Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Logik |
61 KAPITLET "Djuret" förvandlas. Det börjar motta teoretisk undervisning Som vi nu sett, betecknar "utdrivningen ur paradisets lustgård" "djurets" omskapelse till "människa". Det hittills uppnådda resultatet av denna omskapelse är alltså den jordiska människan. Denna människa utgör alltså inte längre ett "fullblodsdjur", men hon har heller inte ännu nått fram till det stadium, där hon är att betrakta som en "fullblodsmänniska". Hon är alltså i sitt nuvarande mentala framträdande ett mellanting mellan dessa två kulminationspunkter. Hon har passerat den "djuriska" kulminationspunkten och befinner sig i sin omskapelse på vandring allt längre bort från detta stadium. Och som framgår av tidigare kapitel, är det denna vandring som i Bibeln betecknas som "utdrivningen ur paradiset".Grundvalen för denna "utdrivning" var alltså "syndafallet". Detta var detsamma som "ätandet av kunskapens träd på gott och ont". Detta "ätande" åter var djurets vaknande nyfikenhet och intresse för ting, som inte hörde till uppfyllelsen av djurrikets egentliga lagar, ett vaknande intresse för ting, som inte var absolut livsviktiga. Men detta vaknande intresse och det därav så småningom framkallade sysslandet med ting, som inte hörde till det livsnödvändiga, måste ovillkorligen skapa motsvarande tillbakavändande nya verkningar eller erfarenheter, som avvek från de ursprungliga invanda. Ett helt nytt slag av upplevelse och mentalitet började uppstå i "djurets" framträdande, och därmed började det avvika från de renodlade "djuren". Något av den samlade livskraft eller energi, som ursprungligen var avsedd för uppfyllandet av de "djuriska" lagarna, måste det ägna åt ting, som strängt taget inte angick "djurriket". Därigenom kom det att skilja sig från de väsen, som i denna spiral ännu befann sig i det hundraprocentigt "djuriska" tillståndet. Då detta nya slag av väsen ju inte hade tillgång till lika mycket energi för sitt "djuriska" eller normala tillstånd som de renodlade "djuren", blev de allt svagare i förhållande till dessa hundraprocentiga "djurväsen". Det "djuriska" tillståndet degenererade i deras mentalitet och kroppskultur. Men denna degeneration skedde ju inte plötsligt, utan under långa tidsperioder och endast genom en omätligt lång serie av inkarnationer eller återfödelser. Och det är i denna serie av inkarnationer som "djuret" blir identiskt med den jordiska människan. Detta väsen visar sig ju ha en sida i sin mentalitet, som inte siktar på att uppfylla de "djuriska" lagarna, utan tvärtom utgör ett växande hinder för detta. Och då väsendet alltså inte helt kan uppfylla de "djuriska" lagarna, kan det inte heller längre helt uppleva den njutning eller salighet, den livsro eller sorglöshet, som grundar sig på uppfyllandet av dessa lagar, utan måste leva i en ständig splittring mellan det "djuriska" och det begynnande "mänskliga" i sin mentalitet. Efterverkningarna från de fält, där det inte följer de "djuriska" lagarna, blir en ständig källa till oro och ångest. Denna permanenta oro och ångest är alltså de första verkningarna av "syndafallet", de första verkningarna av att "djuret" tillfredsställer intressen och begär som inte angår "djurriket", de första verkningarna av olydnaden mot det "djuriska" budet: "Men av kunskapens träd på gott och ont skall du inte äta; ty när du äter därav skall du döden dö." – Den ökade oron och ångesten, som började underminera det degenererande "djurets" sorglöshet, den "syndande" "Adam och Evas" lyckotillstånd, var alltså det, som i Bibeln uttrycks som "Adam och Evas" känsla av att vara "nakna". Det var den begynnande uppenbarelsen av "döden", den "djuriska" mentalitetens död. Men denna "nakenhetskänsla" eller ständiga ångest och oro, denna av sorg och lidande fyllda tillvaro, framkallade rörelser i djurets mentalitet, gav det erfarenheter och utvecklade därmed mer och mer dess primitiva själsliv. Och förmågan till medvetet tänkande började övergå från en latent till en mera effektiv form. Medan de väsen, som helt levde efter de "djuriska" livsbetingelserna, i övervägande grad handlade instinktmässigt, dvs. genom ett medfött vanemedvetande och därför utan någon särskild reflexionsförmåga, så började däremot väsendena i överträdelsefälten, eller i den nya sidan av sitt medvetande, att handla efter reflexioner, alltså efter ett föregående medvetet tänkande. Väsendena började således att tänka för och emot, började reflektera över om deras förehavande var klokt eller oklokt. Det var med andra ord den förmågan hos medvetandelivet som vi kallar "intelligens", som här i särskilt hög grad började väckas till liv. Men samtidigt med en sådan vaknande förmåga att reflektera uppstod även förmågan att motta vägledning från andra väsen eller förmågan att förstå andras upplevelser och erfarenheter. Och "djuret" började till en viss grad kunna medvetet ledas av andra väsen. Till följd av sina nya erfarenheter av sorg och lidande, sin upplevelse av att vara i disharmoni med lyckan, uppfylldes väsendet av ett ständigt begär efter att ha vägledare eller förare, som kunde tillfredsställa dess längtan efter vetande och understödja dess primitiva förmåga att förstå, så att det därigenom, mitt under sina själsliga kval och lidanden, kunde få ett slags känsla av lugn, ett slags föreställning om orsakerna till sitt tillstånd, kunde få en tro på att livet inte var kaos eller tillfälligheter, utan var ett uttryck för en verklig fullkomlig logik eller mening, ett uttryck för planmässiga lagar, genom vilkas uppfyllelse väsendet kunde ledas ut ur kvalen och lidandena. Och det vaknande "djuret" eller den jordiska människan fick sådana ledare. Vi har redan talat om dessa som "keruberna", varmed förstås de väsen vi känner som "profeterna", "översteprästerna" och "prästerna". Dessa väsen har alltså haft till uppgift att, jämsides med individernas egna erfarenheter, lidanden och växande reflexionsförmåga, ge dem det mentala stöd och den vägledning, som de inte var i stånd att finna på egen hand men som var det enda som kunde ge dem en efter deras förståndsförmåga anpassad förklaring på deras liv. Därmed erhöll de ett slags visshet om att felet med detta deras liv var att finna hos dem själva och i deras förbindelse med "mörka makter" och att de genom en särskild livsuppfattning och levnadsart kunde komma tillbaka till "ljuset" och lyckan. Därigenom hölls ständigt en utväg öppen, genom vilken de trodde sig kunna komma tillbaka till lyckan. De tyckte sig således se en befrielse, och fann därmed för tillfället full trygghet och andlig jämvikt. Då "keruberna", "profeterna" eller "prästerna" representerade denna utväg, måste dessa självfallet bli föremål för individernas högsta aktning och respekt. Endast genom dem trodde de sig kunna få en utblick mot det högsta existerande, mot "Gud" eller "gudarna". De var förbindelselänken mellan dem och den högsta Försynen. De var "heliga" män. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt