Martinus: Logik, kap 13.

Läs och sök i Tredje testamentet

Kap:
(I,1-95,A)

13 KAPITLET

Olika inställningar till den stora sanningen

Som vi sett av det föregående utgör materialism och religiositet endast olika manifestationsformer av samma princip. Materialisten och den religiöse har var för sig sin speciella föreställning om samma sak, nämligen om den okända världsanalysen, dvs. om allt det som ligger utanför det fysiskt synliga, allt det som ännu inte har blivit till fakta. Och då den verkliga världsanalysen för dessa två grupper av människor således ligger i eller tillhör det okända, kan deras meningar eller påståenden om detta okända på sin höjd vara förmodanden, postulat eller dogmer. Men detta hindrar ju inte, att vissa av dessa postulat eller dogmer kan vara sanningen eller den verkliga världsanalysen närmare än andra. Och här uppstår en allmän förvirring i fråga om själva livets analys. Den religiöse håller på att hans uppfattning är riktig, samtidigt som materialisten inte är mindre envis eller hårdnackad i försvaret av sina påståenden som de riktiga.
      För utomstående, dvs. personer som inte kan tro på någon av de hittills relaterade materialistiska eller religiösa dogmerna eller påståendena om världsanalysen, är den stora frågan "Vad är sanning?" ständigt mycket aktuell. Dessa personer har, trots att de inte tror på de "auktoriserade" religiösa eller de "moderna" materialistiska dogmerna, likväl ett okuvligt instinktmässigt begär efter vetande om det okända. De har i själva verket en omedveten eller dold "tro" på att det finns en för logik, intelligens eller förnuft mera tillfredsställande, detaljerad lösning än den som de traditionella dogmerna och påståendena representerar. Även de är alltså "troende" väsen, utan att deras tro för den skull har fått något bestämt, accepterat ideal. De är alla i verkligheten också representanter för en annan stor fråga: "Vad skall jag göra för att bli salig?"
      Men trots detta är inte på långt när alla lika känslo- och förståndsmässigt kvalificerade att motta den stora lösningen på livets mysterium, svaret på den innersta, djupaste frågan. För somliga är accepterandet lätt. De har det nödvändiga, medfödda harmoniska sinnelaget, som hindrar dem från att råka i stark känslomässig affekt mot oliktänkande och som inte skapar ett starkt begär att överlägset dominera över andra människor, inte ger näring åt eller stimulerar högmodiga illusioner om att redan vara "högt utvecklade" väsen. De har alltså talang för tolerans, talang för att inte överilat låta sig ryckas med av nya känslomässiga "väckelser" eller "rörelser". Detta i förening med deras ödmjuka och kärleksfulla väsen ger dem den stora tålmodighet, frid och ro i sinnet, den balans i deras undermedvetna, som allena kan skapa den lugna mottagligheten för en absolut saklig och nykter utforskning av livets högsta mysterium. De är "den goda jorden", i vilken livets högsta visdom kan "sås" och bära frukt "hundrafalt". Det är de, som hör "ordet". Genom hjärta och förstånd blir det till faktum, och genom deras sätt att leva blir det till kärlek.
      Medan en högre livsforskning för dessa väsen alltså förlöper förhållandevis lätt, varigenom de blir visdomens säkra stöttepelare, så är samma forskning däremot mycket besvärlig för en stor mängd andra väsen.
      Dessa andra väsen har en alltför stor oro i sinnet. De saknar människokärlek. De har anlag för intolerans. De forskar i livsproblemen mera av fåfänga och otillfredsställd äregirighet än av medfödda naturliga anlag och talanger. Som följd härav blir det inte så mycket livets verkliga, nyktra sanning och logik och det därpå vilande förädlade levnadssättet, som fastmera dess sensationer och möjligheter till egen berömmelse, som de eftersträvar eller dyrkar.
      Detta deras starka begär efter andras beundran och hyllning förorsakar en motsvarande alltför stark benägenhet att "armbåga sig fram" och försvagar deras egen förmåga att beundra och hylla andra verkligt framstående men ännu inte berömda personer som de möter på sin väg. Ja, det upptänder rent av hat till dessa personer, eftersom de i dem fruktar överlägsna aspiranter på den berömmelse eller publikgunst som de själva eftersträvar. Deras ännu outvecklade moral inspirerar dem inte till full ärlighet. Under sitt jagande efter beundran uppsnappar de mycket vetande från de verkligt talangfulla, för att senare i högre eller lägre grad publicera detta som sitt eget. Deras bristande ödmjukhet och primitiva nästakärlek i förening med deras speciella antipati mot de verkligt begåvade medaspiranterna kommer dem nästan alltid att bekämpa dessa.
      Utan att de egentligen är medvetna om den verkliga orsaken till sitt uppträdande, ligger de sålunda i strid med många av de personer som de i själva verket borde beundra och acceptera som lärare. Ofta breder en stor ofrid, disharmoni eller mörk atmosfär ut sig, där de går fram. Det är mycket stoj och larm omkring dem, var de än uppträder, i föreningar, vetenskapliga eller religiösa församlingar, i politisk verksamhet, i ämbets- och yrkesutövning. Sådana människor kan alltså tillägna sig ett utomordentligt stort teoretiskt vetande, med vilket de kan blända och bedraga många, men deras primitiva känsloliv, som ännu i så hög grad dikteras av högmod, obehärskad fåfänga eller begär efter berömmelse, i förening med en ännu förhållandevis svagt utvecklad förmåga till medkänsla, blir alltid till sist avslöjat, skapar kyla omkring dem och gör dem ensamma. Härigenom råkar de ut för bittra lidanden och erfarenheter, som gör slut på allt högmod, all självförgudning, och uppenbarar tomheten eller ihåligheten i varje liv som endast är baserat på begäret efter berömmelse. De får erfara, hur detta tillstånd gör det helt omöjligt för dem att vara fullständigt sakliga och ärliga i förkunnandet av det absolut verkliga, eftersom detta tillstånd kommer dem att, ofta omedvetet, utforma förkunnelsen till förmån för uppnåendet eller bevarandet av människornas hyllning, hellre än till förmån för uppenbarandet av de högsta eller eviga fakta, ifall populariteten och eventuellt deras ekonomi skulle skadas därigenom.
      Dessa personer möter här alltså livets egen direkta undervisning. De får genom bittra erfarenheter lära sig hur olämplig man är till att vara den eviga sanningens representant, så länge man ännu faller offer för oärligheten, i förening med en överlägsen och allt dominerande törst efter berömmelse. De får lära sig att verklig andlig storhet och makt därför absolut inte kan uppnås, så länge människornas beröm och hyllning är det bärande motivet i deras längtan efter denna upplevelse. Liksom ett barn inte plötsligt kan bli vuxet, bara för att det så önskar, utan måste vänta tills de år har gått som det behöver för sitt växande, så kan inte heller ett väsen enbart i kraft av sin önskan plötsligt nå andlig storhet. Det måste utvecklas tills det kan uppfylla de betingelser, som ett sådant tillstånd uteslutande är baserat på. Därför kommer denna andliga storhet ingalunda när individen önskar det, utan först när han är mogen för att kunna bära en sådan mentalitet. Detta vill alltså säga: vid en tidpunkt då ödmjukhet, förmåga till medkänsla och kärlek, genom livets direkta påverkan utvecklats till en så allt dominerande faktor i hans medvetande, att omtanken om medväsendenas öde helt undanträngt självförgudningen eller tanken på att själv vara eller bli något stort.
      När individen alltså kommit förbi de starka lidelserna och maktbegären, när endast anspråkslösheten och kärleken börjar lysa från hans anlete, då är "himmelriket" nära. Då står "den förlorade sonen" på tröskeln till sin evige Faders hus.

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.