Martinus: Logik, kap 22.

Läs och sök i Tredje testamentet

Kap:
(I,1-95,A)

22 KAPITLET

Den jordiska människan är i stor utsträckning livets fiende

Vårt möte med tilldragelsen i urskogen var alltså enligt ovanstående i verkligheten endast ett möte med vår egen inre livsprincip, vår egen inre livsgrund, synliggjord i en yttre, förstärkt, koncentrerad bild, markerad genom alla motsättningsförhållandens två yttersta poler: liv och död. Är det inte just samma kontrastrika bild, framställd i vårt eget kött och blod, som ger vår puls tempo, bestämmer vår andning, ger oss förmåga att leda våra tankar, föra våra händer och styra våra fötter? – Hur skulle vi annars märka blodets värme eller uppleva njutningen av den friska luften? Hur skulle vi annars vara i stånd att bärga vår föda, skapa våra kläder och i övrigt "lägga under oss jorden"? – Är inte alla dessa funktioner livsbetingelser? – Och är de inte alla utan undantag identiska med övervinnande av kraft? –
      Men ett övervinnande av kraft betyder ju seger och nederlag, segerherre och besegrad, förtryckare och förtryckt, nedrivning och uppbyggnad osv. Och är det inte just detta faktum, som är orsaken till att vi inte ens kan äta ett mål mat eller dricka ett glas vatten, utan att detta betyder övervinnande av detaljer och därmed undergång för andra detaljer! Till och med ett vänligt leende, den minsta lilla smekning eller den svagaste suck kan endast komma till som följd av en kamp, vilket betyder undergång för detaljer som var hinder för leendets, smekningens eller suckens tillkomst.
      En smekning är en seger, ett leende är en seger för dess skapare. Men är sålunda inte allt som förekommer i tillvaron identiskt med segrar? – Vad är en uppfinning, vad är ett ord, vad är en tanke annat än en seger? – Kan man överhuvud taget nämna en enda realitet i tillvaron som inte utgör seger? – De primitivaste redskap såväl som de mest invecklade tekniska apparater representerar ju var för sig segrar. Den sked vi äter med såväl som det expresståg eller den bil vi åker med är segertroféer. Blåklintens blomma såväl som den blå himlen, den lilla bäcken såväl som den stora floden, den lilla regndroppen såväl som den stora oceanen, den lilla tändstickslågan såväl som den stora solen eller de gigantiska vintergatorna kan endast existera som identiska med bunden kraft och är således även de segertroféer.
      Och vad är att säga om vår egen viljeutlösning, vår egen manifestation, vårt eget skapande? – Är inte detta i själva verket en enda lång vandring från seger till seger? – Vad är vårt erfarenhetsmaterial, alla våra erinringar, annat än en enda stor anhopning av segertroféer? – Ja, inte ens minnen av nederlag kan existera annat än som resultat av övervunnen kraft och är alltså i sin egen analys manifestationer av segrar.
      Men när alla skapade realiteter i tillvaron, vad vi än riktar vår blick på eller lånar vårt öra till, i verkligheten alltså är uttryck för segrar, är segertroféer, ja när till och med dödsskriket från urskogen representerar ett visst mått av övervunnen kraft och sålunda även är en segertrofé, och då allt vi överhuvud taget själva är i stånd att frambringa endast finns till såsom olika grader eller mått av övervunnen energi, så är vi ju alla i motsvarande grad "segerherrar".
      Men "segerherrar" kan endast existera på en grundval av förtryck. Vi är alltså alla utan undantag, var och en för sig, från det största till det minsta väsendet, förtryckare. Men när vi är förtryckare, är vi ju släkt med rovdjuret i urskogen. Hela vår livsföring grundar sig på samma princip som detta väsens. Vi överfaller och förtrycker andra krafter varje sekund av vår tillvaro. Hela vårt liv är ett enda stort överfall på en mängd av de realiteter som omger oss. Vi bryter ned, ödelägger och slår sönder utan uppehåll. Detta är vårt livsvillkor. Ingenting kan byggas upp utom genom nedbrytning, ingen seger kan vinnas annat än genom