Martinus: Logik, kap 57.

Läs och sök i Tredje testamentet

Kap:
(I,1-95,A)

57 KAPITLET

Människan som ett resultat av djurets fortsatta utveckling

Vi har härmed kommit igenom den del av "lustgårdens" mörkersida, som efter hand blivit till vad som i den jordiska människans medvetande och religiösa liv betecknas som "det onda". Som vi sett, är denna sida av mentaliteten i sig själv inte något "ont", utan utgör naturliga konsekvenser av en mentalitet, vars speciella grundlagar och principer en gång varit hundraprocentig livsbetingelse och därför hundraprocentigt naturliga. Intet under därför, att den jordiska människan i sina första primitiva tanketillstånd måste uppfatta dessa lagar och principer som religion. Och intet under heller, att samma tendenser ännu kan spåras hos den moderna människan i samma mån som hon befinner sig kvar på forntida utvecklingsstadier. Vi säger om en sådan människa att hon är "primitiv". Vilka är det moderna samhällets "förbrytare"? – Vilka är dess "tjuvar" och "rövare"? – Är det inte väsen som alla, på ett eller annat sätt och i alltför hög grad i förhållande till nutida begrepp, har tillämpat principen "envar är sig själv närmast"? – Är inte samhällets "mördare" väsen som, sig själva ovetande, mer eller mindre skulle ha varit "hjältar" på det forntida religionsstadiet, där dräpandet var ärofullt, var vägen till "Valhall", dit ju även de mördade var säkra på att komma? – Vad är "hetsighet"? Är det inte en i den jordiska människans mentalitet förekommande utlösning av resterna av det temperament, som åstadkommer tigerns överfall på bytet och gör den till dettas obönhörliga dråpare? – Vad är missunnsamhet, svartsjuka och intolerans? – Uttrycker inte sådana realiteter individens alltför överbetonade förhärligande av sina egna förmenta rättigheter, sitt vetande och sina uppfattningar? – Och blir då inte dessa anlag egoismens eller självtillbedjans speciella sakrament? – Blir de inte till starkt talande bevis för att det djuriska mottot, "envar är sig själv närmast", ännu är rådande hos det väsen, som en gång skall bli till "Guds avbild"? –
      Men då nu allt som hör till begreppet "det onda" är naturliga konsekvenser av vissa i individen ännu inte utlevda naturliga anlag, så är ju "förbrytarna" inte "förbrytare" i absolut mening, utan endast – yngre själar i samhället. Då de därigenom står djuren närmare, är det bara naturligt, att de i högre grad måste avslöja mänsklighetens släktskap med dessa väsen, än sådana personer som i sin utveckling nått längre bort från den "djuriska" zonen. Om det inte vore på detta sätt, skulle det ju inte finnas något som heter utveckling, inte finnas något som heter primitivitet, inte finnas något som heter "naturmänniskor", inte finnas något som heter civilisation, eftersom ju alla människor då skulle stå på samma stadium. Och den individuella skillnad, som då skulle finnas mellan de jordiska människorna inbördes, vore inte större än den individuella skillnad som finns mellan djuren. Och denna har ju inte så stort spelrum, när djuren lever i sitt eget fria tillstånd utanför människans påverkan. Sjunger inte den ena lärkan samma sång som den andra? – Tillhör inte den ena måsens flykt samma skola som den andras? –
      Att det kan finnas individuella skillnader mellan rasens individer kan inte förnekas, men dessa är så obetydliga att de vanligtvis endast kan upptäckas av forskaren, inte av allmänheten. Så är däremot inte fallet med människorna. Här är den individuella mentala skillnaden mellan väsendena ett allmänt känt faktum. Här vet alla, att det finns somliga som är primitiva, medan andra är högintellektuella, somliga som är särskilt "goda", medan andra är särskilt "onda" osv. Det är just analysen av den individuella skillnaden mellan jordmänniskorna inbördes, som – vilket vi nyss berört – blir till det yttre orubbliga beviset för dessa väsens "djuriska" härkomst, i det att dessa skillnader tillsammans uppvisar en mycket hårfint markerad, stigande skala i en utveckling bort från de "djuriska" anlagen, de "djuriska" livsvillkoren. Om människan inte vore identisk med fortsättningen på "djurets" utveckling, hur skulle då så stora delar av hennes mentalitet, för att inte säga hennes kroppsliga och sexuella framträdande, kunna vara identiska med de "djuriska" anlagen eller djurnaturen? – Hur kan det komma sig, att somliga väsen i mentalitet står "djuren" närmare än andra? – Och hur kan den faktiska verklighet som vi kallar "utveckling" existera? Är inte utvecklingen just "Guds skapelse av människan"? – Är inte djuret just det "stoft", som bäst är ägnat för denna skapelse? – Eller menar någon, att en lerjordsblandning, som den man använder vid tegelbruken för framställning av tegelsten och takpannor, dräneringsrör och kloakrör, skulle vara bättre? –
      Nej, endast genom "utvecklingen" blir "Bibelns" berättelse om "människans skapelse" till orubbligt faktum. Och endast därigenom blir skapelsen till den kärleksprocess, som kan vara en kärleksfull Gud värdig. Endast därigenom leds människan uppåt mot hans eget väsen, hans egen "avbild", med så små och avpassade steg, att hon själv inte alls märker växandet, inte alls känner något obehag av sin förvandling. Ingen har någonsin sett, att utvecklingen försiggår språngvis. Den ger sig endast till känna i sina fina, knappt märkbara fjät. Men naturligtvis går den ibland snabbare och ibland långsammare, allt eftersom det mest kärleksfullt passar in i individens ödeskonstitution, önskningar och begär.

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.