Martinus: Logik, kap 47.

Läs och sök i Tredje testamentet

Kap:
(I,1-95,A)

47 KAPITLET

Omskapelsen från "djur" till "människa"

"Paradisets lustgård" utgör alltså, som vi nu känner till, den äktenskapliga lyckokänslans kulminationszon. Inbyggarna i dess centrum är de, som lever i själva lyckozonen och ännu inte vet om något "syndafall", ännu inte känner något begär efter att "synda". Detta är "djuren" i det vilda och fria naturtillståndet. De väsen som "utdrivits" ur "paradisets lustgård" är de jordiska människorna. "Keruberna" är prästerskapet. Det "ljungande svärdet" är äktenskapslagen. "Det sjätte budet" är moralen. – "Syndafallet" är utvecklingen av alla intressen och all upplysning, som inte har med äktenskapet att göra. "Livets träd" är den kulminerande lyckokänslan.
      Så ser den absoluta och nyktra analysen av "paradiset" ut. Och utan denna analys är det alldeles omöjligt för den moderna, vetenskapligt inställda människan att förstå den gudomliga kärlek, som ligger bakom skapelsen av "människan". Likaså skulle Bibelns berättelse om människans skapelse utan denna analys vara helt utan någon matematik och därför ovetenskaplig och utan realistisk verklighet. Men med denna analys blir "Guds ord" till sanning.
      "Adam och Eva" är ursprungligen "han- och hondjuret" i det fria naturtillståndet. Hela deras medvetande är fyllt av make- eller äktenskapsmentaliteten. Deras högsta förnimmelse av lycka är den ömsesidiga känslan av att vara "ett med varandra". Detta är den högsta uppenbarelse, den högsta vision av Gud, som kan manifesteras i "äktenskapets lustgård".
      De vilda djuren eller de verkliga "Adam och Eva" lever således en sorglös tillvaro, ty de bär sin zons grundlag i sina hjärtan. Den är deras talang, deras naturliga anlag och begär. De känner inte något annat begär och kan därför endast leva i den kulminerande uppfyllelsen av "sjätte budet". De har ännu inte börjat förnimma det obehagliga i att "känna sig naken". De centra i deras hjärna, som skall ge dem upplevelsen av denna känsla, befinner sig inte, som hos deras äldre stamfränder, de "utdrivna" "Adam och Eva", i stark utveckling, utan är tvärtom latenta. De mentala besvärligheter, sorger och bekymmer, som dessa utdrivna "Adam och Eva" eller de jordiska människorna bär på, existerar inte hos djuren i centrum av "paradisets lustgård". – "Se på fåglarna under himmelen: de sår inte, ej heller skördar de, ej heller samlar de i lador; och likväl föder er himmelske Fader dem." –
      Nej, djuren i sitt naturtillstånd tänker inte på skick och bruk, har inga klädbekymmer, ingen bostadsnöd, inga arkitektoniska omsorger. De har inga penningbekymmer, arbetslöshetskval, skilsmässotragedier eller fosterfördrivningsaffärer.
      Men då själva "paradisets lustgård" ju befinner sig inom "den dräpande principens zon", vilket vill säga den zon, där det är ett villkor att dräpa för att få leva, kan det naturligtvis inte undvikas, att det inom denna "lustgård" existerar något som liknar rädsla och smärta. Men här rör det sig endast om latenta former i förhållande till vad den jordiska människan kan förnimma av sådant. Djuret känner rädsla endast i själva faroögonblicket, vilket som regel är snabbt överståndet, vare sig det resulterar i djurets undergång eller dess seger. Endast de djur, som kommer i beröring med jordmänniskorna, börjar avvika från denna regel. De blir "tama", blir till "husdjur". Redan detta tvingar dem in i en tankesfär eller medvetandenivå, som börjar skapa en ny mentalitet, vilken ligger utanför deras äktenskapliga nivå. Det vill säga att det "paradisiska" här börjar degenerera. "Adam och Eva" börjar "synda". Och här börjar de också "känna sig nakna". Här börjar djuret få sorger och bekymmer, om vars existens det tidigare inte hade någon aning. Människans barbari eller överdrivna kärlek till djuret kommer ofelbart att så en säd av rent jordmänskliga bekymmer i djurets medvetande. Fängslande, tvångsmatning, övergödning, svält, överansträngning, straff, dressyr, slaveri, förtryck och vivisektion förkväver det ursprungliga, stolta, fria djuriska majestätet från de stora vidderna och skogarna. Den nya världen skall nog låta djuren förnimma sin kyla. I sin nakenhet skall de nog komma till medvetande, och i detta medvetande återfinner vi omskapelsen av "djur" till "människa". Alla "tama" djur runt om i världen, alla "husdjur", är början till den mentala "felande länken". Här börjar de första formerna av "utdrivningen" från paradisets lustgård". Här börjar "ormens huvud". – Men här börjar det också uppstå "fiendskap mellan ormens säd och kvinnans säd", vilken sistnämnda säd ju skall komma att "söndertrampa ormens huvud". Men mera härom senare.
      Det är självklart, att denna mentalitetsförvandling måste verka degenererande på den stolta och vackra djurkroppen. Den är det hus, som måste brytas ned, för att en ännu vackrare byggnad skall resas på dess plats. Förvandling av mentaliteten måste ovillkorligen skapa förvandling av kroppen. Kroppen är ju mentalitetens underordnade redskap. Kroppen följer mentalitetens riktning, alldeles som kometens svans följer kometen.
      Denna förvandling sträcker sig från form till form över omätliga tidrymder och otaliga inkarnationer. Att det inom vetenskapens bevisföring ännu finns en "felande länk" i den rätt uppstigande linjen i djurkropparnas utveckling till människokropp, är inget att förvånas över, så länge studiet härav i själva verket ännu befinner sig på nybörjarstadiet, och är absolut inte något bevis för att denna utveckling inte skulle existera. Men i detta fall måste jag hänvisa till "Livets Bog", eftersom en närmare redogörelse här skulle bli alltför omfattande.
      Hos de tama djuren eller husdjuren bevittnar vi således nedbrytningen av den djuriska kroppen, medan vi däremot, som jag senare skall återkomma till, hos den jordiska människan, mitt i degenerationen, kan börja skymta uppbyggnaden av den nya kroppen, det nya väsendet, den blivande verkliga "människan".

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.