Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Logik |
50 KAPITLET "Kerubernas ljungande svärd" blixtrar ännu över hela världen Det sista som "Adam och Eva" såg, när de drevs ut från "paradisets lustgård", var "keruberna med det ljungande svärdet". Dessa "keruber" var alltså en vakt omkring "lustgården", de var dess "polis", dess "rättsväsen", dess "domare". De utgjorde alltså en förbindelselänk mellan Gud och "det flyende paret". De var "Guds tjänare". De blev de enda fundamentala representanterna för den lycka, som i sig själv var den "paradisets lustgård", som "Adam och Eva" just höll på att lämna. Dessa "Guds tjänare", detta "rättsväsen" måste i "det första vardande människoparets" medvetande nödvändigtvis komma att framstå som något upphöjt, något gudomligt, i förhållande till den begynnande nya mentalitet, de nya intressen, lustar och begär, som var orsaken till att de måste lämna "lustgården" och som i sin första instans, på grund av sina drastiska verkningar – "nakenhetskänslan", den mentala kylan, de fysiska lidandena och smärtorna – endast kunde uppfattas som "syndafall", som "det onda" eller som en "förbannelse". Åsynen av "keruberna" måste ständigt erinra den betryckta "Adam och Eva" om det lyckliga, sorglösa och fria tillstånd som de lämnat. Och det blev därför till dem som "Adam och Eva" vände sig, när "nakenhetskänslan", ångerfullheten, blev alltför våldsam och alltför outhärdlig. De var ju förbindelselänken mellan Gud och dem själva, mellan den förlorade lyckan och deras nuvarande mentala tillstånd. Att möta dem var i första instansen detsamma som att komma i närheten av den förlorade lyckan, detsamma som att komma in i dess atmosfär. Det var som att möta "sjöluften" i närheten av "havet".Denna hänvändelse till "keruberna", denna "hågkomst" av vistelsen vid "livets träd", det förlorade lyckotillståndet, dessa utbrott av längtan mot ljuset, blev efter hand till det vi i dag känner under begreppet "gudsdyrkan". "Keruberna" blev så småningom till prästerskap och kyrkoväsen, till sekter och trossamfund. Här i det tjugonde århundradet, miljoner år efter att de första späda "utdrivningsmanifestationerna" ägde rum i "lustgården", omätliga tidrymder efter att de första små fröna till den nuvarande "Adam och Eva" började gro på jorden, blixtrar ännu "kerubernas ljungande svärd" från predikstolar, i kyrkorum och tempelhallar, i föredragssalar, i missionshus och församlingshem, ute i det fria, på öppna platser i staden och på landet, i skogens lövsalar och vid havets stränder, i kulturländerna såväl som i naturmänniskans avlägsna nejder. "Guds ord" hörs över hela världen. Alltjämt ropas det ut, vilka "frukter" som får "ätas" och vilka som inte får röras. Ännu ljuder den gudomliga rösten till "Adam och Eva": "Ty när du äter av kunskapens träd på gott och ont, skall du döden dö". Ut över jorden förkunnas ännu med basunröst "lustgårdens" moraliska grundval och främsta bärande fundament eller livsbetingelse: äktenskapet. Även de längst framskridna "flyktingarna" förnimmer ännu som ett tordön bakom sig i fjärran: "Du skall icke begå äktenskapsbrott" – "För den skull skall en man överge sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru" – "Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden och lägg den under er". – Moselagen, hotet om död och undergång, om "evig förtappelse" och "helvete", förmörkar ännu jordens mentala himmel. "Adam och Eva" är fortfarande "den förlorade sonen", som långt, långt borta från sin fader måste "äta tillsammans med svinen", måste svettas i ångest och leva i rädslans mörker. På deras nuvarande hemort råder "gråt och tandagnisslan". De passerar "helvetet". "Ormen" har bitit sig fast i deras "häl". Dess "huvud" dominerar världen. Men världen förbereder sig till att "söndertrampa" detta "huvud". "Domens dag" mullrar redan i fjärran. "Världens undergång" är nära förestående. Den "yttersta tiden" har för länge sedan börjat gå in över jorden. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt