Martinus: Logik, kap 59.

Läs och sök i Tredje testamentet

Kap:
(I,1-95,A)

59 KAPITLET

Bibeln föråldrad. Frågan "Vad är sanning?" uppstår

Vi har nu i det föregående sett, hur djurrikets grundlag, "envar är sig själv närmast", gjort sig gällande långt upp i den jordiska människans mentalitet, och till och med gjort "den dräpande principen" till en religion och gudsdyrkan, där "Valhall" utgör en belöning eller ett himmelrike med sexuella njutningar genom "valkyrior".
      Att förneka, att den jordiska människan härstammar från djuren, att hennes levnadsart utvecklat sig från dessa väsens levnadssätt och lagar och att hon ännu med en stor del av sitt väsen avslöjar dessa sina yngre stamfränders mentalitet, instinkter, vanor och böjelser, detta är ju att gå emot de faktiska förhållandena och att bedraga världen. Gör man detta, då är man anhängare av en uppfattning, som absolut inte har några rötter i verkligheten och som absolut inte kan vara annat än ett tomt påstående, medan däremot förståelsen och erkännandet av människans djuriska härstamning vilar på en rad orubbliga fakta, vilka efter hand blir allt mäktigare, ju mer intensivt och djupgående utforskandet av problemet blir. Ett förnekande av människans djuriska härstamning är således – och kan aldrig någonsin bli annat än – människopåfund, fantasi, illusion och övertro, under det att kunskapen om denna härstamning är vetenskap, vilket vill säga: livets eget språk, livets egen demonstration, och därför Guds eget direkta "tal". Men Guds direkta "tal" måste väl vara det absolut sanna "Guds ord" och därför den enda rätta och värdiga religionen för ett djuptänkande eller högintellektuellt väsen.
      Det har då också visat sig, att alla forntida uppfattningar, trosbekännelser och förhållanden i fråga om gudsdyrkan efter hand har måst vika för nya uppfattningar, bekännelser och förhållanden, som varit av mindre dräpande natur än de tidigare. Och pågår inte ständigt en sådan förändring av mentaliteten? – Är det inte just den vi upplever, när vi bevittnar att många människor inte längre bryr sig om att gå i kyrkan, inte bryr sig om dess så kallade "välsignelse", inte begår nattvarden, inte låter sina barn döpas eller konfirmeras osv.
      Är det inte samma degeneration eller förvittring av de gamla formerna som gör sig gällande, när kyrkans män inbördes har olika meningar om det, som det bara skulle finnas en enda mening om, nämligen sanningen? Sanningen är ju sanningen och kan absolut inte bli annat än sanning. När det finns olika meningar om den, så visar detta endast, att dessa meningars förkämpar inte alla kommit fram till kunskapen om den verkliga sanningen, ty om så vore fallet skulle de ju endast kunna vara av en och samma mening och därmed överens. Är det inte samma brist på överensstämmelse, som gör sig gällande mellan de olika religiösa sekterna? – Hävdar de inte alla, var och en för sig, att de sitter inne med den absolut ofelbara sanningen, trots att deras uppfattningar är högst olika och mycket avvikande från varandra? – Skapar inte detta förvirring, krig och intolerans? –
      När själva sanningens statliga auktoriteter, prästerna, samt medlemmar av religiösa sekter och trosrörelser, eller allt som överhuvud taget hör till begreppet "keruberna", inbördes strider om vad som verkligen är livets mening, då är det uppenbart att "Adam och Eva" här på sin flykt från "livets träd", under "utdrivningen från paradisets lustgård", kommit till ett ställe eller en mental zon, där de i största förvirring, ja ibland till och med omedvetet ropar den stora frågan mot "himlen": "Vad är sanning"? –
      De har alltså kommit till ett ställe, där de gamla traditionerna, de gamla formerna för seder och bruk, den gamla moralen, inte längre står i överensstämmelse med deras mentalitet. Men vad blir följden av detta? – Är det inte nu, som man börjar se "syndafallet" i en helt annan belysning? – Är det inte så, att mycket av det som förr stämplades som omoral nu visar sig vara illusion. Och mycket av det som förr utgjorde moraliska förpliktelser, påbud eller lagar, kan, om det numera efterlevs, skapa olidliga själskval, abnormitet och sinnessjukdom? –
      Vad skall man säga om en moral som lär, att "den som skiljer sig från sin hustru av annan orsak än otukt, han begår äktenskapsbrott"? – Hur passar den in på ett äktenskap, där mannen ständigt är berusad, tyranniserar och slår hustru och barn och låter dem svälta? – Gör inte ett sådant bud här en räddande skilsmässa till "syndafall", till en "omoralisk" handling? – Och om en man gifter sig med en sådan frånskild kvinna och kärleksfullt tar sig an henne och hennes barn, blir han då inte av samma "moral" stämplad som "omoralisk"? – Heter det inte just: "Den som tar en frånskild kvinna till äkta, han begår äktenskapsbrott"? – Att det i dag finns människor, som inte sympatiserar med Bibelns ord och i detta fall inte iakttar dess regler, detta motsäger ju inte att en sådan moral existerar eller har existerat, utan bekräftar endast ovannämnda faktum, nämligen att moralbegreppen står under förvandling.
      Är det inte på samma sätt med moselagens dödsstraff? – Är inte dessa föråldrade för vår tids människor? – Eller vad skall man säga om moselagens tillåtelse av och föreskrifter för slaveri:
      "När du köper en hebreisk tjänare, skall han tjäna i sex år, och på det sjunde skall han gå fri för intet.
      Om han kom ensam, skall han gå ensam; om han var en hustrus man, skall hans hustru gå med honom.
      Om hans herre givit honom en hustru och hon har fött honom söner och döttrar, då skall kvinnan och hennes barn tillhöra hennes herre, och han skall själv gå ensam." –
      Men om slaven nu älskar sin hustru och sina barn och högst ogärna vill skiljas från dem, ordnar moselagen det på följande sätt: "Då skall hans herre föra honom inför domarna och hålla upp honom mot dörren eller dörrstolpen, och hans herre skall genomstinga hans öron med en syl; då skall han tjäna honom evinnerligen." –
      Slaven måste alltså betala sitt äktenskap och sin kärlek till sina barn med livslångt slaveri: Vilken förmån för slavägaren: enligt denna lag kan han undgå att återge de flesta unga slavar den frihet, som lagen påbjuder efter sex års fångenskap, i det att han bara behöver låta dessa unga män ha umgänge med de unga slavinnorna. Tror man inte att naturen här tar ut sin rätt och gör dem förälskade och benägna för äktenskap med de ofria kvinnorna, varigenom slavägaren alltså själsligt kan binda dem vid sig och göra dem till sin privata egendom resten av deras livstid? –
      Jo, ingen kan förneka, att den mest utvecklade moralen i våra dagar är något annorlunda och att vi i det långt framskridna moderna samhället har lagar, som går fullständigt stick i stäv mot Bibelns urgamla föreskrifter.
      Det visar sig alltså här, att till och med Bibeln i vissa fall kan vara föråldrad och att dess föreskrifter är ohållbara i det dagliga livet och måste förkastas såsom barbariska och grymma för en uppfattning, som i humanitet och känsla är den forntida mentaliteten vida överlägsen. Men när moralen alltså undergår förvandling, och denna förvandling ingalunda är till djurrikets favör, utan i stället går emot de djuriska principerna och lagarna, dvs. mer och mer sätter väsendet ur stånd att befrämja "den dräpande principen" och gör det mera humant och kärleksfullt, blir då inte just detta en livets egen demonstration av bevis för att "Adam och Evas" skapelse ännu pågår och att det är "djuret" som är "stoftet" eller materialet till denna skapelse? – Har vi inte just sett, att hela den jordiska mänsklighetens tillvaro, dess religioners förvandling, dess växande humanitet – sociala reformer, sjukhus- och rättsväsen, dödsstraffets avskaffande etc. – trots krig och ofred, är en vandring bort från de djuriska tendensernas lagar och principer och att den jordiska människan i stor utsträckning helt kommit bort från sin ursprungliga religiösa grundval, råkat i stor förvirring och blivit mentalt hemlös. Hon är varken riktigt djur eller riktig människa, och mot himlen ropar hon ut sitt nakenhetstillstånd. Sfinxens gåta ruvar tungt över land och hav. Genom Pilatus' mun ropar mänskligheten till Gud: "Vad är sanning"? –

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.