Martinus: Logik, kap 32.

Läs och sök i Tredje testamentet

Kap:
(I,1-95,A)

32 KAPITLET

"Förälskelse" är något helt annat än "kärlek"

Här är det säkert många läsare som förvånade ryggar tillbaka. Ja, kanske reagerar de mycket starkt i sitt medvetande mot denna min analys. Kanhända frågar de med harm: Vad har faders- och moderskärleken med sexualitet att göra? – Att en fader älskar sin son och en moder sin dotter betyder inte, att de är "förälskade" i sin son respektive sin dotter. "Förälskelse" är dock något helt annat. – Ja, vad "förälskelse" beträffar, så måste jag medge att denna deras uppfattning härom inte gärna kan vara sannare. "Förälskelse" är just något helt annat än "kärlek".
      "Förälskelse" är en i naturen förekommande anordning som, i den zon där den hör hemma, stimulerar och befordrar arternas fortplantning. Till sin djupare eller andliga natur utgör den en mental kraftvåg, som kan uppfylla individen och vid sin kulmination besätta hans hjärna och nervsystem, så att den fullständigt behärskar hans mentalitet, formar hans tankar till ett glödande begär, till en outsläcklig törst eller omättlig hunger efter att äga, beröra eller smeka det väsen som är det utlösande momentet och föremålet för förälskelsen, liksom å andra sidan en smekning och beröring från detta väsen är identisk med högsta salighetsnjutning, och detta stundom i så hög grad att det gränsar till livsbetingelse. Om detta inte vore fallet skulle det inte finnas något som hette "olycklig kärlek", "kärleksdramer", självmord på grund av bruten förlovning osv. Ja, det skulle inte alls finnas något som hette "äktenskap".
      Men när ett väsens "förälskelse" alltså gör det ömsesidiga utväxlandet av beröringar och smekningar med ett visst bestämt väsen till livsbetingelse, fordrar dess självbevarelsedrift att det utlöser all sin kraft och tankeförmåga endast i avsikt att uppnå detta speciella väsens fulla sympati eller besvarade förälskelse. Detta åter betyder, att "förälskelsen" gör det till en livsbetingelse, inte att älska sin Gud över allting eller sin nästa som sig själv, inte att "älska varandra", utan att älska – ett enda väsen, nämligen det som utgör det utlösande momentet för förälskelsen. Individens självbevarelsedrift, upprätthållandet av hans sinnesjämvikt och naturliga glädje åt tillvaron fordrar, att han bekämpar allt som kan stå i vägen för att hans förälskelse blir besvarad. Detta vill säga att förälskelsen skapar hat till personer och ting, som kan motarbeta eller förhindra detta uppnående. Den stimulerar skapandet av "ägobegär" över detta andra väsen och skapar därmed den djupaste utlösande orsaken till allt som hör samman med begreppet "det onda". Den skapar en zon i tillvaron, där svartsjuka, hat, hämnd, mord och dråp är livsbetingande företeelser, dikterade av självbevarelsedriften, driften att behålla den livsviktiga makan som sin absolut okränkbara egendom.
      Att denna mentala inställning hos medvetandet inte endast inskränker sig till att gälla den äkta makan (maken) är självklart; den måste med nödvändighet även komma att gälla föremål eller ting, som kan vara medverkande medel till att vidmakthålla eller hävda den "förälskades" överlägsenhet gentemot rivalerna. Och det är detta förhållande, som är grundorsaken till att världen i dag regeras av pengar och som utlöser sig i krig, mord, dråp, lemlästning, plundring och bedrägeri. Världens människor trampar skoningslöst ned varandra i jakten efter att tillfredsställa förälskelsen och efter den makt och egendom som befrämjar tillfredsställandet. Denna zon utgör i den samlade världsplanen det verkliga "djurriket".
      Nu vill man kanske hävda, att människan dock är något annat än ett djur. Men det är endast till en viss grad riktigt. Att hon är ett "däggdjur" kan dock inte bortförklaras. Hon har visserligen några begynnande mentala egenskaper, som underminerar de djuriska tendenserna, och jag skall senare återkomma härtill. Men att hon alltjämt i stor utsträckning är besatt av förälskelse, att parningsprincipen och ägorätten över äkta makan (maken) ännu för många människor är en livsbetingelse, detta kan heller inte bestridas. Hon sörjer när äkta maken svikit. Hennes moral och religion betraktar ännu egendomsrätten över makan (maken) som självklar och försvarar det såsom något naturligt att känna svartsjuka eller upptändas av vrede över otrohet. Bibelns ord "Du skall icke begå äktenskapsbrott" motarbetar heller inte detta. Och dock är det ett stort område i Bibeln, som pekar i en helt annan riktning. Vad skall man till exempel säga om de stora buden "Älska varandra" – "Du skall icke dräpa" – "Ta inte rätten i egna händer, mina kära... Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren" – "Det är saligare att ge än att ta" – "Vad människan sår, det skall hon ock skörda". – Är det inte lätt att se, att dessa eviga ord härstammar från en helt annan mental kraftkälla än "förälskelse"? Medan "förälskelse" stimulerar begäret att tillskansa sig eller ta, stimulerar den mentala kraft som skapat ovannämnda bibelord det motsatta, nämligen lusten att ge. Det är denna kraft som är känd under begreppet "kärlek".
      Som vi således ser, är "förälskelse" absolut inte detsamma som "kärlek". Medan "förälskelsen" endast söker sitt eget, söker "kärleken" absolut inte sitt eget.
