Martinus: Logik, kap 39.

Läs och sök i Tredje testamentet

Kap:
(I,1-95,A)

39 KAPITLET

Bibelns bud framträder som uttryck för två stora, diametralt motsatta moraluppfattningar

Den zon, i vilken den äktenskapliga principen behärskar livet eller tillvaron, är som nämnt "den dräpande principens" zon eller "djurriket". Enligt "Livets Bog" är den jordiska människan, på utvecklingsstegen, den sista arten av väsen inom detta rike, och hon är därför som "djur" betraktad det mest degenererade. Detta betyder, att hennes harmoniska anpassningsförmåga till djurrikets lagar är mycket försvagad på en mängd områden.
      Vilka är då djurrikets lagar? – Vi har just påpekat, att djurriket är allkärlekens "fosterzon", dvs. dess nybörjarzon. Denna zon kan därför endast vara uttryck för ett stadium som ännu endast yttrar sig som ett begär efter att älska – inte alla väsen – utan på sin höjd ett enda väsen ungefär som sig själv, alltså detsamma som den tidigare omtalade "förälskelsen".
      Då "förälskelse" fordrar genförälskelse, vill detta återigen säga, att allkärleken på detta stadium ännu inte blivit till kärlek, utan i stället framträder som "egoism". Den är ännu så späd i sin kraft, att den kan komma till aktivitet endast där dess ljus träffar blanka, reflekterande "spegelpunkter", som kan kasta ljuset tillbaka till sitt ursprung eller upphov. Den växelverkan, som därvid uppstår, är det vi kallar "ett lyckligt äktenskap". Dess låga är ännu så sparsam, att den endast tillsammans med det återkastade ljuset kan skapa effektiv värme, den värme som just kan befrämja ett äktenskap.
      Sådana reflekterande "spegelpunkter" är detsamma som väsen av motsatt kön. Ju mer avlägsna väsendena är från detta kön, desto svagare blir reflexen, desto mindre ljuset och värmen. Ja, det kan till och med råda kyla mellan väsen av samma kön. Och då djurrikets väsen framträder i två stora grupper – speciella hankönsväsen och speciella honkönsväsen – blir det alltså två stora områden eller fält inom djurrikets mentalitet, där allkärlekens ljus inte kan komma till aktivitet, nämligen områdena för dessa två gruppers eget kön. Väsen av samma kön kan inte älska varandra. De är av naturen endast utrustade med sympatiska anlag för det motsatta könet. Allkärlek i bokstavlig bemärkelse kan inom detta stora, i han- och honkön speciellt indelade, område endast uppfattas onaturlig, som abnorm, som en perversitet. Detta område har sina grundlagar, som hos den jordiska människan – vilken ännu måste vara antingen ett han- eller ett honkönsväsen och därför tillhör djurriket – fått ordform och blivit till "moral", fått benämningen "sjätte budet".
      Denna morals föreskrifter framträder i följande satser: "Du skall icke begå äktenskapsbrott" – "För den skull skall en man överge sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru" – "Om någon begår äktenskapsbrott med en annan mans hustru, om han begår äktenskapsbrott med sin nästas hustru, så skall de straffas med döden, både mannen och kvinnan, som har begått äktenskapsbrottet" – "Om någon ligger hos en kvinna som är hans faders hustru, så blottar han sin faders blygd; de skall båda straffas med döden" – "Om en man ligger hos en annan man, såsom en man ligger hos en kvinna, så gör de båda en styggelse; de skall straffas med döden" – "Om någon till hustru tager en kvinna och tillika hennes moder, så är det en skändlighet; man skall bränna upp både honom och dem i eld" – "Om någon ligger hos en kvinna som har sin månadsrening och blottar hennes blygd, i det att han avtäcker hennes brunn, och hon blottar sitt blods brunn, så skall de båda utrotas ur sitt folk". –
      Men hur stämmer en sådan moral överens med detta: "Du skall icke dräpa" – "Du skall älska din nästa som dig själv" – "Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör" – "Döm inte, på det att ni inte må bli dömda; ty med den dom som ni dömer med skall ni bli dömda" – Är inte detta ett helt annat slag av moral? – Och heter det inte vidare i denna sistnämnda moral, att "den som är utan synd, han må kasta första stenen"? –
      Vem är utan "synd"? – Är inte den "syndfrie" identisk med en person som uppfyller samma morals kärlekslag – även detta att "inte döma"? –
      Den "syndfrie" eller "rene" är alltså en person, som på grund av sin allkärlek inte kan döma. Men hur skulle han då kunna "kasta första stenen"? – Och hur skulle då dödsdomen kunna verkställas? – Ja, denna andra moral besvarar själv frågorna genom sina fundamentala ord: "Hämnas inte er själva, mina älskade" – "Min är hämnden, jag skall vedergälla det, säger Herren". –
      När världsåterlösaren sade, att den som var "utan synd" skulle kasta första stenen, betydde detta alltså, att han med dessa ord upphävde en tusenårig tradition, upphävde en gammaldags och föråldrad moral, krossade en fruktansvärd, pinande och dödsbringande dogm och gav världen en moral, som var grundad på långt större insikt i de faktiska förhållandena, en moral som var en vetenskap och som stod hundraprocentigt i överensstämmelse med de eviga lagarna, den eviga naturen.
      Det är således uppenbart att Bibeln genom sina föreskrifter ger uttryck åt två diametralt motsatta former av moral. Av dessa försvarar och beskyddar den förstnämnda äktenskapet med dödsstraff, medan den sistnämnda upplöser det och dess dödsdomar med allkärleken genom att lära: "Vänd den högra kinden till, när någon slår dig på den vänstra" – "Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör" – "Ingen har större kärlek än att han ger sitt liv för sina vänner" – "Du skall älska din nästa som dig själv". –
      Här fordras inte, att "nästan" skall vara en äktenskapspartner, inte att "nästan" skall vara ett väsen av motsatt kön. –
      Men att älska ett väsen, som inte är ens äktenskapspartner, lika högt som man älskar sig själv, detta är ju efter den gamla moralen detsamma som att begå "äktenskapsbrott". Att en "man" älskar en annan man, att en "kvinna" älskar en annan kvinna lika högt som sig själv, är efter samma moral en "styggelse". Och samtliga dessa fall betraktas enligt denna moral som överträdelse av äktenskapslagen eller sjätte budet i så hög grad, att de till och med motiverar dödsstraff. Det som i den nya moralen leder till himlen, till lyckan, det leder i den gamla till döden. Det som är idealet i den ena, det är dödssynd i den andra.
      Men hur kan det då komma sig, att Bibeln på detta sätt motsäger sig själv, ja synbarligen rent av upphäver sig själv genom att ge uttryck för två diametralt motsatta ideal som livsbetingelse för människorna? –
      Ja, någon kanske menar att Bibelns innehåll helt och hållet är något uppdiktat, endast uttryck för fantasi, naivitet och overklighet. Men ingen uppfattning kan vara mera felaktig än en sådan. Bibeln rymmer i sig meningar, som är världens största analyser, uttryck för högsta vetande eller vetenskap, och har därigenom hittills varit världens största moraliska verk. Men den har kommit till under långa tidsperioder och har tagit intryck av de olika upphovsmännens större eller mindre kunskaper i naturens eller livets mysterium. Och det är ingen givet att rätt förstå Bibeln, förrän han kommit så långt fram i sin utveckling, att han genom självsyn fått en så överlägsen inblick i detta mysterium, att han själv med hjälp av naturen och livet kan korrigera dess lösningar. Vi vill därför vända tillbaka till naturen och här låta livet självt visa oss, att "Guds ord" är sanning och därför såsom orubbliga, matematiska realiteter evigt kommer att bestå, även om himmel och jord en gång skall förgås.

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.