Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Logik |
38 KAPITLET Längtan efter att smeka alla andra levande väsen gör individen till "ett med Fadern" Om nu sexualitet och kärlek alltså är samma sak, hur kan det då komma sig att man i det dagliga livet inte alls uppfattar det så? Det är emedan den jordiska människan lever i en zon, där hon fundamentalt är utestängd från upplevelsen av hela världsalltets vibration och rörelse, all skapelse, all tillvaro, all förnimmelse, allt liv såsom något "mycket gott". Att "allt är mycket gott" är det facit som all forskning slutligen leder fram till. Men när allt är mycket gott, så är ju detta detsamma som att all upplevelse är kärlek. Kärlek är återigen i sitt högsta framträdande detsamma som kulminationen av begäret att osjälviskt vara till behag för alla andra väsen. Begär är detsamma som dragningskraft. Kärlek visar sig därmed vara kulminationen av sitt upphovs sanna dragningskraft mot och harmoniskt anpassade beröring med alla övriga levande väsen i tillvaron. Denna dragningskraft och harmoniskt anpassade beröring skapar i sin tur tankeklimatet "den helige Ande", som just utgör förnimmelsen av detta begärs uppfyllelse, förnimmelsen av att vara "ett med alla andra levande väsen", förnimmelsen av att vara "ett med Fadern".Att känna sig som "ett" med alla levande väsen är detsamma som att erfara deras lidanden, deras glädje, deras sorger och bekymmer som lokaliteter i ens egen mentalitet. Dessa väsen har blivit något av ens egen kropp, har blivit något av en själv. Deras väl och ve har samma intresse för en själv som ens eget väl och ve. Och då ens "nästa" alltså har blivit något av en själv, är det ju helt naturligt att man älskar denna "nästa", som man älskar sig själv. Men för att denna "nästa" skall kunna bli något av en själv, måste hon kopplas samman med ens egen mentalitet, liksom en järnvägsvagn kopplas till ett tåg för att bli "ett" med detta. Och alldeles som denna sammankoppling endast kan äga rum med hjälp av en förbindelselänk, kan individernas sammankoppling med varandra endast ske genom en sådan länk. Denna förbindelselänk är just det starka begäret efter att vara "ett" med andra väsen, dvs. en oemotståndlig längtan efter att osjälviskt omfamna, krama, smeka och skapa förnimmelser av behag för andra levande väsen i tillvaron. Detta begär och dess uppfyllelse är den verkliga kärleken eller allkärleken. Den utgör förbindelselänken mellan alla levande väsen i tillvaron. Och förnimmelsen av densamma i form av tanke är "den helige Ande". Denna ande utgör alltså den förbindelselänk, som knyter individen samman med alla övriga väsen och ting i tillvaron och genom vilken han blir "ett med Fadern". Men den zon, i vilken den äktenskapliga kärleken behärskar livet, är inte allkärlekens kulminationszon, utan dess fosterzon. I en zon, där allkärleken ännu blott existerar i fostertillstånd, kan man inte vänta sig mycken mildhet, humanitet och ömhet. Här kan däremot de motsatta tendenserna florera: brutalitet och själviskhet. Och denna zon blir då också "den dräpande principens" hemort. Det enda, som här representerar allkärleken, är make- eller äktenskapsprincipen. Och endast inom denna kan man här få uppleva något som kan liknas vid ett svagt återsken av den starka förbindelselänk, som förenar de högre världarnas individer i kulminerande salighet. Den i romaner och diktverk så högt lovprisade jordiska lycka, som består i att två ömsesidigt förälskade väsen går i brudsäng och upplever sig som "ett" med varandra, är alltså endast att betrakta som månens svaga sken i förhållande till den sanna lyckans solsken eller som en svag gryning som bebådar dagens ankomst. Den jordiska människan befinner sig i livets tidiga morgongryning. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt