Martinus: Logik, kap 19.

Läs och sök i Tredje testamentet

Kap:
(I,1-95,A)

19 KAPITLET

Dödsskriken i urtidsskogarna och bönhörelsen av dem

Som bekant skildras skapelsen i Bibeln som "sju dagar", och av dessa har vi här alltså berört de två sista. Jag kan inte här gå närmare in på dessa eller de andra fem stora "dagarna", under vilka världen blev till, utan hänvisar den intresserade till mitt huvudverk "Livets Bog". Dock vill jag redan nu nämna, att liksom "människan" är en omskapelse av "djuret", är "djuret" en omskapelse av "växten", "växten" en omskapelse av "mineralet", och detta i sin tur en omskapelse av "elektriska krafter", "strålar" och "vågor", vilket vill säga "överfysiska" eller "andliga" energier. Varje särskild sådan omskapelse uttrycker i verkligheten endast olika stadier av ett och samma jags upplevelse av en evigt fortsatt tillvaro.
      Låt oss nu återvända till händelsen i urtidens stora ormbunksskogar. Det överfallna djuret utstötte alltså ett dödsskrik, ett slags hänvändelse till en okänd försyn, en "bön till Gud" om räddning. Men att utstöta ett dödsskrik, ett anrop till en försyn eller en övermakt om räddning, är ju detsamma som att handla i livets intresse, för dess skydd eller bevarande. Det är att göra något som kan medverka till en räddning av det hotade eller dödsdömda livet. Och att företa en sådan handling är att vara livsbefrämjande, livsbeskyddande. Visserligen är denna handling från det överfallna väsendets sida inte alltid lika stark som angriparen eller de överfallande krafterna, och den kan därför inte alltid rädda väsendets kropp från undergång, men detta förändrar inte det faktum, att väsendet inte gick frivilligt i döden utan begagnade sig, medvetet eller omedvetet, av skriket, "bönen", som ett sista motstånd mot den hotande undergången. Även om motståndet här synes vara ganska svagt, kan detta dock aldrig berättiga till påståendet att det var ett uttryck för samtycke till undergången. Att ett motstånd är litet, så litet att det brutalt krossas av övermakten, detta upphäver ju inte dess identitet som motstånd och det kan alltså, logiskt sett, aldrig göras identiskt med samtycke.
      Genom det överfallna djuret i urtidsskogen bevittnar vi alltså för första gången manifestationen av en princip, som mentalt arbetar för livets bevarande, en princip som för första gången får en mun att öppna sig för att genom ljud befrämja livet i stället för döden. Att det kanske kan sägas vara en mycket svagt manifesterad princip, beror endast på att vi här befinner oss inför dess allra första späda tillblivelse. Och vad är inte svagt i sin första början? – Börjar inte alla stora träd, ja till och med jätteträden, som mycket små kärnor eller frön? –
      Och följer vi nu denna princip fram genom tiderna ända till våra dagar, finner vi att den genomgått en avsevärd utveckling. Den har redan i vår tid, trots att den inte på långt när är färdigutvecklad, blivit till ett jätteträd. Har inte just det, som förr gav eko i urskogens djup som ett hjärtskärande dödsskrik, sedan fått tusenden, ja miljoner av munnar att öppna sig – inte endast för att utstöta primitiva klagorop, nödsignaler eller "rop" om hjälp i en överhängande fara – utan även för att i form av mera kultiverade och välklingande ljud, som "tungomål", "tal" eller "språk", manifestera – "visdom", "kunskap", "konst", "lovprisning", "tillbedjan" och "tacksägelse" till Försynen, till den Gud som djuret mentalt har dyrkat alltifrån sitt första dödsskrik i den jordiska urtidens djupa mörker? –
      Och är det inte samma dödsskrik, som senare i en mera kultiverad form, genom en världsåterlösares mun, blev till en – bergspredikan – blev till "Guds ord"? – Är inte dessa ord just en manifestation av ljud som är avsedda att stimulera och befrämja livets lyckliga och rättmätiga upprätthållande? – Är inte sådana ord och meningar som dessa livgivande: "Saliga är de renhjärtade, ty de skall se Gud" – "Saliga är de barmhärtiga, ty dem skall vederfaras barmhärtighet" – "Älska din nästa som dig själv" – "Älska era ovänner, gör gott mot dem som hatar er, välsigna dem som förbannar er, be för dem som förorättar er" – "Vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem" – "Fader förlåt dem, ty de vet inte vad de gör" osv. – Kan man säga att ett ljudframbringande av detta slag är ett samtycke till mord och lemlästning? – Är det inte i stället ett motstånd mot ödeläggelse och dråp? – Är inte hämnarna, mördarna och förföljarna överträdare av dessa maningar eller kärleksbud? – Men var inte också dödsskriket i ormbunksskogen ett motstånd mot dråp och undergång?
      Det är således ingen principiell skillnad mellan dödsskriket och "Guds ord". De två ljudskapelserna är på sin höjd olika till graden, absolut inte till arten. "Bergspredikan", "Guds ord", de uttalade meningarna, representerar ljudskapandet av dödsskriket i kultiverad och utvecklad form. Dödsskriket från urskogen är däremot uttryck för ljudskapandet i sin första okultiverade och primitiva form. De båda ljudskapelserna är således uttryck för manifestationen av en och samma princip, men på två vitt skilda utvecklingsstadier. De utgör båda i grund och botten samma saktmodiga bön om beskydd, samma fredliga motstånd mot en hotande undergång, samma medvetna eller omedvetna ljuspunkt i en olycklig eller mörk situation.
      Ljudskapandet har alltså gått mycket framåt i utveckling. Det som förr bara var ett ensligt, primitivt och odetaljerat "dödsskrik" på urtidsskogarnas mörka stigar, genljuder i dag som underbara visdomsord, lovsånger, harmonier eller musik från tusentals kultiverade strupar över hela världen, från präster, lärare, konstnärer och vetenskapsmän.
      Och vilka storslagna traditioner kan inte dödsskrikens historia i dag se tillbaka på! Vad skall man säga om de väldiga, kostbara sfinxer, pyramider, tempel, kyrkor och pagoder, som under tidernas lopp uppförts på jorden och som delvis ännu existerar? –
      Har människan någonsin tänkt på, när hon står framför den stora pyramiden i Egypten eller ett indiskt marmortempel eller sätter sig till rätta under Peterskyrkans kupol, eller när hon hör berättas om Salomos geniala skapelse, det guldbelagda templet i Jerusalem, att hon här möter tilldragelsen i urskogen på ett högre plan? – Har hon någonsin uppfattat dessa förnäma skapelser som identiska med de ensliga dödsskriken i fjärran urtidsskogar? – Och vad är dock sådana mäktiga företeelser annat än dessa dödsskrik, som genom gudomlig skaparkraft, genom visdom och konst gjorts synliga för ögat? – Verkar inte dessa helgedomar, tempel och kyrkor som ett motstånd mot mörker och undergång? – Är de inte uppförda just i avsikt att stimulera de krafter som skapar lycka, harmoni och välbefinnande? – Vem vågar påstå att de i sin högsta instans är uppförda för att skapa rädsla och smärta, blodbad och undergång? –
      Att sådana mörka realiteter icke desto mindre ibland kunnat tränga in i helgedomarna, ja till och med kunnat besjäla kyrkans män och gjort dem till mördare och hämnare (inkvisition, välsignelse av krig, propaganda för dödsstraff o.d.), detta upphäver på intet vis helgedomens identitet som motstånd mot alla mörka eller förment mörka makter, utan visar endast på det faktum, att den mörka övermakten varit för stor eller stark, varit i stånd att suggerera sina offer att tro att den var ljuset, så att dessa i blind iver eller nitälskan gått det falska ljusets ärenden, de må ha varit aldrig så "heliga", varit påvar, präster eller profeter. Alla sådana mörkrets offer har praktiserat den dräpande och mördande principen i tron att den var berättigad, att den var ljuset, och de kallade därför sina handlingar för "rättfärdighet", "helig vrede", "rättfärdig harm" osv.
      Men trots allt motstånd, alla illusioner och misstag har det oartikulerade nödropet från urtiden gått segrande fram genom tiderna. Dess förvandling till tal, språk, sång och musik, dess omskapelse till "Guds ord", till "visdom", till en "bergspredikan", är endast en början, en inledning till en långt större epok, en vida större era. Vad har inte dödsskriken i form av "Guds ord" i dag genom konst och vetenskap blivit? – De civiliserade ländernas stora sjukhus och ambulansväsen, slagfältens röda-kors-kårer och fältlasarett, är inte detta liknelsen om "den barmhärtige samariten", gjord till levande verklighet i kött och blod? – Och vad är de stora undervisningspalatsen, universiteten, skolorna och läroanstalterna? – Pekar de inte tillbaka på forntidens religiösa kult och prästerskap; har de inte sin rot i forntida kyrko- och munkväsen; finner man inte alla dessa institutioners pionjärer bland "Guds ords" förkunnare? – Och är inte dessa realiteter i sig själva "Guds ord" synliggjort i fysisk materia? – Är de inte alla utan undantag uppförda för att främja ljuset i mörkret, för att avlägsna obehagligheterna i världen, för att stärka förmågan att övervinna all underminerande och dräpande övermakt? Är de alltså inte identiska med skriken från urskogarna? – Var inte dessa just uttryck för samma princip, samma tendens att göra motstånd mot den dräpande principen, om också i en mera maktlös form? –
      Och kan inte "Guds ord" i våra dagar peka på stora resultat i form av vetenskap och konst och visa på många övervunna obehagligheter? – Har det inte i stor utsträckning gjort människan till herre över land, luft och hav? – Har det inte skapat tekniken och maskinerna och därmed fått elementen att arbeta för människan? –
      När man sitter makligt tillbakalutad i ett snälltågs mjuka fåtölj och förs hundratals mil genom skogar, slätter och öknar, på väldiga broar över floder och djupa avgrunder, genom långa tunnlar och nedsprängda klippformationer, än i höjd med den eviga snön, än genom djupa dalar med blomsterängar, pittoreska hus, främmande människor osv; eller när man i en lyxångares salonger med högsta moderna komfort, med teater, biograf, simhall etc. förs över oceanerna till natursköna avlägsna delar av världen med andra människoraser, egendomliga seder och bruk, märkliga växter och djur; eller när man från ett jätteflygplans kabin ser underbara länder glida förbi som en ofantligt stor karta djupt under ens förvånade blickar; eller när man upplever än mer fantastiska underverk som radion, televisionen, ljud- och färgfilmen, som gör det möjligt för all världens människor att på en gång höra samma föredrag och se samma föredragshållare, ett under som praktiskt taget gör hela världen till en enda föredragssal, ett enda stort hus, gör all världens härligheter tillgängliga, synliga från samma parkett, från samma loger, från samma åskådarplats; när man upplever allt detta, har man då någonsin tänkt på att det utgör Guds svar på det hjälplösa djurets skrik i forntidens mörka skogar; att det är resultatet av det överfallna djurets sista svaga och hopplösa hänvändelse till den allsmäktiga och okända Försynen; att det är bönhörelsen, svaret på den första späda bön som utgick från en mun och riktades till den evige Fadern?
      Jo, bönen är en mäktig naturkraft. "Himmelriket" växer på jorden. Dödsskrikets späda "senapskorn" håller på att bli ett mäktigt träd, i vilket "himlens fåglar kan bygga sina nästen". "Den sjätte dagen" lyser starkt över världen. "Djuret" förvandlas, "människan" skapas, och lyckan börjar skönjas i fjärran.

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.