Martinus: Logik, kap 42.

Läs och sök i Tredje testamentet

Kap:
(I,1-95,A)

42 KAPITLET

Utdrivningen ur paradisets lustgård

Men var är denna "lustgård" och vilka är de väsen där, som alltså kulminerar i speciella hanköns- och honkönsmanifestationer? – Det kan inte vara de jordiska människorna, ty dessa är, som vi just berört, långt ifrån några experter i att hundraprocentigt hålla sjätte budet. Det är endast i mycket ringa utsträckning de håller detta bud, och när de verkligen gör det, sker detta inte ens helt på grund av medfödda, naturliga anlag, utan på grund av en stor mental mur, som inte alla har så lätt att bryta sig igenom och därför mer eller mindre ofrivilligt måste hålla sig innanför.
      Materialet som denna mur är byggd av heter: religionerna, det gängse lag- och rättsväsendet, seder och bruk. Och murens namn är: "moral".
      Om denna mur inte fanns, hur skulle det väl då vara beställt med efterlevnaden av sjätte budet? – Skulle inte "Sodom och Gomorra" då vara en ännu mer utbredd företeelse än vad fallet är? –
      Men vad skall man säga om "djuren", som lever i sitt fria naturtillstånd? De har ingen religion, ingen lag, inget rättsväsen, tänker inte på något som kallas seder och bruk och kan således inte bygga upp någon mur som skydd för sina äktenskap. –
      Nej, det kan de inte – men de behöver det inte heller. De bär äktenskapslagen i sitt hjärta. Äktenskapslagen är allmängiltig, utgör ett över allt härskande, naturligt anlag hos dessa väsen. Den härskar i deras instinkter, i deras sanna väsen. Den är deras livsbetingelse. I deras medvetande finns inget som helst annat tankeklimat än det äktenskaps- eller befruktningsfrämjande. Deras högsta upplevelse av livet är äktenskap i en eller annan form. De gifter sig inte med hjälp av präster eller myndigheter. De har ingen vigselattest. Och dock kan endast döden upplösa deras äktenskap. Stabiliteten hos äktenskapen grundar sig uteslutande på en hundraprocentig ömsesidighet hos parterna och inte alls på några arrangemang från myndigheternas sida.
      I överensstämmelse härmed framstår ett samhälle av sådana väsen såsom det kulminerande fullkomliga äktenskapets zon, såsom den verkliga "paradisets lustgård". – "Djuren" är de verkliga "Adam och Eva".
      Men det är något som heter "syndafallet" och "utdrivningen ur paradiset". Det fanns alltså något som förorsakade att "Adam och Eva" inte kunde stanna i denna "lustgård". Då den var "äktenskapets" kulminationszon, skulle den likaväl kunna benämnas "äktenskapets lustgård". Det största ljuset, den högsta salighetsförnimmelsen utgjordes här av ett hanköns- och ett honkönsväsens känsla av att ömsesidigt äga varandra samt denna känslas kulmination i ett ständigt upprepande av de två väsendenas förnimmelse av "att vara ett med varandra". Det var denna lustgårds högsta manifestation av Gud. Det var den "röst" som ljöd genom lustgården. Och det var i upplevelsen härav som de ännu aldrig hade smakat av "kunskapens träd på gott och ont".
      Men Guds uppenbarelse av sin egen upphöjda natur för de levande väsendena är inte något stillastående. Väsendena kan inte fortsätta med att endast se en viss manifestationssida av hans väsen. "Adam och Eva" kunde inte i all evighet nöja sig med att endast uppleva honom i form av sin livslånga egendomsrätt över ett väsen av motsatt kön. De kunde inte ständigt undgå att "äta av kunskapens träd".
      Att "äta av kunskapens träd" betyder i detta fall detsamma som att få tankar på eller intresse för ting, som inte verkar befrämjande eller bevarande på "lustgården" eller äktenskapszonen. Men att få intresse för manifestation av sådant, som inte verkar befrämjande på äktenskapet, kan ju endast skada dess bestånd, i synnerhet som fullkomligheten hos detta bestånd uteslutande grundas på individens hundraprocentiga livsintresse, dvs. hela hans samlade livsenergi.
      Och då äktenskapet ju var zonens högsta salighetsförnimmelse, dess högsta livsbetingelse, så verkar för lustgårdens inbyggare intresset för andra ting underminerande på den egna livslyckan. Men man kan inte alltför länge underminera sin egen livslycka utan att lägga märke till att den avtar. Man gör bittra erfarenheter, får genomgå lidande och smärta. Men då detta i sin tur skänker kunskap eller visdom, blir den "förbjudna frukten" vägen till kunskapen om "gott och ont". Detta åter är detsamma som kunskapen om den gudomliga världsplanen. "Kunskapens träd" är alltså den gudomliga världsplanen. Men upplevelsen av denna plan är ju detsamma som "den helige Ande". Denna ande var alltså "den förbjudna frukten" i "Edens lustgård". Att njuta av denna "frukt" är alltså liktydigt med "utdrivningen ur paradisets lustgård". – Där "den helige Andes" zon tilltar, måste äktenskapszonen avta. Ju mera man har begär till och njuter av denna "frukt", desto mindre lämpad är man att uppfylla de betingelser som krävs för att få vara i "paradisets lustgård".
      Njutandet av denna "frukt" gav alltså väsendet kunskapen om "gott och ont". Och den första nya kunskap, som överträdelsen medförde, var upptäckten att man var "naken". "Adam och Eva" upptäckte efter "syndafallet", att de var "nakna", vilket vill säga att de mentalt började frysa. Den "förbjudna" vägen började skapa sina verkningar. De begångna överträdelserna började utvidga "ödet". Denna utvidgning blev till det "onda", blev till kyla hos medväsendena. Mot denna utvidgning av ödet, mot denna "kyla" blev "värmen" från deras invanda livslycka för liten. Den kunde inte skydda dem, och de skylde sig med "fikonlöv". En ny tillvaro hade därmed tagit sin början. "Adam och Eva" var på väg ut från "Edens lustgård", bort från lyckan och sorglösheten, bort från ljuset eller "livets träd". De gled in i mörkret, in i smärtans och lidandets zon, där jorden är "förbannad", där kvinnan "föder sina barn med smärta", där mannen skall "äta sitt bröd i sitt anletes svett" och "med vedermöda nära sig av jorden (kunskapens träd) i alla sina livsdagar".
      Och på denna vandring återfinner vi "Adam och Eva" många tusen år senare, ständigt på väg ut från "Edens lustgård", från äktenskapets zon, ständigt "ätande av kunskapens träd".
      Det myckna njutandet av "kunskapens träd" har gett dem stor kännedom om det "onda". De har blivit experter i att uppenbara mörkret. "Kainsmärket" är över dem alla. De är fullkomliga genier i att tyrannisera, plåga och pina varandra. Och det är på detta, på deras vivisektionsgeni, som "helvetet" grundar sig. Jorden har blivit en skådeplats för "helvetet", och "Adam och Eva" eller detta "helvetes" bebyggare känner vi i dag igen som – den jordiska mänskligheten. Den jordiska mannen och kvinnan är alltså "flyktingar från paradiset", vilka för närvarande passerar livets mörkaste zon.
      Dessa "flyktingar" är "stoftet", i vilket "livets ande" blåses in, i och med att de "äter av kunskapens träd". "Adam och Eva" är den blivande verkliga människan, som håller på att skapas till "Guds avbild". – Deras ständiga "ätande av kunskapens träd", deras permanenta överträdelse av "paradisets" lagar, gör det omöjligt för dem att återvända dit. Men "i Faderns hus är det många boningar". Och den blivande människan skyndar mot ett nytt väsenstillstånd, mot ljuset från en ny, skön zon i fjärran. Ett nytt och förhärligat paradis väntar den förlorade sonen. – Guds kärleks strålar tränger även ned i livets djupaste mörker.

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.