      Vi står alltså här inför två vitt skilda slag av mental "ockupation", som vart för sig är avgörande för individens speciella manifestation och karaktär. "Förälskelse" gör individen självisk eller egoistisk, emedan den gör det till en livsbetingelse för honom att äga ett visst bestämt annat väsen och de medel, ting och ägodelar, som kan tjäna detta syfte. Denna själviskhet blir särskilt kall och hänsynslös, eftersom "förälskelse", i samma grad som den "älskade" blir till livsbetingelse, gör andra personer mer eller mindre överflödiga eller umbärliga. Blott man äger detta "älskade" väsen helt för sig själv är man lycklig. Detta är således kulminationen av egoism. Genom familjen och släkten utvecklar sig så detta tankeklimat vidare för att i kollektiv form kulminera som den för närvarande i vissa länder så högt lovprisade "nationalismen".
      Vad är väl denna i grund och botten annat än just utlösningen av samma egendomsbegär eller ett hävdande av något, som man absolut vill ha för sig själv. I detta fall gäller "förälskelsen" alltså det s.k. "fosterlandet". "Fosterlandskärlek" eller "nationalism" är alltså detsamma som "kollektiv förälskelse". Och ju större denna "förälskelse" eller "fosterlandssjälviskhet" är, desto mindre är man i stånd att visa hänsyn till andra folks "fosterland".
      Vad skall man kalla detta, att en större nation skoningslöst, med överlägsna krigs- eller mordmaskiner, mejar ner en mindre nations individer för att erövra dess territorium, trots att denna mindre nation existerat i årtusenden och ägt detta territorium under hundratals generationer? Är det "kristendom"? – Är det "kärlek" eller uppfyllelse av lagen om att "älska sin nästa som sig själv"? – Nej, det är "kollektiv förälskelse". Det är egoism eller själviskhet i renodlad form. Det är "hedendom" eller orsaken till allt som hör samman med begreppet "den dräpande principen", vilken – enligt "Livets Bog" – är djurrikets livsvillkor. Det är, som tidigare nämnts, roten till allt som betecknas som "det onda". Det är det, som kläder "den förlorade sonen" i trasor och paltor. Det är det, som får människornas egen administration av jordklotets omätliga rikedomar, vilka är avsedda att föda en vida större mänsklighet än den nuvarande, att kulminera i en sådan primitivitet, att somliga människor blir ägare till väldiga berg av rikedomar, pengar, näringsmedel och ägodelar, tusen gånger mer än deras eget nuvarande jordeliv i vanlig komfort och ekonomiskt välstånd överhuvud taget har behov av, varigenom de, medvetet eller omedvetet, håller detta överskott bundet som "privategendom", icke tillgängligt för andra människor. Dessa i sin tur kan inte få nödvändiga kläder, näringsmedel eller andra livsförnödenheter, utan går under i armod och arbetslöshet. Å ena sidan alltså människor döende av välmåga, överflöd, frosseri och utsvävningar, å andra sidan människor döende av svält, armod och livsleda – det är "förälskelsens" yttersta utgreningar och resultat.
      Nationernas mentalitet i dag är således endast kollektiva avspeglingar av "förälskelsens" tankeklimat och konsekvenser. Är inte nationerna stora väsen, som älskar och hatar, erövrar och plundrar, till och med värre än de enskilda människorna, eftersom nationerna ännu inte som dessa är bundna av eller underkastade något effektivt rättsväsen, utan lever i en helt fri och självsvåldig anarki och kan styra och ställa med andra nationer allt efter sina kanoners räckvidd eller sitt krigsmaterials överlägsenhet och omfång.
      Men här är vi också vid kulminationen av eller högsta gränsen för egoismens blomstring. Här har vi kommit till det stadium, där denna underminerar sig själv, är i färd med att begå självmord.
      När nationerna, genom sin "förälskelse" i guldet eller andra ekonomiska fördelar, av glödande svartsjuka och självbevarelsedrift underminerar och dräper varandra, betyder detta "nationalismens" och därmed egoismens undergång. Denna undergång är i Bibeln uttryckt som "domens dag", "den yttersta tiden", "världens undergång".
      På "domens dag" döms "levande och döda". Den "dom" som här kommer till användning är – visdomen. Visdomen utgörs av de erfarenheter som egoismens eller själviskhetens levnadslopp och undergång har skapat. Det är denna, som leder "den förlorade sonen" tillbaka till fadern eller gör Kristi ord till fakta. Genom de eviga, oförglömliga orden "Vad människan sår, det skall hon ock skörda" – "Älska din Gud över allting och din nästa som dig själv" – "Det är saligare att ge än att ta" – har domedagens dom redan tidigare förkunnats för människorna och i snart två tusen år genomsyrat den mänskliga mentaliteten med ett tankeklimat, som är raka motsatsen till det tankeklimat som "förälskelse" har till uppgift att utlösa eller vidmakthålla. Med andra ord: domedagens dom visar, att livet inte endast är att älska och äga något enbart för sig själv, utan att det i själva verket måste levas på ett helt annat sätt än hittills.
      Och det är i denna nya levnadsart och mentalitet som löftet om en "ny himmel" och en "ny jord" blir aktuellt, blir till verklighet.

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.