Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Logik |
34 KAPITLET När "förälskelse" gör ägorätten över ett annat väsen till livsvillkor När "förälskelse", såsom vi sett av det föregående, i själva verket utlöser kulminationen av egoism och därmed är den verkliga grunden för utlösningen av det vi kallar "det onda", hur kan det då komma sig, att man i så stor utsträckning, som fallet är, kallar den "kärlek"?Det är emedan dess energi vid ockuperandet av individen ingår förbund med individens kärleksförmåga, som därvid stimuleras till utlösning i en enda bestämd riktning, nämligen mot den person som är det utlösande momentet för "förälskelsen". "Förälskelsens" natur är således att mobilisera alla individens känslokrafter för att uppnå förälskelsens besvarande hos det andra väsendet, alltså uppnå en ömsesidig förälskelse. När ett väsen blir förälskat i ett annat, betyder det att detta andra väsen har den speciella utstrålning, det framträdande eller den natur, som kan sätta det förälskade väsendets sympatiska energicentra, vilka i verkligheten lyder under kärleken, i förstärkta svängningar till förmån för det andra väsendet. I och med att den "förälskade" får sina sympatiska energicentra försatta i förstärkta svängningar, uppstår helt naturligt en motsvarande förstärkt sympatikänsla gentemot den "älskade", som ju är det utlösande upphovet till förnimmelsen. Då förälskelse alltså blir identisk med en förstärkt sympatikänsla och då kärlek till sin natur också är sympatikänsla, kan dessa två realiteter på ett visst stadium inte undgå att mycket likna varandra och under upplevelsen i stor utsträckning förnimmas som en och samma sak. Detta är orsaken till att förälskelse proklameras, beskrivs och lovsjungs som "kärlek" och att alla romaner om förälskelse kallas "kärleksromaner". Dessa är i själva verket endast "förälskelseromaner". De är alla byggda på mer eller mindre framträdande motigheter, stridigheter och besvärligheter i kampen om ägorätten över den "älskade" och är således detsamma som "egoismromaner". Då förälskelsen, i den zon där den hör hemma, utgör den normala förnimmelsen av livet, blir tillfredsställandet av den en livsbetingelse i denna zon. Individens självbevarelsedrift kräver, att den "älskade" skall ägas, eftersom förnimmelsen av denna ägorätt på detta stadium utgör kulminationen av livets upplevelse och njutning, dvs. betyder den "förälskades" livslycka och frid. Då det inte är den "älskades" vilja, utan dess kropp och dennas utstrålning och charm, som är det egentliga utlösande momentet för förälskelsen, är det inte alltid som denna vilja står i samklang med den "förälskades" vilja. Detta vill säga, att det inte är alltid som den "förälskade" uppnår genförälskelse. Orsaken härtill är den, att han (hon) inte har just det utseende och framträdande eller den charm, som behövs för att stimulera de sympatiska anlagen till genförälskelse hos den "älskade". Då uppstår det vi kallar "olycklig kärlek". Detta obehagliga mänskliga tillstånd grundar sig alltså på det förhållandet, att den "förälskades" sympatiska anlag helt är mobiliserade för att utlösa sig i ett brinnande begär efter genförälskelse och kärleksbevis från ett väsen, som självt är helt ur stånd att manifestera denna motprestation, eftersom vederbörandes sympatiska anlag endast kan försättas i svängningar av en helt annan människotyp än den som den olyckligt förälskade tillhör. Att en sådan hopplös förälskelse plågar den förälskade och kommer denne (denna) att känna sig permanent olycklig, ett tillstånd som ibland till sist kan bryta ned hans (hennes) livsvilja, leda individen ut mot en avgrund av laster som kan sluta i sinnessjukdom och självmord, detta är fakta, som många människor kunnat bevittna på nära håll i det dagliga livet. Men det händer också, att en uppriktig ömsesidig förälskelse går i kras genom att den plötsligt börjar avta hos den ena parten. Orsaken härtill är i regel att vederbörande part mött en annan person, vars kropp och charm har en ännu större förmåga att mobilisera förälskelseenergierna hos den svikande parten, än vad det förra väsendets natur hade. Om samma part nu finner genklang hos sin nya förälskelse, resulterar det mycket ofta i att han överger sin första förälskelse till förmån för den nya. Detta svek skapar naturligtvis ett stort tomrum i salighetsnjutningen hos det väsen som svikits och vars förälskelse till den svikande ju ännu inte var utlevd eller förbi. Då denna salighetsnjutning, som alltså grundade sig på samlivet med det svikande väsendet, mer eller mindre hade blivit det svikna väsendets livsbetingelse eller grunden till dess glädje över tillvaron, orsakar sveket i många fall en våldsam reaktion i detta väsens medvetande. Denna reaktion yttrar sig helt naturligt som en hårdnackad kamp mot de orsaker, som utlöst den "älskades" svek. Den viktigaste av dessa orsaker är ju det främmande väsen, som tilldragit sig den svikandes förälskelse och sympati. Och det tankeklimat som behärskar denna kamp kallar vi "svartsjuka" eller "jalusi". Att denna kamp spelar på den dräpande principens hela register, alltifrån oärlighet och ända till mord, dråp och självmord, torde vara så allmänt känt, att jag inte behöver gå närmare in därpå, liksom det även är känt, att den "svartsjuke", som inte kan segra utan måste ge upp hoppet om att få tillbaka sin "älskade", nu börjar uppfatta detta förhållande som ett "martyrium". Mobiliserandet av de sympatiska anlagen till förmån för den "älskade", som alltmer kommer att uppfattas som den sviknes "onda ande", som en "förbrytare", en "skurk" etc., upphör nu. Ibland flammar i stället ett glödande hat upp där förut allt var koncentrerat i sympati. Och den vardande människan våndas nu i djurisk grymhet. Den förlorade ägorätten har upplöst friden och gett mörkret näring. Egoismen blomstrar. Jaget är allt, nästan eller medväsendena är intet. "Förälskelsen" har fullgjort sin mission. I dess fotspår går hatet, kriget och döden. Men ett samhälle, en värld, en kollektiv mentalitet, bestående av enheter med en sådan analys, kan omöjligt vara fredens och kärlekens hemort. Så länge "förälskelse" gör ägorätten över ett annat väsen till livsvillkor i ens medvetande, har man inga förutsättningar att förstå tillvarons största bud, "älska varandra". "Guds rike" är då endast ett vackert löfte, en zon som ännu inte stigit upp över den avlägsna horisonten. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt