Martinus: Logik, kap 35.

Läs och sök i Tredje testamentet

Kap:
(I,1-95,A)

35 KAPITLET

Själen kan inte dräpas. Tankarna kan inte fängslas. Med dem kan man älska, omfamna och smeka "sin nästa som sig själv", helt oberoende av varje yttre hinder

Förälskelse är alltså en realitet, som gör det till en livsbetingelse att man finner genförälskelse hos en viss annan person. Individen är under förälskelsen besatt av krafter, som helt mobiliserar hans sympatiska anlag, inte för att ge bort den "älskade" till någon annan, utan uteslutande för att uppnå sexuell ägorätt över denna "älskade". Förälskelsen gör alltså detta mentala tillstånd till livsbetingelse. Den är inte en kylig och nykter intelligensakt, vars närvaro endast bestäms av viljan. Den är inte något som man kan vilja eller inte vilja. Dess närvaro i väsendet grundar sig på dettas organbyggnad och uppstår därför helt oberoende av om man vill eller ej, alldeles på samma sätt som svält och törst, vilka som bekant inte heller dikteras av viljan.
      Men när förälskelse således är ett besättande, vars närvaro inte dikteras av viljan, och när förälskelse samtidigt gör genförälskelse och sexuell ägorätt över den "älskade" till livsbetingelse, tvingar ju självbevarelsedriften den "förälskade" att kämpa för uppnåendet av denna genförälskelse och ägorätt. Då denna kamp är "svartsjuka", blir alltså "svartsjukan" till en helt naturlig process. Men kan något som är naturligt vara "ont"?
      Då det ibland kan betyda förlust av mental hälsa, förlust av livslusten, överbelastning av nervsystemet med grubbel och otröstlig sorg, sömnlösa nätter, nedsjunkande i en avgrund av laster, svartsjuka och självmord, ifall den "förälskade" inte kan uppnå denna ägorätt och genförälskelse, är det helt rimligt, att den "förälskade" söker röja alla hinder ur vägen och klamrar sig fast vid allt, som kan binda honom (henne) vid den "älskade", även om denna (denne) själv gör stort motstånd.
      En "svartsjuk" individ är alltså ett väsen som kämpar för livet. Men ett väsen som kämpar för livet, ett väsen som följer sina naturliga anlag, ett väsen som kämpar för tillfredsställandet av sina livsviktiga naturliga begär och önskar släcka den svält och törst, vilka som en livsfarlig eld brinner i dess kropp och som bestäms av krafter, som väsendet självt inte alls har något herradöme över, är det en "förbrytare"? – Skall ett sådant väsen straffas? – Kan det vara brottsligt av ett väsen, vars mentalitet och livslycka står och faller med genförälskelsen hos den älskade, att kämpa för att uppnå denna? – Då uppnåendet till en viss grad blivit livsbetingelse för väsendet, måste det ju i motsvarande grad betyda självmord att inte kämpa för det. Genom att inte kämpa för detta uppnående dömer det sig självt till mental invaliditet, dömer sig självt till en olycklig tillvaro, som verkar helt underminerande på dess liv och välbefinnande.
      Men om individen nu med alla till buds stående medel kämpar för att uppnå genförälskelse hos den "älskade", kan han också komma att dräpa. Han dräper friden, lyckan och sinnesjämvikten hos den person som han eftersträvar, om denna persons sympatiska anlag eller förälskelseförmåga i detta fall inte alls kan animeras av den förälskade. Och att den förälskade känner svartsjuka och söker förhindra den "älskades" sympatiska anlag att komma till utlösning gentemot ett annat väsen, vars natur just äger förmågan att utlösa dem till förälskelse, detta gör bara det onda än värre. Den "förälskades" ansträngningar blir mycket obehagliga och generande för den eftersträvade och dennas eventuella "älskade" eller "förlovade". Och självbevarelsedriften hos dessa väsen börjar då göra sig gällande, i det att även de börjar kämpa för lyckan och livet.
      Den olyckligt "förälskade" är således ställd inför valet att ge upp sig själv eller den "älskade". Och är inte denna olyckliga situation den direkta och viktigaste bakgrunden till de eviga orden: "Det är saligare att ge än att ta"?
      Att dessa ord uttrycker en riktig analys visas fundamentalt därigenom att förälskelse eller genförälskelse inte är något som kan skapas genom makt. Den "förälskade" kan naturligtvis lyckas tvinga den "älskade" att foga sig i hans (hennes) önskningar, men detta blir i så fall endast till det rent yttre eller formella. Själen kan inte tvingas eller fängslas, den följer sina egna hemliga vägar eller lönnliga stigar mot det som för den utgör brännpunkten i dess sympati.
      Detta betyder alltså, att en sådan tvingad "älskad" är en "onaturlig" make (maka), bara ett surrogat för det den "förälskade" önskar att den skall vara. Den "förälskade" äger, ofta med hjälp av gamla traditioner, en juridisk och förment moralisk rätt över det andra väsendet, men detta gäller i verkligheten endast dess fysiska kropp, absolut inte dess mentalitet. Denna låter inte stänga in sig, även om den naturligtvis kan generas mycket av de yttre företeelserna. Tankarna kan inte fängslas. Med dem kan man älska, omfamna och smeka "sin nästa som sig själv" så mycket man vill, helt oberoende av hur tjocka murar som kan finnas mellan denna nästa och en själv, och hur "förbjudet" eller "omoraliskt" detta mentala tillstånd än må uppfattas.
      Är inte sanningen den, att varje normal mentalitet är beskaffad på detta sätt? – Hur skulle annars utveckling kunna äga rum? – Hur skulle själen kunna vandra mot högre och högre zoner, om den mot sin vilja kunde hållas tillbaka av ett annat väsens egoism, lynne och begär? – Är det inte denna omständighet som inspirerat Kristus till att säga: "Frukta inte dem som väl kan dräpa kroppen, men inte har makt att dräpa själen".

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.