Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Logik |
31 KAPITLET Alla levande väsen är "Gudomens avkomlingar". De är var och en i sin djupaste analys dubbelkönade, en kombination av "han" och "hon" Världsalltet utgör alltså en levande organism, ett levande väsen, en gudom, en Fader, vars blod rinner i varje levande väsens ådror.Men när de levande väsendena har en sådan kosmisk föräldraprincip förenad i en verklig levande Fader, som samtidigt är alltets Gud, så är, helt oberoende av deras "kosmiska hantverk", dessa väsens sanna identitet att de är – "Guds avkomlingar". Men liksom fadersprincipen i denna kosmiska familjeprincip samtidigt i sig rymmer den fullkomliga modersprincipen eller feminismen, så måste även "avkomman" av detta "föräldraskap" vara dubbelpolig. Den måste i sin djupaste kosmiska analys visa sig vara en kombination av "han" och "hon", vara en enhet av maskulinism och feminism, ty annars skulle "avkomman" ju vara något helt annat än sitt upphov. Och något sådant skulle på grund av världsalltets fullkomliga kärleksteknik aldrig någonsin kunna bli förhållandet. En höna lägger inte måsägg, en ko föder inte kattungar och en flodhäst föder inte killingar. Att det kan uppstå något som vi kallar "bastarder" betingas uteslutande av en närmare fysisk artsläktskap mellan ifrågavarande väsen och är en absolut omöjlighet där denna släktskap totalt saknas. Och på samma sätt förhåller det sig med de levande väsendenas identitet som "Gudomens avkomlingar". Alla individer är i sin djupaste analys dubbelpoliga eller dubbelkönade. Hur skulle annars en fader kunna hålla av sin son och en moder sin dotter? – Hur skulle det annars kunnat bli en så utbredd företeelse som det faktiskt är, att två väsen av samma kön kan bli förälskade i varandra på samma sätt som man och kvinna? – Och hur skulle kärleksbudet, "älska varandra", kunna bli en verklig realitet, om individerna i sin kosmiska analys var absolut enpoliga väsen? – Är det inte ett orubbligt faktum, att ju mer maskulin en man är, och ju mer feminin en kvinna är, desto mera robust och primitiv är deras känsla för väsen av deras eget kön och desto mera beroende är de av det motsatta könet? Och ju större eller starkare detta beroende eller fysiska behov av det motsatta könet är, desto större är deras egoism, desto mera behärskas de av själviskhet gentemot sitt eget kön. Är det inte just i en sådan zon, som de största svartsjukedramerna utspelas? – Är det inte på ett sådant medvetandeområde, som de största "kärlekssorgerna" och de därpå baserade självmorden såväl som hämndmorden äger rum? – Ja, till och med i ett så högtstående kultursamhälle som det danska kan man alltjämt på offentliga danstillställningar tydligt iaktta, hur individerna av båda könen i stor utsträckning endast är uppfyllda av lust att behaga det motsatta könet, medan könen var för sig inbördes är upptända av en svartsjuka, som ofta urartar i slagsmål och dråp. Den djuriska "brunsten" har ännu rotfäste i det väsen vi kallar "människa". Men ett väsen med så utpräglade reminiscenser från djurriket är inte någon färdig "människa". I samma grad som det behärskas av dessa reminiscenser, svartsjuka, ägobegär och brutalitet, är det ännu ett "djur". Den utvecklade eller färdiga människan känner inte till förälskelsen och känner därför inte heller svartsjuka, hat eller vrede. Över något annat väsen känner hon ingen ägorätt, som kan kränkas, och är därför fundamentalt lycklig. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt