Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Logik |
11 KAPITLET Den religiösa världsåskådningen är ovetenskaplig så länge den endast är tro och påstående Nu invänder man kanske från vissa materialistiska kretsar, att inte heller "den religiösa världsåskådningen" är vetenskap. Och det är naturligtvis alldeles riktigt. Den religiösa världsåskådningen har självfallet alls ingenting med vetenskap att göra, så länge den endast är påståenden. Logikens lagar måste ju gälla här lika mycket som i fråga om den materialistiska världsåskådningen. Så länge en uppfattning endast utgör ett påstående utan bevis, kan den ju på sin höjd vara identisk med en förmodan. En förmodan kan vara ett misstag, och ett påstående, som kan vara ett misstag, kan givetvis endast stämplas som "ovetenskapligt".Att den religiösa världsåskådningen har profeter och världsåterlösare till upphovsmän, att den blir organiserad och utbredd under ett påvligt maktcentrum, förkunnad av kardinaler, biskopar, präster och missionärer över hela världen eller dominerar som statsreligion i många länder, sådant utgör alls inte någon garanti för att den är "vetenskap". Att den ena eller andra personen träder fram och säger sig ha "upplevt Gud", "upplevt odödligheten", vara "fylld av den helige Ande", vara "frälst" eller "troende", detta gör heller absolut inte den religiösa världsåskådningen till "vetenskap", så länge personen i fråga endast kan proklamera dessa upplevelser som postulat, dvs. påståenden, som helt saknar vetenskaplig grund eller verklig, bekräftande, matematisk bevisföring för dessa proklamationers orubbliga överensstämmelse med de eviga naturlagarna eller den överallt i naturen härskande gudomliga skapelselogiken. Så länge denna bevisföring helt saknas hos ifrågavarande utsagor, kan dessa, för alla utomstående, alla som inte själva upplevt dem, på sin höjd endast utgöra dogmer eller starka förmodanden. Men förmodanden kan ju visa sig vara misstag, och den religiösa världsåskådningen blir alltså, när den stannar vid blotta påståenden, lika litet "vetenskaplig" som den materialistiska. Att den stundom slår ut i känslofulla men intelligensfattiga "väckelser" eller "rörelser", vars anhängare många gånger kan fylla jättestora lokaler, ger den inte något epitet som "vetenskap". Det visar i stället, hur stor den menighet alltjämt är, som inte har någon verklig kännedom om världslogiken och därför helt saknar förmåga att ställa krav på en förståndsmässig underbyggnad av den religiösa livsgrund eller världsåskådning som den nödvändigtvis måste leva sitt dagliga liv på. Att man har en framträdande social ställning; att man är en stor affärsman: grosshandlare, bankdirektör eller skeppsredare; att man är en framstående jurist: hovrättsråd, domare, advokat; att man är en stor konstnär: författare, skådespelare, målare eller bildhuggare; eller att man på annat sätt räknas till vad som brukar kallas den intellektuella världen, och dock kan uppträda som entusiastisk anhängare av dessa intelligensfattiga men känslofulla "religiösa rörelser", detta visar bara att ens intelligens ännu inte är så högt utvecklad, att den ställer samma logiska krav på själva världsanalysen, på de religiösa företeelserna, som man ovillkorligen ställer på sig själv för att vara "framstående" i sin egen dagliga praktik inom affärslivet, juridiken eller konsten, utan här helt nöjer sig med att tillfredsställa känslan. Detta åter betyder, att man i fråga om de religiösa problemen inte använder den nyktra, skarpa och förståndsmässiga kritik och det tänkande som man är nödsakad att använda vid de dagliga materiella problemen i "kampen för tillvaron". Man blir "själsligt gripen", som det heter, vilket vill säga att man får ett slags "behagsförnimmelse" av det framförda religiösa påståendet. Det fyller en med ett slags själsligt välbefinnande utan förståndsmässig kontroll eller insikt. Men ett sådant välbefinnande, som uteslutande är baserat på "känsla" och därför inte stabiliserat genom någon särskilt ingående intelligensmässig analys, är ett medvetandetillstånd som i princip mycket påminner om – "berusning". Denna är ju också i de flesta fall en känsla av välbefinnande utan förståndsmässig insikt. Här bör man dock göra en skarp åtskillnad, ty medan alkoholruset är en onaturlig, på konstlad väg frambragt företeelse, vilken såsom ett underminerande gift verkar nedbrytande och ödeläggande på både själ och kropp, så är den religiösa "berusningen" eller entusiasmen ett naturligt fenomen, som är avsett att stimulera eller befrämja medvetandelivet uppåt mot en högre moral, civilisation och kultur. Dessutom råder den olikheten mellan alkoholberusningen och den religiösa berusningen, att medan den intelligensmässiga analyseringsförmågan vid den förstnämnda alls inte saknas hos individen, utan bara tillfälligt är i viss grad hämmad eller förlamad på grund av giftets verkningar, så existerar den vid den sistnämnda endast i mycket elementär form. Den här nämnda religiösa "berusningen" beror alltså på en instinkt- och känslomässig förnimmelse av ett religiöst påståendes riktighet, som av dess upphovsmän eller anhängare inte kan intelligensmässigt bevisas, eftersom dessa personers intelligensförmåga på det religiösa området är alltför outvecklad. Denna bristande intelligensförmåga på det religiösa området är alltså orsaken till att dessa väsen, religiöst sett, ännu endast kan ledas i kraft av sin instinkt och känsla. På grund av den outvecklade intelligensförmågan på det religiösa området uppstår hos ifrågavarande människor inget särskilt starkt begär efter en rent förståndsmässig insikt på detta område. Man har vant sig vid att "Guds vägar är outgrundliga" och att dessa endast blivit "uppenbarade" för "Guds utvalda" – "profeterna", religionsstiftarna eller "världsåterlösarna" – och att dessa "invigda" väsens uttalanden därför måste erkännas som sanning, som rättesnöre för de väsen som inte själva kan motta "uppenbarelserna". Det har alltså blivit en vana att acceptera de "invigda" väsendenas vittnesbörd utan intelligensmässig kontroll. Ja, denna vana har till och med blivit så stark och dominerande, att det inom dessa religiösa kretsar eller sammanslutningar rent av betraktas som "syndigt" att sysselsätta sig intelligensmässigt med överfysiska problem eller profetiska uttalanden. Man skall i stället blint acceptera dessa utan någon som helst förnuftsmässig invändning. Det är detta sätt att acceptera som vi kallar "tro". "Tron" utgör alltså i verkligheten endast en stark sympati för eller tillit till en uppfattning av ett problem, vars intelligensmässiga detaljering eller bevisföring man ännu inte har förmåga att fatta eller har haft tillfälle att komma i beröring med. De väsen som ännu inte fått någon särskild intelligenstalang utvecklad på det religiösa området kan alltså inte förståndsmässigt, utan endast känslomässigt, acceptera kunskapen om de överfysiska företeelsernas existens. Då det stora flertalet människor inte är, och i synnerhet under gångna århundraden inte har varit, i besittning av denna religiösa intelligenstalang, har detta känslomässiga accepterande, som alltså är detsamma som "tron", förkunnats som vägen till "frälsning", vägen till Gud och sanningen. "Tron" är alltså den "gåstol", på vilken varje väsen måste stödja sig på de områden, där det självt inte har förmåga att skaffa sig "vetande". Och på "tron" har hittills alla religiösa framsteg och all religiös kultur varit baserade. Därför är "tron", även om den, som nämnt, har en viss principiell likhet med "berusningen", en mycket nödvändig gudomlig anordning på de första svåra stadierna av den mänskliga utvecklingsbanan. Men den har sin begränsning. Den är inte "vetenskap". Den kan endast leda människorna på den vägsträcka i utvecklingen, där den religiösa förståndsförmågan ännu är så primitiv och outvecklad, att den av individen inte fordrar intelligensmässig eller vetenskaplig kontroll över den religiösa uppfattning som han instinktivt eller känslomässigt känner sig manad att ha till livsgrund. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt