Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Logik |
49 KAPITLET Bibelns drastiska uttryck och den kärleksfulla verkligheten Men så långt har inte den jordiska människan av i dag kommit. Hon lever ännu helt i sfinxens mysterium och vet inte, att lösningen på sfinxens gåta är hennes egen kosmiska analys. Hennes myckna "ätande av kunskapens träd" har ännu inte stillat hennes nyfikenhet, har ännu inte gett henne frid i sinnet. Hon är ständigt lika vetgirig, önskar tidsfördriv och underhållning, jagar ständigt efter lyckan, efter "den stora vinsten på lotteriet", efter "de vises sten". Hon är lika rolös och rastlös, lika mentalt hemlös, vare sig hon är miljonär eller tiggare. Hon söker och söker men vet inte, vem eller vad hon söker. Hon strävar bara framåt, går inte att hejda. Hon hungrar efter – "något".Och vad är då detta okända "något"? – Är det inte "den evige Fadern"? – Är det inte ljuset, lyckan och sorglösheten från "paradisets lustgård" hon söker? – Är det inte ropet efter mildhet, kärlek, förståelse och harmoni, är det inte längtan efter att vara "ett" med den härskande allmakten, som den flyende "Adam och Eva" medvetet eller omedvetet besjälas av och som är drivkraften i hela deras sökande? – Och är inte detta sökande likt en porlande bäck, som febrilt skyndar mot ån, mot havet, mot balansen och jämvikten. Tillfredsställandet av nyfikenheten finner ingen ro, förrän upplevelsen av Gud har blivit till faktum. "Den helige Ande" är den ocean som i sig skall ta upp den rast- och rolösa "Adam och Eva" och ge dem balansen, vilan och friden, på samma sätt som oceanen tar emot de brusande älvarna, åarna och bäckarna och för dem till ro i sin mäktiga natur. På denna rastlösa färd är "Adam och Eva" alltså inte övergivna av Gud, inte helt överlämnade åt sig själva, även om de i sitt eget inre känner sig "nakna", känner sig på väg bort ifrån honom. Ingen kan komma bort från Gud. Allt och alla är något av detta eviga väsen. Och i detta väsen måste därför allt och alla för evigt befinna sig. Allt som sker är endast förvandling och vidmakthållande. Detta väsen är all rörelse, vila och orsak – just de tre realiteter eller betingelser, som (enligt "Livets Bog") tillsammans gör ett "något" till "ett levande väsen". Världsalltet är "ett levande väsen". Och i detta levande väsens beskydd eller kärleksfulla famntag äger "Adam och Evas" hela livshistoria rum. Att Bibeln uttrycker denna livshistoria eller gudomliga saga så drastiskt och kallar "Adam och Evas" förnyade liv för "syndafall", deras mentalitets förvandling för "utdrivningen ur paradiset", och de första av denna mentalitet eller detta nya levnadssätt orsakade starka verkningarna för "jordens förbannelse", "helvete" eller "evig förtappelse" samt betecknar den materiella vetenskapen eller krigsvetenskapen som "ormens huvud", detta beror på att denna saga ursprungligen berättades för en mänsklighet, vars individer ännu endast hade hjärna och sinnesorgan till att fatta sådant som framställdes våldsamt dramatiskt. Av denna berättelse kunde de alltså endast fatta de i mentaliteten starkt ingripande händelserna, under det att utredningen av den gudomliga berättelsens finare, upphöjda, kosmiska natur och sanna facit, som matematiskt rättfärdiggör kärleken och försynen, måste få anstå till senare tider. Och med utelämnandet av denna utredning måste den himmelska sagan, eller den gudomliga kärleksberättelsen från själva verkligheten eller livet, framträda som den helt primitiva fysiska berättelse eller liknelse som vi kallar "Adam och Eva" och vars matematiska stabilitet mänskligheten ännu inte var tillräckligt utvecklad eller mogen för att kräva. Det skulle ha varit alldeles meningslöst att för denna mänsklighet berätta något mera av sagan än detta, att "Adam och Eva" hade haft en ljus forntid i en lycklig zon och att de kommit bort ifrån denna genom sin egen levnadsart – "ormen" och "förförelsen" – och att denna levnadsart, genom att bli orsak till mörkret, måste betraktas som ett "syndafall". Att "Adam och Eva" var djuret i dess fria naturtillstånd, att "syndafallet" i verkligheten inte alls var något "syndafall", utan att det hela endast var en naturlig utveckling som ständigt försiggår inför våra ögon och att det inte alls existerar någon form av "evig förtappelse", "helvete" eller "straff, utan att allt endast är en fråga om orsak och verkan, detta är en analys som ligger oändligt högt över vad forntidens människor kunde uppfatta och införliva med sin egen mentalitet, vilken ännu blott kunde utlösa sig i erövringar, dråp, straff och underkuvande. En himmelsk eller kosmisk berättelse måste för sådana människor anknytas till deras eget plan, måste handla om "förbud", "straff och "utvisning", måste handla om en "förförare", en skurk eller "orm", för att överhuvud taget kunna bli trovärdig och därigenom bli accepterad som moral och rättesnöre. Men det tjugonde århundradets människor har en annan mentalitet. De har blivit den bibliska berättelsens bokstavsform så överlägsna, att de kan se att den är symbolisk. Men då de inte har förmåga att genomskåda berättelsens identitet som uttryck för ett matematiskt led i världsplanen, tror de inte alls på den längre, och de skulle därför komma på avvägar, om inte dess absoluta kosmiska sanning här blev uppenbarad för dem. Vi kommer därför i fortsättningen att visa, hur "keruberna" med "det ljungande svärdet", trots inkvisition, bannlysning och bålbränning, trots dogmer, villfarelser och övertro, mitt i mörkret likväl har varit ett oumbärligt redskap vid Guds stora, fundamentala ledning, formning eller skapelse, hans "inblåsning av livets ande", som till sist låter den fullkomliga människan uppstå på jorden och därmed uppenbarar att livets största mörker, "syndafall" och "helvete" endast kan existera som identiskt med kärlek eller som bevis för orubbligheten i den eviga skapelsens mäktiga facit: "Allt är mycket gott". |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt