Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Logik |
51 KAPITLET Livets stora analyser och den primitiva människan Vi har här på vår vandring genom världsplanens logik bland annat glatt oss åt att erfara, att "Gamla testamentet" i Bibeln är ett sant uttryck för den gudomliga världsplanen; dock måste man förstå att detta uttryck endast är avsett för "troende", inte för "tänkare".Det vill alltså säga, att det finns två slags människor i världen: det finns "barn" och det finns "vuxna". En sanning, en logisk plan, ett invecklat skeende, kan berättas för båda grupperna. Men det är väl uppenbart för alla, att man inte kan berätta det på samma sätt för båda. Om ett barn på fyra år skall höra något om världsplanen, är det till ingen nytta, om man börjar tala om "de tre X-en" i "Livets Bog" eller undervisar om de däri behandlade grundenergierna och övriga svåra analyser, ty barnet har ju inte alls någon erfarenhet av vad energi är. Det har ingen erfarenhet i matematik. Dess logiska sinne befinner sig ännu i slumrande tillstånd. Det kan inte bruka sina analyseringscentra så mycket som sina känslocentra. Det vill därför inte ha analyser, utan – berättelser. Dess erfarenhetsområde omspänner endast människor, djur, växter, hus, gator, marker osv. Om det skall kunna höra något om världsalltets analys, måste det vara i form av en berättelse eller saga, där alla faktorer är uttryckta i detaljer av detta slag. Gud måste vara en stor människa. Högre världar måste vara uppe i himlen osv. Om inte världsalltet blev beskrivet på detta sätt, blev en saga eller ett äventyr med detaljer, som barnet känner till och är vant att föreställa sig, skulle både världsalltet och Gud bli till något helt obegripligt, något overkligt, som därför skulle gå helt spårlöst förbi dess medvetande, medan däremot dessa högre problem, om de återges genom detaljer från barnets egen föreställningsvärld, blir något som det kan "tro" på och bli inspirerat av, något som kan skapa intresse hos barnet och därmed ge det livsenergi eller glädje. Om vi riktar vår uppmärksamhet på en bushman, en australneger, en eldsländare eller någon annan mycket primitiv naturmänniska och därefter på en modern, vetenskapligt inställd kulturmänniska, får vi då inte en liknande bild? – Kan man inte säga, att vi här står inför "barn" och "vuxna"? – Är inte naturmänniskan att betrakta som barn i förhållande till kulturmänniskan? Och finns det inte en hel skala av utvecklingssteg mellan de förstnämndas och de sistnämndas stadium? – Vi ser således, att människorna framträder såsom tillhörande olika mentala stadier eller trappsteg i utvecklingen. Här möter vi alltså principen "barn och vuxna" på ett annat plan. Liksom barnet, ju yngre det är, har svårare att förstå vetenskap och djupare analyser och därför behöver få dessa symboliserade och omformade till liknelser eller berättelser med detaljer från sin egen vanliga föreställningsvärld, så behöver också "barnet" i utvecklingen, dvs. den primitiva människan, få världsalltets eller livets stora analyser, lösningen på tillvarons gåta, återgivna i liknelser, berättelser eller rent känslomässiga formuleringar. Med känslomässig formulering menar vi här de svåra fundamentala analyserna omformade till primitiva ordformer, vilka utan att kräva utvecklad intelligens kan inverka på individens förmåga att känna sympati för eller antipati mot det centrala i berättelsen och därigenom få honom att ta ställning för eller emot. På detta sätt kan mentaliteten hos barnet ledas, så länge det ännu befinner sig på ett stadium, där dess intelligens inte räcker till. Och på samma sätt leds människornas mentalitet i fråga om förståelsen av livets stora kosmiska analyser, så länge deras intelligens här inte heller räcker till. Man måste alltså förstå att förmågan att känna sympati och antipati redan finns hos det lilla barnet, medan förmågan att analysera inte kommer förrän vid en långt senare tidpunkt. Med ett sådant litet väsen kan man endast kommunicera genom att komma med sådant som direkt inverkar på dess känsloförmåga. På så vis kan man få det att både le och gråta, utan att det faktiskt självt kan göra begripligt för sig, vad det är som sker. Man kan alltså försätta barnet i sinnesrörelse. Antingen väcker man hos det en känsla av rädsla och obehag, eller också framkallar man en känsla av något angenämt eller behagligt. Några andra strängar spelar det lilla väsendet inte på. Att för det lilla spädbarnet förklara analyserna av dess moders bröst, från vilket det normalt får sin näring, hör ju till det omöjliga. Så på det sättet skall man inte vänta sig att vinna dess gunst. Men den som i stället lägger ner barnet till detta bröst har hopp om att till slut bli uppskattad. Och är det inte just därför, som modern blir sitt lilla barns bästa vän? Hon är ju just den som fått detta privilegium. Barnet börjar så småningom förstå att modern är oumbärlig, börjar kunna skilja henne från andra väsen, utan att därför vara i stånd att närmare i detalj göra begripligt för sig vad som sker. Det känner endast några behagliga detaljer som väcker dess begär, vilket i sin tur utlöser sig som sympati, när begäret tillfredsställs, och som antipati, när det inte tillfredsställs. Det lever alltså i en sympatins och antipatins värld och har endast en latent analyseringsförmåga, dvs. ett latent "förstånd". Det kan endast i grova drag skilja mellan behag och obehag. Mentaliteten leds så på detta sätt ständigt mot det behagliga, medan antipatin väcks av det obehagliga. Detta är, i allt väsentligt, den avancerade "växttillvaron". Växtens mentalitet utlöser sig på det fysiska planet (i enlighet med "Livets Bog") endast som förmågan att "ana" behag eller obehag. Denna aningsförmåga är (enligt nämnda bok) detsamma som "instinkten". På detta "instinktmedvetande" lever hela växtvärlden på det fysiska planet. Men efter hand som växtväsendet fått uppleva ett tillräckligt kvantum av dessa behags- och obehagsaningar, utvecklar det i sitt medvetande "känsloförmågan". Med hjälp av denna kan "aningarna" bli till "visshet", till "fakta". Växtväsendet kommer då så småningom därhän, att det inte endast kan "ana" behag och obehag, utan också "förnimma" dessa två realiteter som verkliga fakta. Men därigenom börjar det ju uppleva en helt ny värld, ett helt nytt rike, i vilket obehag och behag icke blott är "aning" utan även är realistiskt faktum. Väsendet har gått över i smärtornas och lidandenas zon. Det är då inte längre en "växt", det har blivit ett "djur". Och detta rike kallas "djurriket" eller med Bibelns ord "paradisets lustgård". Den förändrade växten har blivit till "Adam och Eva", som återigen är det "stoft", varav Gud danar den fullkomliga eller verkliga "människan" till sin "avbild" genom "inblåsning" av "livets ande". |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt