Martinus: Logik, kap 17.

Läs och sök i Tredje testamentet

Kap:
(I,1-95,A)

17 KAPITLET

Den religiösa principen är inte uppfunnen av människor utan tillhör själva naturen

Vi vill nu låta livet självt tala, så att vi därigenom kan finna dess egen anvisning på vad man bör göra för att bli "salig". Vi beger oss därför tillbaka till de avlägsna tider, då ännu ingen mänsklig fot beträtt jordens kontinenter. En stark värmeutstrålning från klotets eget glödande inre förorsakade en stark tropisk hetta överallt på dess yta och framkallade en kraftig cirkulation i vattenavdunstningen. Ett ogenomträngligt molntäcke låg permanent över hela horisonten. Intet öga hade ännu skådat den blå himlen eller direkt sett solens vita ljus. Därtill var atmosfären alltför tjock. En ständig halvdager rådde överallt. Livet levdes i en värld av skuggor. Omätliga tropikskogar utbredde sig från kust till kust. I den heta, fuktiga luften myllrade livet fram. Vi befinner oss i "den sjätte dagens" första bleka morgonrodnad, den dag vars middagssol ännu lyser över världen och vars aftonsol den jordiska människan ännu aldrig sett gå ned. Vi är mitt uppe i "Guds skapelse av djur och människor".
      Livet växte ständigt vidare i skydd av dessa omätliga urtidsskogar, vars mäktiga växtarter inte kunde tåla solens ljus och vars degenererade, dvärglika ättlingar i vår nuvarande solljusa värld måste söka den livsbetingande skuggan vid foten av de ljusälskande träden. Till följd av den alltid molntäckta himlen var världen mörk som marken i en skog. Och den tidens skogar kan i själva verket betraktas som de nuvarande skogarnas markvegetation i jätteformat.
      Inifrån ett snår av sådana väldiga buskväxter kom ett litet egendomligt, skrämt djur springande, förföljt av en rovdjursliknande varelse med skräckinjagande utseende. I den rådande halvdagern försvann båda snabbt utom synhåll. Men ett hjärtskärande, långdraget skrik förkunnade att det förföljda djuret hade kapitulerat; förkunnade att det hade måst ge upp hoppet om räddning genom sin flykt; förkunnade att det inte längre hade krafter kvar till att med egen hjälp undkomma faran. Dess rädsla och förtvivlan över den hotande undergången utlöstes därför genom detta skrik såsom ett försök till en allra sista utväg. Skriket blev alltså ett nödrop, ett rop om hjälp, ett rop i "mörkret" – men till vem? – Ja, till något synligt och känt väsen kunde detta skrik absolut inte vara riktat, eftersom det principiellt upprepar sig i alla nödsituationer och hos alla väsen, som har förmåga att frambringa ljud, och är förbundet med varje dödsångestutlösning, helt oberoende av om det finns några andra väsen närvarande eller inte.
      Ropet riktas alltså mot något okänt. Men ett rop om räddning, som riktar sig mot något okänt, är ju detsamma som en "bön" till en okänd övermakt, en blind hänvändelse till en okänd försyn, vilket återigen är alldeles detsamma som det vi i dag kallar "bön till Gud". Vad är väl "bön till Gud" annat än just en hänvändelse till en övermakt eller en försyn? –
      Att människorna i sitt, mer än djurens, utvecklade tillstånd fått förmågan att uttrycka dessa själsliga företeelser, dessa ångestutlösningar eller nödrop, i kultiverade ljud, tal, ordformer och meningar, ge dem namn och uttryck, kalla dem "religiositet", "bön till Gud" eller liknande, och att dessa företeelser varit i stånd att väcka till liv en gryende aning av ett medvetande om en existerande "försyn", en "gud" eller "gudar" osv, detta förändrar eller motsäger ju inte alls principen, utan visar tvärtom att den befinner sig under utveckling.
      Gångna tiders stora skogar har alltså genljudit av "böner" till Gud, uppsända av väsen, som ännu inte hunnit bli det som vi i dag betraktar som människor, utan hörde hemma under det vi kallar djur, på samma sätt som våra egna skogar ännu i dag genljuder av dessa heliga nödrop.
      Men då förbindelsen mellan en okänd försyn och de levande väsendena eller "bönen till Gud" således gjorde sig gällande i urtidsskogarnas gömslen, långt innan människan blivit till, och likaså gör sig gällande hos nutidens djur, så är ju "bön till Gud" eller med andra ord "den religiösa principen" inte alls något mänskligt påfund. Och då den inte är något mänskligt påfund, är den ju en anordning av livet självt, identisk med själva naturen. Att ironisera över den religiösa principen, över bönen, är att ironisera över naturen, det är att gå till rätta med sol och måne, det är att i högsta grad blotta sin egen naivitet och okunnighet.
      Den religiösa principen, hoppet och tron på en övermakt, en försyn eller gudom, och lusten att klamra sig fast vid denna, utgör alltså en del av naturen själv, liksom sol och måne, liksom väder och vind, liksom blodomlopp, mat och dryck, och är som sagt inte något som människorna hittat på. Vad som däremot är av mänskligt ursprung eller utgör mänskligt påfund, är våra föreställningar och begrepp om, och våra namn på, dessa medfödda urinstinkter i vår djupaste natur, vilka, som vi sett, förlorar sig genom djurriket långt ned i urtidens mörka skogar.
      Sådana begrepp som "fetisch", "den store anden", "Gud", "gudar", "Herren Sebaot", "Jehova", "Zevs", "Oden" osv. är alla av den vardande människan uppfunna namn och uttryck, varmed hon liksom skapar sig ett slags nödvändig numrering av de stora okända företeelserna, i sin strävan att sätta tingen på plats. Det är ett synligt resultat av den begynnande kultiveringen av dessa medfödda urinstinkter i "djurens" själsliv, varigenom "den sjätte dagens" skapelsekulmination en gång skall låta samma väsen framträda inför Guds anlete som den riktiga "människan".

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.