Martinus: Logik, kap 2.

Läs och sök i Tredje testamentet

Kap:
(I,1-95,A)

2 KAPITLET

Svåra hinder för sanningens erkännande

Att det just förhåller sig så som här påpekats blir till faktum genom alla de vitt skilda former av livssyn, de vitt skilda uppfattningar om livets mening, som världen är full av. Vad är väl all världens bibliotek med sina tusentals omfångsrika verk annat än en till trycket överförd omätlig samling av högst olikartade uppfattningar om en och samma sak, nämligen – "verkligheten".
      Att denna "verklighet" kan betecknas som identisk med meningar om livet, med moraliska begrepp, vilka stundom är av högst olika slag och dock var för sig åberopas som sanning, som orubbliga uttryck för verkligheten, detta visar ju ofelbart att deras respektive upphov endast sett verkligheten genom olika "färgade glasögon". De olika meningarna har framförts av individer eller personer, vilkas förstånd befunnit sig i högst olika, mer eller mindre utvecklade tillstånd.
      Men när världen är full av världsåskådningar, livsuppfattningar, moraliska begrepp, dogmatiska påståenden, vilka inbördes visar sig vara varandras motsättningar, ja när till och med "vetenskapliga" påståenden ibland står emot andra "vetenskapliga" påståenden, vad skall då den moderna människan hålla sig till? Somliga av världens ledande personer i dag anser att krig, tvångsmilitarism, erövring av landområden och undertryckande av dessa områdens invånare och rättmätiga ägare, diktatur, rättskipning med gevär, giljotin, galge, elektrisk stol, kroppslig tortyr och lemlästning är något moraliskt berättigat, den enda vägen till ett folks sanna enande, lycka och välstånd, samt att varje avvikelse härifrån i riktning mot större humanitet, fredliga uppgörelser och överenskommelser, är dumhet, naivitet och svaghet.
      Andra, lika erkända eller berömda personer kämpar för större humanism, för fredliga lösningar av alla problem, för avskaffandet av krig, dödsstraff och lemlästning, anser användandet av brutalitet i moralens tjänst som något människorna helt ovärdigt, något som strider mot all högre kultur och civilisation, och betraktar varje avvikelse härifrån som identisk med barbari, hedendom eller primitivitet.
      Hundratals reformatorer, på såväl religiösa som materiella områden, uppträder och åberopar var för sig sina idéer som det "högsta" ideella, som det särskilt utlösande momentet, vilket skall frälsa världen. Nästan alla tror sig ha funnit "de vises sten" och förfäktar sina ideal med en envetenhet, närgångenhet och intolerans, som i fråga om humanitet eller verklig människokärlek ännu lämnar mycket övrigt att önska. Följden härav blir, att reformatorerna bekrigar varandra och söker få så många anhängare som möjligt, var och en för sitt parti. Äregirighet dominerar sinnena, reklam och övertalningskonst florerar, överdrifterna blomstrar. Och mitt i detta virrvarr föds nya generationer. Detta kaos utgör skola för de flickor och pojkar, som en gång skall bli föräldrar, barnuppfostrare, folkledare, samhällsmedborgare. Den uppväxande ungdomen skall här finna den livsbasis, den orubbliga tillit till livets rättfärdighet, humanism och kärlek, utan vilken det är omöjligt att övervinna sorger, motgångar, katastrofer, kroppsskador och lidanden. Inget under därför, att den uppväxande ungdomen blir präglad av denna egendomliga skola, dessa ofullkomliga förhållanden och tillstånd. Inget under, att dessa individer ej kan finna livets verkliga mening bakom alla dessa disharmonier, bakom all den brist på logik, som de alltifrån sin späda ålder varit vittne till.
