Martinus: Logik, kap 56.

Läs och sök i Tredje testamentet

Kap:
(I,1-95,A)

56 KAPITLET

Jordmänniskorna är genier i att mörda och lemlästa. Jordklotet är en djungel. Nationerna är dess "vilda djur"

"Djurriket" är den zon i "spiralen", som är avsedd att vara hemorten för skapelse eller manifestation av livets mörkaste upplevelser – lemlästning, smärta, sorg, död och ångest – och som alltså är den oumbärliga kontrast, utan vilken det skulle vara omöjligt att uppleva motsättningen – livets högsta lyckotillstånd eller förnimmelsen av salighet. Och detta rikes grundlagar är därför naturligtvis helt och hållet baserade på dessa förhållanden. Detta är alltså orsaken till att "djurriket" blivit "den dräpande principens" zon. Dess grundlagar är i så hög grad baserade på denna princip, att det här blivit till livsvillkor att man måste dräpa för att kunna leva. Ja, denna lag är så allenarådande, att de levande väsendenas organismer, redskapen för deras manifestation och upplevelse av livet, till och med är det enda som existerar som föda för andra levande väsen. Resultatet härav måste naturligtvis bli en allomfattande inbördes jakt på de levande väsendenas organismer, ett enda stort mördande och stympande av unga, friska och starka kroppar, vilka annars skulle kunnat bära sina ägare genom livet under en mycket längre tidsperiod än vad som nu är fallet samt skänka dem en lycklig och sorglös tillvaro. Hur självisk måste inte mentaliteten här bli! – I det rike, där "den enes död är den andres bröd", i en värld där kött och blod i så stor utsträckning är livsnödvändig näring för väsendena, kan det omöjligt finnas någon plats för osjälviskhet. Den fullkomliga lyckan i denna zon kan endast bestå i ägandet av en överlägsen fysisk styrka, listighet och slughet och förmåga att maskera sig eller leda fienden på villospår. Och det riktiga mottot i en sådan zon måste då ovillkorligen vara: "Envar är sig själv närmast". Det är "djurrikets" lag i ett nötskal. Den som inte vill och inte kan uppfylla eller praktisera denna lag, han begår "syndafall" och måste dö. De slugaste och starkaste, de hänsynslösaste och brutalaste praktiserar och uppfyller lagen helt och får leva. De dominerar zonen och har grundlagt och stabiliserat sin lycka.
      Det är därför givet, att jordmänniskorna på sina tidigaste stadier, dvs. i sina första primitiva övergångsformer från "djur" till jordmänniska, har haft ovannämnda motto som moral samt att en sådan moral alltjämt är den bärande hos tjugonde århundradets "naturmänniskor", både sådana som förstår att under civilisationens täckmantel dölja denna sin primitiva natur, och sådana som ännu öppet och obeslöjat blottar sin verkliga natur i urskogens skugga. – Ty man inser väl, att även den så kallade "moderna människan" är en "naturmänniska"? –
      Att hon har stora förmåner, som den "vanliga" naturmänniskan inte har; att hon kan gå med finare kläder och skor, bo i bättre och finare bostäder, betjäna sig av bättre samfärdsmedel och andra tekniska uppfinningar, detta beror endast på en åldersskillnad – inte på en principskillnad. En verkligt högre civiliserad människa är hon absolut inte, så länge hennes kultur eller civilisation ännu bara är ett genialiskt kamouflage eller en slug förevändning för tillämpandet av det kulminerande djurrikets högsta moralprincip: "Envar är sig själv närmast". Så länge rofferi och plundring, hat och fiendskap endast kan hållas tillbaka med hjälp av speciella, statliga, stränga förhållningsregler; så länge ett samhälle måste betjäna sig av fängelser och dödsstraff och gömma sina ägodelar bakom lås och bom; så länge det måste hålla sig med stående härar och flottor, utrustade med massmords- och lemlästningsmaskiner, för att kunna beskydda landområden, som det menar vara dess egna, eller för att ockupera andra samhällens områden, när det inbillar sig ha rätt därtill, eller när det passar in i dess önskningar och begär; så länge dess vackra parker och anläggningar, trädgårdar och odlade marker är omgärdade med meterhöga plank och taggtrådshinder; så länge dess gårdsplaner och fabriksanläggningar bevakas av blodhundar och vakter; så länge dess gator och gränder, vägar och torg ständigt måste patrulleras av uniformerad eller civil polis – så länge ligger dess civilisation och kultur ännu blott i sin linda. Den visar alltför tydligt, att dess invånare är en samling väsen, som alltjämt i stor utsträckning endast har anlag för, eller helst vill, ja ibland även måste, leva efter djurens moral: "Envar är sig själv närmast" – alltså en moral som rättfärdigar "djurets" alla försvarsmedel: att röva och plundra, att bita ifrån sig, att förfölja och dräpa sina fiender, att tillskansa sig deras föda, deras kroppar, deras kött och blod, allt eftersom man själv har styrka och mod, fräckhet och råhet, listighet och förmåga att kamouflera och bedra. Detta är "djurets" väg framåt. Och de djurarter når längst, som i särskilt hög grad är utrustade med dessa egenskaper. Och man kan inte förneka att de florerar inom de jordiska civilisationerna.
      Vad sker inte allt inom den så kallade "affärsvärlden"? – Är den inte i mycket stor utsträckning en form av rofferi och plundring, baserad på juridisk listighet och förmågan att kringgå lagen, i förening med en stor suggestiv övertalningskonst? – Ingen tror väl att den så kallade "reklamen" är hundraprocentigt sann! – Är den inte till en viss grad i sig själv ett kamouflage av den verkliga sanningen, en suggestiv påverkan på kunderna till försäljarens favör? – Hela denna reklammässiga utsmyckning och förvanskning av verkliga fakta, är inte detta den djuriska försvarsprincipen som slagit ut i full blom, samma princip som kamouflerar vissa insekter till pinnar och blad, så att de inte kan skiljas från de pinnar och blad de lever bland. Är inte kameleontens skiftande färger, tigerns ränder och leopardens fläckar avsedda att verka i samma riktning? Är inte denna princip som kamouflerar djuren avsedd att dölja deras närvaro? – Är det inte meningen att "lura" omgivningen? –
      Men att "lura" sin omgivning är ju detsamma som "bedrägeri". Djuren har alltså bedrägeriprincipen inbyggd i sitt kött och blod. Men här är den en livsbetingelse, ett naturligt anlag, en oumbärlig förmåga i det livsviktiga försvarets och angreppets tjänst.
      Denna princip är alltså en "djurisk" egenskap. Varje människa som begagnar sig av den är alltså i motsvarande grad "djurisk", ja till och med kulminerande "djurisk", eftersom hon kan utnyttja principen intill genialitet samt på områden, där det inte är en livsbetingelse, något som djuren inte kan.
      Är inte även den jordiska människans militarism ett praktiserande av den "djuriska" försvars- och angreppsprincipen ända intill genialitet?
      Jo, den jordiska människan är ingalunda färdig med "djurriket". – Hon stabiliserar ännu i stor utsträckning sin tillvaro på en grundval av de "djuriska" tendenser eller de principer som "djurriket" vilar på och som därför, för själva "djurrikets" väsen, dvs. för de vanligen som "djur" betraktade väsendena, inte kan vara "syndafall", utan är ett livsvillkor och därmed ett uppfyllande av detta rikes grundlagar. Ju mera man går tillbaka i utvecklingen, desto mera finner man därför givetvis, att de moraliska föreskrifterna grundar sig på dessa "djuriska" lagar. "Keruberna", vilket alltså vill säga de väsen, som i särskilt hög grad var "moralens" representanter, hade ju ingen annan källa att ösa ur än de naturliga realiteter, som de bevittnade i sitt dagliga liv. Under mänsklighetens första tillblivelse, då den ännu stod "djurriket" och dess livsbetingelser mycket närmare, var mer beroende av dem än i våra dagar, hörde det till dessa realiteter, att man måste dräpa för att leva. Förkunnelsen måste därför gå ut på en uppmaning till förkovran i denna princip, i att övervinna "fiender", ta till fånga, erövra och plundra, eftersom man annars själv blev tillfångatagen, rånad och gjord till träl eller slav. Sådan var alltså den högsta livssynen, den högsta bärande uppfattningen i de första primitiva religionerna. Uppfostran och moral gick därför här ut på att göra människorna till "krigare", "erövrare" och "fältherrar", dvs. att stimulera och utveckla de "djuriska" egenskaperna. Framgår inte detta tydligt bland annat av den nordiska gudaläran? – Var inte de nordiska "gudarna" krigare som stred mot "jättarna"? – Och var det inte vanhedrande att dö en naturlig död? – Var det inte den tidens "helvete" att komma till "Hel"? – Var inte detta ställe andevärldens hemort för dem som inte hade tillräckligt framstående krigiska, dvs. "djuriska", egenskaper? – Var det inte hemorten för alla som dog av sjukdom, svaghet och ålderdom? – Och var inte kvinnan, avkomman och äktenskapet den högsta lyckan i dessa livsuppfattningar? – Blev man inte i Valhall uppvaktad av unga vackra kvinnor, "valkyrior"? – Finns det för övrigt inte något liknande i Muhammeds "himmelrike"? – Och har inte moselagens dödsstraff och inkvisitionens bannlysning och bålbränning verkat banbrytande, stimulerande och befrämjande på manifestationen av "den dräpande principen" och av tvångsäktenskap, grundade på stånd, rikedom, samhällsställning och hedersbegrepp, helt utan hänsyn till om det förelåg naturlig äktenskaplig tillgivenhet, förälskelse eller kärlek mellan de unga män och kvinnor, som tvångsförmäldes på grund av fädernas egoism? – Och tränger inte "den dräpande principens" bloddrypande atmosfär, genom okunnighetens mörker, in i det tjugonde århundradet? – Är inte mäktiga krafter i rörelse för att göra "fosterdråp" lagliga? – Kämpar man inte här med all kraft för att få till stånd ett utrotningskrig mot själva människan, analogt med det man länge fört mot råttor och möss, ehuru ännu brutalare, eftersom dessa dock får en chans att genom listighet och slughet undgå förföljelsen, en chans som vid fostermord är helt utesluten. Fostermördaren angriper sitt offer på ett stadium, då det är helt värnlöst, ännu inte har fått någon som helst möjlighet att försvara sig eller kämpa mot angriparen på lika villkor. Betraktades inte ett sådant tillvägagångssätt som omoraliskt, ja som en skamfläck, till och med inom de religioner, som just hade "den dräpande principen" till högsta ideal? – Krävde inte moralen här, att de kämpande var någorlunda jämställda? – Det kunde väl inte anses ärofullt för en stor kämpe att nedlägga en dvärg? – Och man blev väl inte "hjälte" för att man tillhörde ett flertal, som hade besegrat ett vida underlägset fåtal? – Men om fostermord inte kan finna någon jordmån inom "den dräpande principens" huvudmoral, var skall den då finna jordmån? I den kristna läran heter det tydligt: "Du skall icke dräpa". Och de faktiska förhållandena visar, att ju mer utvecklad man blir, desto mera tar man avstånd från dödandet av andra väsen. Fostermord kan alltså inte trivas i mentalitetens normala jordmån, den är en giftig svamp, som endast kan leva på den ekonomiska misärens träd i degenerationens och osundhetens mörka skugga.
      Men "den dräpande principen" är inte slut härmed. Vad är den fantastiska kapprustning som i vår tid äger rum över hela världen? – Är den inte en genial omskapelse av nationerna till "djuriska" väsen med förstärkt förmåga att leva efter principen: "Envar är sig själv närmast"? – Är det inte ett jagande efter att bli den starkaste, den skickligaste i att dräpa och mörda och därmed bli den mest överlägsne i att erövra och bestämma? Har inte urskogens atmosfär bragts till kulmination i jordmänniskans mentalitet och uppehållszon? –
      Vad är sagornas hemska drakar och blodtörstiga odjur vid sidan av nationernas helt tillintetgörande försvars- och angreppsnatur? – Inte ens i fantasins värld har det varit möjligt att skapa odjur med en så fruktansvärd förmåga att utspy en så ödeläggande eld och sprida en så tillintetgörande lemlästning, eller andas ut så milsvida förkvävande svavelmoln och giftgaser, som hos nationerna. Och i intet annat väsens fotspår har man sett sådana gigantiska mängder av sårade och lemlästade eller bedövats av ett så gripande ackompanjemang av dödsrosslingar. I intet annat väsens energiutveckling har man funnit något motstycke till ett sådant raffinemang av utspekulerade lidanden som just i nationernas. Intet väsen har kunnat markera sin vandring genom livet med så många gravar eller med en sådan expansion av kyrkogårdar, som de "väsen" vi kallar konungariken, republiker och fristater.
      Nej, ingen må tro att "djurrikets" tid är förbi. Jordmänniskorna är ännu celler i interimistiska jätteväsen, som lever under de "djuriska" lagarna, de "djuriska" livsvillkoren. Jordklotet är en djungel, och nationerna är dess fruktansvärda "vilddjur".
      Och detta förblir jordmänniskornas rätta hemort eller utvecklingsfält, så länge deras "ledare", till ackompanjemang av trummor och trumpeter och parader, kan suggerera folkmassorna med flammande tal om död och ödeläggelse över "fienderna", dvs. över väsen med andra uppfattningar, andra erfarenheter, andra livsåskådningar, andra former av begåvning, samt få dem att tro på det rättmätiga i rov och plundring av andra nationers livsviktiga ägodelar och landområden, att ringakta och bortförklara andra åsiktsgruppers rätt att leva, att göra barnuppfostran och ungdomsrörelser till utbildning i krigshantverk, att göra dessa unga människor, som ännu inte nått mogen ålder och därför inte med eget förstånd kan bedöma verkligheten, till dödens fackfolk, av tvång eller fri vilja till specialister i dråp och lemlästning, i mördande och hat. Med guldgalonerade uniformer, blanka knappar, medaljer, ordnar och fjäderplymer, blanka stövlar, sablar och dolkar, bländar man de unga själarna och bedövar den sista obetydliga resten av ett spirande samvete eller en mental reaktion mot att gå – själva "helvetets" ärenden.
      Ja, nationernas djungelatmosfär är ännu mycket levande. Och den förtunnas ingalunda av att tusentals av dem som från predikstolarna ropar ut: "Du skall icke dräpa", efteråt själva sätter sig vid bord som dignar under stekta eller kokta delar av andra väsens lemmar, organ, kött och blod. – De hörsammar sin förkunnelse av livets största bud genom att frossa i den största överträdelsen av detsamma, trots att de nått ett utvecklingsstadium, där detta inte längre är en livsbetingelse, utan uteslutande bygger på ett missförstånd.
      Ovanstående är inte avsett att vara ett angrepp mot någon eller en ironisering över något, utan är en absolut opartisk analys av själva verkligheten, till hjälp för de människor som söker livets största sanningar. Och det gäller därför för sanningssökarna, här liksom alltid, att de inte låter sig förledas till en hänsynslös intolerans, ty en sådan skulle vara helt orättfärdig, eftersom livets eget stora försvar i allra högsta grad gäller även här: "Ty de vet inte vad de gör".

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.