i sig så länge barnet helt står under föräldrarnas kontroll och tvång men som förlorar sin verkan så snart barnet kommer bort från denna kontroll, växer upp och blir sin egen herre. Det kommer då med nödvändighet att följa sina medfödda instinkter och böjelser, som det ännu inte levt ut, ännu inte blivit mätt på, och som därför helt betyder livet och den påstådda lyckan för detta väsen. "Ingen kan lägga en enda aln till sin livslängd", och man må alltså inte tro, att "uppfostran" kan ta bort de icke utlevda instinkterna och därigenom lyfta människan från ett utvecklingssteg till ett annat. En gökunge i boet förblir nu en gång en gökunge, hur mycket den än är tillsammans med sina små fosterföräldrar och hur kärleksfullt dessa än tar sig an den och vårdar den. Endast livet självt, vilket vill säga individens egenupplevelse och den därav utlösta utlevelsen eller erfarenhetsmättnaden, kan öppna passagen för individen från ett lägre till ett högre steg på utvecklingens eller den verkliga moralens stege. "Uppfostran" kan däremot endast utlösa sig som ett nästan polismässigt hävdande från uppfostrarens sida av de på hans steg redan uppnådda eller inhämtade erfarenheterna som det allena saliggörande, i avsikt att hos den som uppfostras skapa en för detta steg passande, kultiverad uppfattning om dess verkliga natur. Men då varje steg nödvändigtvis måste ha sina särskilda erfarenheter och därmed också sin särskilda uppfattning, och då denna är "uppfostrans" grundval, måste alltså varje steg ha sin speciella "uppfostran". Och varje stegs "uppfostran" blir alltså en kultivering av individens mentalitet i stegets sanna anda eller natur. Härav följer, att varje individ endast kan kultiveras eller "uppfostras" i det stegs moral eller uppfattning, som han av naturen tillhör. Om en individ påtvingas en "uppfostran", som tillhör ett högre steg än det han i verkligheten tillhör, betyder detta att man i hans mentalitet vill kultivera naturer och anlag, vilka absolut endast finns i mentaliteten hos väsen på det steg, varifrån ifrågavarande "uppfostran" härstammar. Man vill alltså "uppfostra" eller kultivera något i det nämnda väsendets mentalitet, som alls inte finns där. Man kan inte kultivera något som inte alls existerar –
      Icke desto mindre ser vi faktiskt, att många väsen från primitiva steg underkastas högre stegs "uppfostran". Dessa väsen kommer alltså inte att därigenom tillhöra dessa högre steg. Men om uppfostrarna är mycket ihärdiga, använder maktmedel och våld, kan de tvinga dessa individer att visa upp ett slags yttre beteende, som kommer dem att verka som om de var i besittning av det högre stegets utveckling. Men detta yttre beteende har inget liv och har inga rötter i individernas verkliga förståelse och sympati, som ju nödvändigtvis måste behärskas helt av det som är deras verkliga, medfödda natur.
      Ett sådant yttre beteende motsvarar i stort sett den företeelse vi bevittnar, när en dresserad hund lyfter tassen för att "hälsa goddag". – Hundens "hälsning" saknar helt det inre liv som är grunden för en verklig hälsning. "Hälsningen" blir för hunden själv endast en genom tvång framkallad yttre handling, vars mening den inte har den ringaste aning om och som den bara utför för att undgå att få stryk eller, i bästa fall, för att få en liten läckerbit, socker e.d. En sådan "hälsning" har alltså inget med den verkliga, mänskliga hälsningen att göra. Den är och förblir bara "dressyr", dvs. ett tvångsexperiment. Och på samma sätt blir resultatet av ett högre utvecklingsstegs "uppfostran" endast ett yttre sken, ett falskt uttryck för detta steg, när det påtvingas väsen från lägre utvecklingssteg. En sådan felaktig uppfostran får alltså dessa väsen att omge sig med ett yttre, materiellt sken av en högre själslig kultur, som de alls inte äger. De är således endast "dresserade" väsen.
      Till detta konstgjorda, själlösa yttre sken av högre kultur hör i många fall också det som vi känner under begreppet "bildning". Det finns många själsligt primitiva väsen, som genom ett högre stegs skolundervisning och "uppfostran" blivit i stånd att kamouflera eller maskera sin primitivitet med denna "uppfostrans" yttre hjärnmässiga företeelser eller detaljer, varigenom de kommer att verka som äkta representanter för det högre steg som denna "uppfostran" tillhör.
      Men ett sådant yttre sken är ju inte detsamma som ett äkta tillstånd. Förr eller senare tar naturen ut sin rätt, och individens rätta själsliga standard avslöjas. Livets läxor måste upplevas praktiskt. Man slipper inte undan med att kunna manifestera ett högre steg blott och bart som en genom hjärnan inlärd "dressyr", man måste med hjärta och känsla kunna uttrycka manifestationen som en medfödd hundraprocentig egennatur och självupplevelse. Därför måste det nödvändigtvis uppstå kollisioner, när "uppfostran" från ett visst steg skall påtvingas väsen som inte hör hemma på detta steg. Och därför måste en son till sist komma att kollidera mentalt med de föräldrar, som i blind kärlek och okunnighet söker påtvinga honom en moral och livsuppfattning, som hans själsliga natur erfarenhetsmässigt ännu inte alls har nått och som därför för honom i sämsta fall blir en påtvingad "dressyr", vilken hans självbevarelsedrift nödvändigtvis söker kämpa sig fri från. Och här har vi analysen av begreppet "den förlorade sonen".
      Sonen måste vandra ut i livet, ut i de praktiska erfarenheternas zoner och där själv få uppleva och tillägna sig den högre moral, den högre livssyn, som hans högt utvecklade föräldrar inte kunde ge honom genom "uppfostran" eller "teoretisk kultivering".

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.