förtryck. Intet kan skapas annat än genom övervinnande, inget övervinnande kan ske utom genom strid. Livet i sig självt är alltså strid, är ett slagfält, en djungel befolkad med väsen av dräpande, mördande och tillintetgörande natur. Urtidens mörka skogar växer här alltså plötsligt upp omkring oss och tätnar över våra huvuden. Vi får vår egen tillvaro identifierad. Vi är de överfallande djuren. Det är vi och våra bröder som framtvingar dödsskriken från våra offer, framtvingar rädslan och smärtan i vår omgivning, gör tillvaron osäker för andra väsen och berövar dem deras liv eller hälsa. Vårt eget släktes stinkande fradga i form av girighet, hat, missunnsamhet, intolerans och falskhet flyter omkring bland skogens träd och gör alla vägar och stigar oframkomliga, skapar giftiga dypölar och gungfly där vi fångar våra offer.
      Inte nog härmed. Vad skall man säga om det raffinemang, som vi utvecklat i denna vår giftiga natur, vår specialitet i att ljuga, plundra och dräpa? – Djurets vanliga näbbar och klor har för länge sedan överträffats, för länge sedan blivit föråldrade och gammalmodiga för den jordiska människans vidkommande, likaså hennes förfäders flintyxor, bågar och pilar. Det omättliga begäret efter att tillintetgöra och dräpa har för länge sedan stigit mot kulminationens högsta tinnar. Vad skall man väl säga om maskingevär och automatvapen som avfyrar mängder av skott i minuten? – För att inte tala om de projektiler som inte längre är några enkla projektiler utan är utformade till bomber, sammansatta av en hel serie dräpande projektiler som kommer till utlösning när moderprojektilen splittras mot sitt mål, varigenom verkningsradien fördubblas många gånger om. –
      Vad skall man säga om de mäktiga slagskeppen eller flytande fästningarna, som från sin plats långt ute till sjöss och i samarbete med bombplan, pansarvagnar eller tanks kan sända död och ödeläggelse mot jordens fredligaste kuster, in över städer och byar, jämna allt med marken och på några minuter tillintetgöra allt som det tagit lika många århundraden att bygga upp? –
      Eller de moderna undervattensbåtarna, i vilka man, gömd nere i vattnet, kan orientera sig, lömskt smyga sig på "fienden" och skjuta stora, stolta fartyg i sank med dyrbara laster av föda, kläder och andra bruksföremål, samt lönnmörda tusentals passagerare. –
      Vilket odjur i sagorna eller i verkligheten kan mäta sig med den här beskrivna jordmänniskan i hennes manifestation av djuriska tendenser? –
      Finns det någon fågel i luften, någon fisk i vattnet eller något djur på land, som ens tillnärmelsevis kan mäta sig med oss, när det gäller att skapa död och undergång, lemlästning och lidande, sorg, nöd och elände? – Finns det något väsen som i högre grad än den jordiska människan har förmåga eller anlag att utlösa "helvetet" på jorden? – Har man någonsin sett dessa väsens mordtalanger överträffas av jordklotets övriga invånare? –
      Den jordiska människan är alltså det största rovdjuret. Hon är kulminationen av allt som är mörkt, ödeläggande och dräpande. Hon är det väsen, som här på jorden har den största förmågan att skapa kontrasten till kärlek, hon är i stor utsträckning själva livets fiende. Tilldragelsen i urtidsskogen är inte något som är säreget för denna avlägsna tid. Vi har den innanför vår dörr och strax utanför vårt hus. Den är närvarande i den jordiska människans blod, i hennes sinne och tankar, den kan blixtra i hennes ögon, vibrera genom hennes händer och fötter. Vi kan möta rovdjuret i vår nästa, kan till och med spåra det i våra närmaste anhöriga. Ja, ormbunksskogens mörka atmosfär spränger med stor lätthet till och med ett sådant skyddsvärn som en fars eller mors kärlek, en älskandes, en sons eller dotters hängivenhet. Vi blir ibland knivhuggna av dem vi älskar högst, och många mördar, lemlästar och pinar ofta dem som de själva inte anser sig kunna leva utan.

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.