      Somliga barn blir sålunda uppfostrade i välstånd och lyx och får bevittna, att de själva såväl som deras föräldrar och likställda, tack vare sina stora rikedomar, kan föra ett extravagant liv på världens mondänaste orter, i sina villor vid Rivieran, sina palats, sina lustslott och jaktslott, med sina eleganta bilar, lyxfartyg eller lustjakter, sina dyrbara smycken och fina kläder, sina stora tjänarstaber osv. De blir uppvaktade, firade och dyrkade av nästan alla människor världen runt, varthän de än ställer sin färd. Hurudan ser den nyktra verkligheten ut för barn på denna nivå? – Måste de inte med nödvändighet suggereras att tro, att de är ett slags "övermänniskor" som alla måste buga sig för, som alla har att lystra till och betjäna? Måste de inte med nödvändighet tro, att alla mindre bemedlade väsen, däribland deras uppvaktande tjänarstab och underordnade personal, är ringare väsen i tillvaron, är ett slags lägre stående individer, en sorts "slavar", eftersom de är tvungna att sälja sig för arbete, för att tjäna? – Och blir de inte ytterligare styrkta i denna sin tro genom uppfostran att tilltala personer bland den underordnade personalen med "du" och "förnamn", utan att detta på något vis är ömsesidigt? – Är det inte liksom en hög kinesisk mur mellan dessa barn och den verkliga sanningen? – Hur skall de kunna tro, att man har kommit till världen – "inte för att bli betjänad utan för att tjäna". –
      Men hur är det med tjänarstabens, arbetarnas och de obemedlade och underordnade klassernas barn och ungdom, har de lättare att se verkligheten? – Det torde inte vara särskilt ägnat att skapa sympati för lyxtillvarons kvinnor och män, detta att dagligen i viss utsträckning leva på en nivå, där föräldrar och anhöriga är offer för stort ekonomiskt slaveri, med ständigt felslagna förhoppningar och drömmar om frihet och oavhängighet, instängning i mörka verkstäder och larmande fabriker, – ett ständigt liv i kontorslokaler bland siffror och räkenskaper, en överbelastning av nerverna med ansvar och pliktkänslor, resulterande i vistelser på sanatorier och sjukhus, krokiga ryggar, darrande händer, försvagade själsförmögenheter, en alltför tidig ålderdom i bekymmersamma ekonomiska omständigheter, som knappt håller svältdöden borta. Och detta alltsammans endast för att skapa de ekonomiska värden som den besuttna klassens lyxtillvaro kostar, plus det lilla belopp som måste förbehållas den arbetande klassen, för att den skall kunna uppehålla livet just så mycket, att den alltjämt kan användas till ekonomiskt fundament för överklassen eller dessa i lyx levande personer.
      Att det finns undantag, att det finns personer som är födda i lyxtillvaron men som kan vara utomordentligt sympatiska och skapa goda villkor för sina underordnade, liksom det kan finnas underordnade som hyser stor sympati för sina överordnade och är tillfreds med sin underordnade lott här i livet, detta förändrar naturligtvis inte sanningen i den ovan gjorda analysen, förändrar inte det faktum, att i tusen sinom tusen fall är förhållandena som här beskrivits. Och måste inte barn inom denna i verkligheten ekonomiskt utsugna klass därför ständigt i sina hem och omgivningar, genom sina kamrater och likställda bli vittnen till hård kritik och förnedrande yttranden över denna "överklass"? – Uppammas inte härigenom ett förakt, ett slags hat till denna klass? – Hur skall den uppväxande ungdomen i denna sfär kunna stimuleras till att i "den rike mannen" eller kvinnan se den "nästa", som man skall "älska som sig själv"? –
      Att likväl den övre klassens representanter i sina extravaganta framträdanden ibland är i stånd att imponera på medlemmar av den lägre klassen, så att dessa mycket gärna vill ställa sig in hos dem eller göra sig omtyckta av dem, detta beror ju endast på den omständigheten, att de genom dessa representanters gunst tycker sig skönja en ekonomisk fördel eller att samma representanter är uttryck för de gunstsökandes egen hemliga längtan och dröm om rikedom och oberoende. Men detta motsäger naturligtvis inte det faktum, att lyxtillvarons existens endast grundar sig på missbruk eller ojämn fördelning av arbetsförtjänst. Hur skulle det annars kunna vara möjligt att det uppstår "fattigdom" eller finns ekonomisk "överklass" och "underklass"?
      Och det gör naturligtvis inte situationen bättre, att tusentals män och kvinnor alls inte kan få något arbete, utan rent ekonomiskt är helt utestängda från samhällets vanliga, naturliga liv.
      Då ju pengarna alltjämt i hög grad regerar världen och bestämmer fördelningen av alla livsförnödenheter, såväl sådant som skall muntra upp sinnet som det som skall ge kroppen näring, måste en människa, som inte har tillgång till pengar, komma att uppfatta livet, moralen och tillvaron helt annorlunda än den som har pengar i överflöd. Hos den förra existerar ju alldeles samma längtan och drömmar som hos den senare. Men hur skall hon kunna få dessa uppfyllda? –
      Helt visst finns det i somliga länder "socialhjälp", men denna räcker knappt till mer än mat och husrum. Och livet kräver mera. En ung, energifylld människa kan inte leva bara för att sova och äta.
      Men då ett liv utöver denna gräns kostar mera än vad "socialhjälpen" kan bjuda på, och då det inte går att få tag på arbete, är den naturliga eller juridiskt tillåtna vägen till ett sådant liv helt spärrad för den medellöse. Hur skall denna människa, som en kall vinterdag kanske måste gå klädd i paltor och trasiga skor, samtidigt som hon bevittnar hur andra människor har ägodelar till flera miljoner kronors värde och garderober, där det finns stora mängder av kläder och skor, kunna förstå att det är syndigt att från denna garderob ta ett par skor till sina våta och förfrusna fötter, sedan hon förgäves bett garderobens ägare om hjälp i sin olyckliga belägenhet? – Hur skall man kunna begära, att denna människa skall förstå det sjunde budet, "Du skall icke stjäla"? –
      Är man inte på en sådan nivå nödd till en ständig aktivitet och uppfinningsrikedom för att hitta på sätt att skaffa pengar?
      Då alla lagligt tillåtna vägar är spärrade, måste denna påhittighet gå ut på att finna metoder att kringgå lagarna. Detta kringgående av lagarna lyckas inte alltid så bra, och de situationer en sådan människa då hamnar i blir genom den juridiska bristfälligheten stämplade som "brottsliga". Den fattiga människan har blivit en "förbrytare" eller "förbryterska", mister sina medborgerliga rättigheter och är efter avtjänat straff åter i stort sett hänvisad till att försörja sig på "olovliga" vägar, då ju fängelsevistelsen är detsamma som en svart stämpel i hennes papper, en varning till de arbetsgivare som hon eventuellt vänder sig till. Hur skall en människa, som på så vis kommit på det sluttande planet, kunna lära sig "älska" samhället? –
      Att det finns individer, som genom dryckenskap, laster och lättja har råkat in i samma situation och kommit ut på det sluttande planet, gör ju inte saken bättre. Från en kamratkrets på denna nivå kommer just ingen inspiration eller uppmuntran till att följa principen "att vända högra kinden till när man blir slagen på den vänstra", och i synnerhet inte gentemot det samhälle som "slår" sina egna individer genom att skapa olyckliga situationer och "sluttande plan" och i styvmoderlig obarmhärtighet utestänger många av sina barn från civilisationens och kulturens verkliga, moraliska tillgångar och håller dem bundna i en undre värld av förbrytelse, förnedring och hopplöshet.
      Vad får barn, födda på detta plan, lära sig om Gud? – Vad menar de med moral, ärlighet och religiositet? –
      Det är inte underligt, att det uppstår de märkvärdigaste och mest motstridande föreställningar om vad som verkligen är sunt, moraliskt celler berättigat. Det stora livsproblemet "Vad är sanning?" förblir ständigt mystik. Men hur skulle väl de uppväxande generationer, som är födda i dessa motstridiga tankeklimat, ha förmåga att förstå eller komma fram till det riktiga svaret på detta universella världsproblem? – Hur skulle de kunna tro på kärlek till nästan, på sanning och rättfärdighet, när allt omkring dem i så stor utsträckning synes vara orättfärdighet, brutalitet och tillfälligheter? – Hur skulle världsalltets stora allmängiltiga grundprincip, att "allt är mycket gott", kunna bli sannolik, trovärdig eller acceptabel i denna miljö?

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.