Martinus: Logik, kap 43.

Läs och sök i Tredje testamentet

Kap:
(I,1-95,A)

43 KAPITLET

"Adam och Eva" går under men återuppstår som "den fullkomliga människan"

Den jordiska människan är således en "flykting från paradisets lustgård". Då denna "lustgård" är äktenskapets kulminationszon, betyder det att detta väsen – hur egendomligt det än kan låta för många människor – är en flykting bort från det hundraprocentigt fullkomliga äktenskapet, från den hundraprocentigt fullkomliga förälskelseförmågan, från den hundraprocentigt fullkomliga parnings- eller makeprincipen. Men denna flykt är inte en vandring i mil eller fysiska avstånd, utan består i en förvandling av mentalitet. Denna förvandling utgör "djurets" omskapelse till "människa". "Paradisets lustgård" är "djurriket". Detta rikes grundlag är det sjätte budet. Den högsta livslyckan grundar sig här på parning eller äktenskap. Guds högsta framträdande i detta rike är när ett hankönsväsen och ett honkönsväsen "känner sig såsom varande ett med varandra". Andra former av livslycka betecknas här som "ätandet av kunskapens träd". Detta är den "förbjudna frukten". "Lustgårdens" lagöverträdare eller "Adam och Eva" är alltså den jordiska människan.
      Genom sitt myckna "ätande av kunskapens träd" har detta väsen fått en hel del kunskap om "gott och ont". Härigenom kommer det att skilja sig från "lustgårdens" rättmätiga eller "laglydiga" inbyggare, dvs. de väsen, som vi annars brukar kalla "djur". Dessa har nämligen ingen kunskap om "gott och ont". De lever helt och fullt efter äktenskapets lagar, varje art på sitt speciella sätt, och kan ännu inte "synda" mot deras föreskrifter, eftersom iakttagandet av dem är deras största behagsförnimmelse och livslycka.
      Den jordiska människan däremot är djurrikets äldsta inbyggare och har därför genom sin reinkarnation upplevt samma livslycka under så omätligt långa tidrymder och så oräkneligt många gånger, att dess livgivande kraft håller på att degenerera, är i avtagande. I enlighet med den gudomliga världsplanen blir nämligen varje njutning genom överdriven upplevelse till lidande. En människa, som till exempel blev dömd till att aldrig få äta något annat än sin älsklingsrätt och alltså fick den serverad morgon, middag, kväll och på alla övriga tider på dygnet, när hon kände behov av att äta, skulle till slut inte kunna undgå att känna kväljningar och leda vid denna rätt och skulle ropa och skrika efter annan föda. Samma förhållande gör sig gällande på alla områden. Överdriven upprepning gör tingen ointressanta. En kvickhet skall helst inte sägas för många gånger till samma åhörare. Det är denna princip i världsplanen som befordrar utvecklingen, animerar till nyskapelse och åstadkommer uppfinningar och förbättringar.
      När inbyggarna i "paradisets lustgård" upplevt tillvaron där och njutit dess gängse, av lagen tillåtna "frukter" i tillräckligt lång tid, blir denna form för upplevelse av tillvaron alltmer ointressant, ja den blir till lidande, och längtan efter en kontrast uppstår. "Ombyte förnöjer." Men denna "förnöjelse" kan man ju endast uppnå genom att sysselsätta sig inom det "förbjudna" området, genom att njuta de "frukter" som ovillkorligen måste leda till "utdrivningen ur lustgården", till omformningen av ens hela väsensnatur.
      Den jordiska människan är alltså en så urgammal inbyggare i "paradisets lustgård", en inbyggare som hängett sig åt eller njutit så mycket av dess vanliga "frukter", njutit av dess form av livslycka i så fulla drag, att denna nu i stor utsträckning inte längre är så intressant för henne, inte längre utgör en så omfattande lycka, att den kan fylla hela hennes medvetande eller mentalitet. I hennes inre har uppstått en oövervinnerlig längtan efter njutande av ting utanför äktenskapet, ja detta njutande har blivit en livsbetingelse för henne. Hon måste således varje dag njuta av "de förbjudna frukterna", men hon måste också varje dag känna att hon är "naken". Hon måste varje dag känna "kylan" från en mängd medväsen. Hon måste ständigt skyla sig med "fikonlöv". –
      Vad betyder det då att "skyla sig med fikonlöv"? – Det betyder naturligtvis inte att gå med kläder i vanlig mening. Självfallet betydde det inte heller för "Adam och Eva", att de blygdes över att blotta sina kroppars natur, sitt utseende eller sina sexualorgan. Därtill befann de sig ännu alltför nära den gudomliga strålglansen. Det var först vid en långt senare tidpunkt som "fikonlövet" skulle dölja även dessa ting.
      "Fikonlövet" betecknar alltså här inte något klädesplagg, utan är det symboliska uttrycket för det första motståndet mot verkningarna av "Adam och Evas" överträdelse av äktenskapets eller "paradisets" lagar.
      I en zon, där all lycka var beroende av efterlevnaden av dessa lagar, kunde de naturligtvis inte överträdas utan att denna lycka kom att skaka i sina grundvalar. Denna skakning måste väcka förfäran eller rädsla, eftersom den skapade ett svalg mellan "lustgårdens" laglydiga inbyggare och "överträdarna". Dessa började känna sig främmande bland sina egna. De började bli hemlösa i den zon som trots allt var deras egen hemort och där de upplevt så många lyckliga stunder tillsammans med Gud i form av förnimmelsen av att vara "ett med varandra". Det var denna lycka som nu började brista, i synnerhet som de "förbjudna frukter", som de i stället sökte njuta av, ännu inte var "mogna" och därför var "bittra", "sura" och delvis oätliga. De kände att de drevs hän mot en okänd värld, och det enda de visste om denna var att den var – döden. Det bud, som de hade överträtt och fortsatte att överträda, hade i korthet förkunnats för "Adam" sålunda:
      "Av alla andra träd i lustgården må du fritt äta, men av kunskapens träd på gott och ont skall du inte äta, ty när du äter därav, skall du döden dö." –
      Ja i sanning, "Adam och Eva" går mot döden, men de vet inte, att de en gång skall vandra fram över sin egen grav som helt nya, förhärligade väsen. De vet inte, att "döden" är "djurets" undergång i deras egen mentalitet och att de efter denna "död" skall uppstå, för att i Guds egen strålglans, allkärleken, fortsätta livet som hans avbild: den fullkomliga människan. –
      "Döden" är alltså det spöke som möter de paradisiska flyktingarna och skrämmer dem, var de än står och går och vart de än vänder sig. Det finns ingen väg tillbaka och ingen väg utanför. "Adam och Eva" kämpar ständigt en förtvivlad kamp mot denna död. "Fikonlövet" har blivit större. Det växer och växer och har i dag blivit till miljonhärar och krigsflottor, beväpnade med de mest raffinerade massmordsmaskiner, bombplan, tanks, torpeder, dumdumkulor, giftgaser etc. "Döden" bärgar sin stora skörd. "Adam och Eva" går under. "Djuret" begår självmord i den jordmänskliga mentaliteten. Men över valplatsernas mörka ödemarker ser jag "Adam och Eva" återuppstå och som "den fullkomliga människan" förvandla egoismens svarta grav till en ny skön värld, till en ny skön himmel, i vilken allkärleken och därmed rättfärdigheten bor.

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.