Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Logik |
48 KAPITLET När "kvinnans säd" söndertrampar "ormens huvud" "Utdrivningen ur paradisets lustgård" är alltså en, genom omätlig tidrymd manifesterad, förvandlingsprocess. Den äger alltså rum mycket långsamt. Det bärande i denna "utdrivning" eller denna förvandlingsprocess är begäret efter de "förbjudna frukterna", längtan efter förändring, längtan efter nya upplevelser, längtan efter kunskap och vetande.Hos det primitiva djuret, den ännu "laglydige" paradisinvånaren, finns detta begär naturligtvis inte alls, men det uppstår så småningom i sin första späda form som en svag medvetandeimpuls, vilken efter hand övergår till det vi känner under begreppet "nyfikenhet". Denna växer mer och mer. Och från sin första svaga, omärkliga början utvecklas den till den fundamentala vetgirighet som sedan kommit djuret, i den jordiska människans gestalt, att trotsa de stora oceanerna, tvingat henne att övervinna elementen, bli herre över avstånden och ge sig ut på resor över hela jordklotet, över land och hav och upp genom luften, på upptäcktsresor i polartrakternas blåvita isregioner såväl som i Afrikas brännande öknar. Den har drivit människan till att plantera sin flagga på jordklotets poler såväl som på dess ekvator, drivit henne att utforska polernas tillfrusna hav såväl som tropikernas tätaste djungler, drivit henne upp på fjälltopparnas eviga snö och ned i jordens djupaste klyftor och avgrunder. Men inte nog härmed. In i de levande väsendenas organismer banar sig den vetgiriga jordmänniskan fram. Hon har dissekerat hjärta, lungor och lever på sina egna medväsen. Hon har lagt de minsta obetydligheter under mikroskopet, samtidigt som hon riktat sina jätteteleskop mot världsrymdens omätliga djup, mot dess otaliga solar och vintergator. Ja, "ätandet av kunskapens träd" har i dag antagit jätteproportioner. Nyfikenheten är omättlig och tilltagande. Jordmänniskans insamlande av kunskaper pågår febrilt. Undervisningspalats, universitet, läroanstalter, laboratorier, observatorier, försöksstationer och bibliotek växer upp överallt i en allt snabbare takt. Och vad är det då människan jagar efter, driven av denna okuvliga nyfikenhet? Vad är det hon vill veta? – Har hon blivit lycklig genom att få veta, att det är så eller så många tusen ljusår till det eller det stjärnsystemet? Har hon blivit lycklig genom att upptäcka, att cellvävnad kan växa utanför organismen när den får samma livsvillkor som i organismen? – Har hon blivit lycklig genom uppfinningar av sprängämnen och giftgaser eller av de moderna massmordsmaskinerna? Har hon blivit lycklig genom den överlägsenhet och makt, som sådana uppfinningar har gett henne över andra väsen, andra folkslag och andra landområden? – Har hon blivit lycklig genom den rikedom, lyx och komfort, som hon kunnat omge sig med? – Betyder inte denna överdådiga rikedom och lyx i många fall en motsvarande fattigdom och hårt arbete för andra, alltså ett missbruk och utnyttjande av andra väsen? Betyder inte de moderna raffinerade krigsuppfinningarna invaliditet, död och lemlästning för många människor? Hur många ton blod har de inte fått att flyta? Hur många kvadratkilometer kyrkogårdar har de frambragt och hur många skall de alltjämt frambringa? Råder inte alltjämt i dag en hård och brutal kamp om vinsten vid utnyttjandet av de moderna tekniska hjälpmedlen, maskinerna och apparaterna? – I överensstämmelse med den gudomliga världsplanen skulle denna vinst medverka till att lätta på människans tunga materiella bördor, frigöra "Adam" från det hårda arbete som tvingar honom att "äta sitt bröd i sitt anletes svett", och bringa elementen att arbeta för oss alla. Men i stället har den endast skapat förmåner för en liten klass eller klick av mänskligheten, förmåner som endast kan utlösa sig i frosseri, slöseri och lättja hos denna lilla klick, som ju utgör en försvinnande liten del av mänskligheten i förhållande till förmånerna eller de jättelika värdena, vilka ursprungligen är avsedda att komma hela den samlade mänskligheten till del och icke blott en liten bråkdel av dess individer. Är det inte ofrånkomligt, att detta blir en källa eller en rot till mycket ont blod, split och sammanstötningar mellan den lilla klicken och den övriga mänskligheten? Och är inte denna oro liktydig med dansen kring guldkalven vid Sinai berg, som ännu rasar och virvlar långt in i det tjugonde århundradets vida värld? – Ja, har inte allt det myckna vetandet, alla de många tekniska underverken och övriga företeelser eller resultat från det "förbjudna ätandet av kunskapens träd" i första instansen blivit till obehag, till lidande, till förtvivlan, till sorg, till en "domens dag", ja till själva "helvetet"? – Har inte samarbetet med "ormen" resulterat i en förgiftning av hela den jordmänskliga tillvaron? – Och är inte hela denna lidandets zon, denna jordiska "jämmerdal", hela detta egoistiska eftertraktande och utnyttjande av jordens tillgångar, hela denna manifestation av principen "envar är sig själv närmast", en kulminerande fortsättning på den rent äktenskapliga egoismen? Är det inte en förlängning av "förälskelsens" egendomsbegär och dess dyrkan av egendomsrätten? Är det inte själva djurrikets kulmination: "den dräpande principens" utveckling till genialitet? – Är det inte "ormens huvud", som vi här ser framför oss? Och är inte denna genialitetsutveckling dess gift? Har inte ormens "förförelse" bragt äktenskapets degeneration att kulminera? – Har inte "fåglarnas nästen" och "rävarnas lyor" blivit till "skyskrapor", och har inte "näbbar och klor" blivit till krigsindustrins produkter? – Har man inte blivit expert i att lemlästa, mörda och roffa åt sig? – För att bevara lyckan är det numera inte bara sina "nästen" och "lyor" och sin avkomma, som man måste försvara. Nu är det även "samhällsställning", "ära", "position", "förmögenhet", "värdighet", "stolthet", "nationalism", "politik", "affärsprinciper", "börsnoteringar", "patenträttigheter" osv., som man måste intressera sig för och försvara för att kunna stabilisera sin "lycka". – Men lyckan håller sig borta. – I gyllene burar och glaspalats, i siden och purpur, i sobel och hermeliner fryser "Adam och Eva" i sin mentala köld. Bakom miljonhärar, fort, tanks och taggtrådshinder ropar det flyende paret ut sina "nakenhetskval" mot himlen, ropar efter den "eviga fred", som de själva inte har lärt sig ge åt andra. Genom dödsdansen på de blodbesudlade valplatserna, genom de sårades och lemlästades dödsrop går den gudomliga förutsägelsen i uppfyllelse: "Den dag du äter av kunskapens träd, skall du döden dö." Men denna "död" är "djurets" död i den jordiska människan. Det är "kvinnans säd", som "söndertrampar ormens huvud". Guds befallning blir uppfylld. Dansen kring guldkalven tystnar. "Adam och Eva" har fått sin djuriska kropp "söndertrampad". I stillheten lyser "den helige Ande". Och i detta högsta solsken ser jag den förvandlade "Adam och Eva" "uppstå" från de döda", inte mera som en "sfinx" – hälften djur och hälften människa – utan som "Guds avbild". Och över sfinxens lösta mysterium hörs de himmelska härskarornas röst: "Ära vara Gud i höjden och frid på jorden, till människorna ett gott behag". –
|
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt