Martinus: Logik, kap 28.

Läs och sök i Tredje testamentet

Kap:
(I,1-95,A)

28 KAPITLET

Naturen visar som ett faktum att världsalltet är ett levande väsens tillstånd

Men i detta vårt kosmiska väsenstillstånd måste vi likväl erkänna en över oss existerande övermakt, en allt omspännande världsmanifestation, vars lagar och principer möjliggör vår manifestation och vårt framträdande, vår viljeutlösning och vår skaparförmåga, samtidigt som det vid närmare kosmisk upplevelse blir ett faktum, att vi själva var och en utgör något av upphovet till denna världsmanifestation. Vi har ju till en viss grad medbestämmanderätt; vi kan, med avseende på det kvantum av fri vilja som vi sitter inne med, variera på världsmanifestationen. Att detta helt visst endast kan ske i "mikroskopisk" utsträckning förändrar ju inte principen eller faktum. Men när vi således utgör något av upphovet till vårt eget framträdande, är vi ju "släkt med" detta upphov. Alldeles som vi har sett att det existerar "kosmiska hantverk", får vi nu också se att det existerar "kosmiskt släktskap". De levande väsendena arbetar tillsammans med ett större upphov, av vilket de själva utgör något. Ett sådant "släktskap" uttrycker just det förhållande som existerar mellan föräldrar och barn. Normalt utgör föräldrarna ett för barnen överlägset upphov, som dessa arbetar tillsammans med och vars blod rinner i deras ådror.
      En föräldraprincip består som bekant av en fader- och moderprincip, vilket även kan betecknas som en "maskulin" och en "feminin" princip.
      Vi kan inte här gå närmare in på dessa två principer, vilka behandlas utförligt i "Livets Bog", men vill dock framhålla, att i själva världsmanifestationen är de två principerna förenade i en.
      Då allt är vibration eller rörelse och därmed underkastat förvandling, är allting levande, ty absolut orörlighet eller stillhet är ju dödens eller livlöshetens kännetecken. Men då detta "kännetecken" som bekant absolut inte existerar någonstans i tillvaron, blir allt identiskt med liv. Allt är således levande materia. Men levande materia kan principiellt endast existera som ett levande väsens "kött" och "blod", vilket i detta fall vill säga: manifestations- eller livsmaterial. Detta betyder i sin tur, att den samlade världsmanifestationen inte är ett dött naturtillstånd, utan i absolut mening kan betecknas som "ett levande väsens tillstånd".
      Att tro eller föreställa sig, att endast den mikroskopiskt lilla del av universum eller tillvaron, som kan uppfattas som "levande" av den jordiska människans förnimmelseförmåga, är "liv", och att hela den övriga delen av världsalltet skulle vara "död" materia, blinda naturkrafter, samt att människan, ett i förhållande härtill mikroskopiskt litet dammkorn, skulle vara den högsta livsyttringen i tillvaron, det enda för vilket alla dessa myriader av himlakroppar, vintergator och solsystem, dessa omätliga krafters spel, blivit satt i rörelse, detta har inget som helst med logik att göra, och en sådan tro kan därför endast hysas av väsen, vilkas högsta vetande och forskningsresultat anges i mått och vikt, i kilometer och hastigheter, i vibrationer och våglängder, men som ännu inte nått fram till förmågan att analysera tillvarons materier i deras sanna och verkliga facit: tankeklimat, medvetandematerier, livsyttringar.
      Eftersom mått, vikt och hastigheter, vibrationer och våglängder i verkligheten endast är storleksbegrepp och då storleksbegrepp inte kan vara något definitivt bevismaterial för liv, är det givet att den vetenskapliga forskningen, så länge den endast nått fram till detta slags resultat, uppfattar världsalltet som "död" natur, ja, att man där inte ens kan tro på sitt eget odödliga liv, utan uppfattar sig själv som identisk med denna "döda" natur. Att vår hjärna och vårt hjärta väger så och så mycket, att vår puls slår så och så snabbt, att vår normala temperatur är så och så hög och vår fysiska kropps livstid så och så lång, allt detta är ju endast tomma storleksbegrepp och ger alls inga analyser av det högsta "något", som med nödvändighet måste vara upphovet till den logik, som fastställer måtten, vikterna och hastigheterna eller motiverar de kända storleksbegrepp, genom vilka de livsyttringar skapas som vi kallar "människor", "djur" och "växter". Att det finns en sådan logik, att allt som utforskats och klarlagts visat sig vara grundat på intelligens, planmässigt och lagenligt uppbyggt, allt ifrån mikroben till dammkornet och ifrån dammkornet till solsystemet, detta är ju sedan länge ett vetenskapligt faktum.
      Men när allt är logiskt, är det uttryck för intelligens. Intelligens är just förmågan att skapa logik. Utan intelligens ingen logik och utan logik ingen skapelse, men kaos. Vi har alltså här, genom den i världsmanifestationen avslöjade logiken, kommit fram till ett facit, som inte är ett storleksbegrepp, utan som i form av intelligens är ett medvetandebegrepp, en livsyttring.
      Att intelligens är en livsyttring lär väl inte kunna förnekas av någon. – Har man någonsin på de områden, där ens sinnen varit som högst utvecklade och där man alltså haft förmåga att se klarast, varit vittne till att intelligens inte är en livsyttring, dvs. inte är en egenskap eller förmåga hos ett levande väsen? Har man någonsin på sådana områden sett denna egenskap utan att den haft ett levande väsen till upphov? – Har man någonsin sett ett hus, ett handfat, en dragkärra som upphov till intelligens? –
      På det område, där vår förnimmelseförmåga är skarpast, är det alltså ett faktum, att intelligens endast kan existera som livsyttring, vilket återigen vill säga: som bevis för liv. Men när intelligensen, på de områden där vi har den största förmågan att överblicka problemen, alltså är bevis för liv, bevis för ett levande upphovs existens, varför skulle den då inte vara uttryck för ett levande upphov, vara grundval för liv, även på de områden där vår begåvning är mindre klar eller skarp? – Vad har detta med normalt förnuft att göra: samtidigt som man erkänner en absolut logik i uppbyggnaden av de materiella företeelserna i naturen, förnekar man ett levande upphov till samma logik, endast emedan detta "upphov" är okänt? – Är inte detta lika oförnuftigt, lika ologiskt, som att påstå att en tavla har målat sig själv, bara för att man inte känner till konstnären eller upphovet till den logik, som tavlans tillkomst grundar sig på? –
      Logik eller intelligens kan således endast existera som livsyttring eller som bevis för ett levande upphov. Och alla naturlagar, allt som vi erfar eller upplever av den värld som omger oss, uttrycker eller avslöjar en så överväldigande intelligens eller logik, att vetenskapen endast utgör en kunskap om små bråkdelar eller brottstycken därav. Vad är astronomi, matematik, fysik, geologi, medicin etc. annat än litet avslöjad kännedom om vissa naturlagar, litet avslöjad världslogik? – Och är det inte förvärvandet av denna kunskap som skapar professorn, doktorn, ingenjören eller andra representanter för intellektualitet? – Vad skulle dessa väl vara utan denna kunskap? – Utgör inte primitivitet och övertro härskande faktorer i väsendenas medvetande i samma grad som de saknar upplysning om själva naturens lagar, dvs. saknar upplysning om dess logik eller kan avslöja dess intelligens?
      Men när alltså naturen själv avslöjar intelligens, och denna i sin tur inte kan existera utan att vara uttryck för ett levande upphov, bevisar naturen själv, att den är uttryck för "ett levande upphov", och gör det därmed till faktum, att världsmanifestationen eller världsalltet är "ett levande väsens tillstånd". Att motsäga detta är att göra sig skyldig till primitiviteten att påstå, att "döda" ting kan vara upphov till intelligens. Det är att säga att ett hus, ett handfat eller en dragkärra kan räkna och skriva.
      Och varför skulle man inte kunna påstå något sådant, om man kan påstå att den logik, som förutsätter skapelsen av is och snö eller skapelsen av de levande väsendenas organismer, har "naturen" till upphov, vilket, så länge "naturen" inte uppfattas som "ett levande väsen", alltså betyder att denna logik skapat sig själv? – Ty man vill väl inte påstå, att snöflingan eller de levande väsendenas organismer med sina särskilt ändamålsenligt arbetande organ är mindre intelligensmässigt uppbyggda än huset, handfatet eller dragkärran? – Och att de nämnda organen saknar all intelligensmässig uppbyggnad, torde man heller inte kunna påstå. –
      Är det inte i högsta grad logiskt att tänderna sitter i munnen och att avföringsorganen inte är anbringade omedelbart under luktorganen? – Är det inte i högsta grad ändamålsenligt, att skelettbildningen i så hög grad äger rum omkring de livsbärande organen: hjärna, hjärta och lungor? – Och det kan väl inte vara uttryck för kaos eller bristande logik, att vi har ögon, händer och fötter, att fåglarna har vingar och fjädrar och fiskarna fenor och fjäll? –
      Men när naturen i sig själv avslöjar så mycken logik, så mycken intelligensmässig uppbyggnad i sitt eget framträdande, måste den också vara uttryck för "ett levande upphov". Endast en fullständig okunnighet kan berättiga någon till att beteckna naturen som "död" materia, en livlös massa, en manifestation av ologik och kaos, en kombination av tillfälligheter.
      När människorna icke desto mindre i en så överväldigande grad betecknar naturen på det sättet, så är det ett faktum, att de på detta område i själva verket måste räknas till dem som "inte vet vad de gör".

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.