Martinus: Logik, kap 58.

Läs och sök i Tredje testamentet

Kap:
(I,1-95,A)

58 KAPITLET

Lidandet förvandlar "djur" till "människa"

Det "onda", som gör den jordiska människan till "förbrytare", är alltså detsamma som den sida i den jordmänskliga naturen, där Gud ännu inte är färdig med sin "skapelse" av "människan". Då denna sida således ännu inte är omskapad, kan man inte begära, att den skall vara så härlig, så vacker, som om den redan vore omskapad. En bild som inte är färdig, en sak som inte är fullbordad kan inte vara något fulländat konstverk. Ett sådant föremål måste alltid lämna åtskilligt övrigt att önska i kvalitet. Och att begära att "förbrytaren" skall visa samma moral som de väsen, vilka ligger långt före honom i utveckling och därför befinner sig mycket längre bort från de "djuriska" anlagen, är endast uttryck för naivitet. Men å andra sidan kan man ju inte motståndslöst låta dessa barnsjälar dominera och tillintetgöra det begynnande verkliga människoriket. Därför har man också faktiskt vidtagit samma åtgärder gentemot dessa som mot vanliga farliga "djur". Om man har att göra med tigrar, lejon eller andra bestar, har man dem gärna i bur. Och om de visar sig särskilt livsfarliga, blir de i regel dödade. "Förbrytarna" sätter man i "burar" som man kallar "fängelser". Och är de alltför farliga, drar man sig inte för att avrätta dem.
      Som synes, går man fram mot "förbrytarna" precis på samma sätt som mot djuren. Men så är det heller ingen skillnad mellan "förbrytarnas" farliga natur och djurens. Jo, det skulle i så fall vara, att "förbrytarna" är än mer raffinerade, klokare och listigare än djuren och därför ännu farligare än dessa. Huruvida ovannämnda behandling av "förbrytarna" är human eller brutal är en sak för sig. Faktum är emellertid, att den utgör det ofrånkomliga öde, som kommer de "djuriska" anlagens ägare och utövare till del. Den utgör de "djuriska" tendensernas ofrånkomliga efterverkningar och blir därmed livets egen första drastiska undervisning i eller demonstration av principen: "Vad människan sår, det skall hon ock skörda".
      Att samhällets behandling av "förbrytarna" efter hand, under utvecklingens gång, blir mer och mer human och att dödsstraffen efter hand avskaffas, visar ju bara att de "djuriska" anlagen är i avtagande, såväl hos de "straffande" myndigheterna som hos "förbrytarna".
      Men genom hårda straff, fängelse, tortyr, bannlysning och bål har detta "djuriska" öde varit det enda som var starkt nog att kunna väcka det sovande "djuret" ur dess dräpande "slummer" eller "djuriska" tillstånd. Ingen tror väl att tigern skulle bli from som ett lamm genom någon teoretisk påverkan eller att blodhunden skulle lära sig älska fåren blott genom förmaningar. – Är inte "förbrytaren", inom sitt "djuriska" område i mentaliteten, identisk med tigern och blodhunden? – Är det någon skillnad mellan hans och dessa djurs "djuriska" anlag? – Visserligen har han en sida i sitt medvetande, där det börjar växa fram anlag som går emot de "djuriska", men detta förändrar inte principen, så länge de "djuriska" anlagen är den dominerande manifestationsfaktorn i hans medvetande. Han kan förvisso läsa polisens föreskrifter och höra prästens förmaningar, men vilken verkan skulle väl detta ha på hans "djuriska" sinnelag, om inte erfarenheterna i form av dödsstraff, fängelse och tortyr varit den plog, harv och vält, som i förväg börjat kultivera de i "mänsklig" och kärleksfull riktning ännu ouppodlade markerna i hans mentalitet, de starkt dominerande ökenlandskapen i hans medvetande.
      Detta ser kanske brutalt ut. Men är det inte så, att "hård hud kräver bister smörja"? – Ju djupare ett väsen sover, desto mera fordras för att det skall vakna. Och man kan väl inte påstå annat än att djuret till sin mentalitet är "sovande", i jämförelse med den utvecklade människan eller det som djuret en gång skall bli. Är det inte även ett faktum, att den förfinade, känsliga och högintellektuella människan tack vare sitt omfattande erfarenhetsmaterial har mycket lättare att förstå eller kan få mycket mera utbyte av en teoretisk undervisning, än den primitiva naturmänniskan? – På grund av sitt starkt begränsade eller fattiga erfarenhetsmaterial är det sistnämnda väsendet endast mottagligt för en mycket primitiv och förenklad teoretisk undervisning och kan därför huvudsakligen endast påverkas av starka, händelserika upplevelser, såsom mord och dråp, tortyr och lemlästningar. Den teoretiska undervisningen, som är av mycket djupgående betydelse för den högintellektuelle, skulle alltså vara helt meningslös och utan verkan när det gäller naturmänniskan, eftersom hon inte alls har någon förmåga eller något anlag till att förstå denna undervisning. Därför är det också mycket mera dråp och mord, hat och hämnd i de primitiva väsendenas ideal och föreskrifter än i de förfinade, högintellektuella väsendenas. De primitivas sovande mentalitet måste väckas med mera drastiska medel än de medel som de högintellektuella, till en viss grad redan väckta människornas mentalitet blir ledd och förd med. Ett milt och kärleksfullt förmaningstal till djuren skulle aldrig någonsin kunna göra dem till människor, eftersom deras förmåga att utveckla sig genom teoretisk undervisning är ytterst minimal och en sådan undervisning endast skulle kunna ta formen av dressyr. Först när livet självt i tillräcklig utsträckning bearbetat dem med den kulminerande upplevelsen av verkningarna av det brutala och lemlästande levnadssättet i deras eget rike, kommer den tidsperiod då kärleken och mildheten kan bli en fullständig undervisning i livets skola, kan bli en ljusets behagliga kontrast i den nattsvarta djuriska världen.
      Och på detta sätt uppstår, genom "det onda" i "lustgårdens" mörkerzon, den kulminerande upplevelse som direkt utgör verkningarna av de djuriska anlagens blomstring och som i form av ett "helvete" låter djuret uppleva sin egen världs yttersta konsekvenser och kulminerande öde – en upplevelse där detaljerna heter: lemlästning, dödskval, sorg, saknad och pina. Och när djuret blivit mätt på detta, dessa självupplevda erfarenheter, vaknar det upp till ropet efter kärlek. Hos "den förlorade sonen" vaknar längtan till "Fadern", och den jordmänskliga mentaliteten blir mottaglig för världsåterlösningen.
      Och se! Han, som hör mikrobens minsta suck och leder himlakropparnas gång, glömmer inte sitt skaparverk. Gudomliga sändebud har redan gång efter annan låtit sin stämma ljuda över stora delar av jorden. Atmosfären från deras kärlek har för länge sedan trängt igenom de djuriska dimmorna och fört mänskligheten stora sträckor framåt och uppåt mot förlossningens ljusa himmel. Och även om krigsindustrin i dag är mer jäktad än någonsin, även om man aldrig tidigare varit så upptagen med att – låt vara omedvetet – förbereda sin egen lemlästning, det kommande ragnarök, ja även om man aldrig tidigare i så hög grad behärskats av den illusionen, att världsfreden, friden och harmonin skapas genom en larmande ödeläggelseteknik, driven till sin högsta höjd, så är dock allt detta endast förberedelsen till djurrikets undergång i jordmänniskans medvetandesfär. Dess sista krampryckningar i denna zon kommer att bli ohyggliga, men de är icke desto mindre inledningen till ljusets välde på jorden. Guds ande strålar i form av en ny kärleksvåg direkt ner över jorden och leder den in i en epok av ny hög moral, där "döden" inte längre råder och där varken "skrik eller plågor" kan finnas, ty där går fredens ängel utan hinder fram över världen. Och i dess fotspår förs Guds rike in över jordens länder och hav. Döden är död och livet lever. Glädjen härskar i slott och koja. Allt är "Guds avbild". Och detta skaparverk heter kärlek.

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.