Logik

Läs och sök i Tredje testamentet

Kap:
(I,1-95,A)

INLEDNING

Vi lever i en tid, då mänskligheten i större utsträckning än någonsin förr i historien avlägsnat sig från sig själv, vilket vill säga från sitt eget livs mysterium. För tidigare släkten var livsgåtorna verkligen den moralskapande fasta punkten.
      Naturligtvis var dessa gåtors lösning i en vetenskaplig form inte tillgänglig för allmänheten. Därtill var denna allmänhet ännu alltför barnslig eller naiv i sin inställning och hade ännu alltför mycket av djurets traditioner i sitt medvetande eller sin vanefunktion. Den måste i dessa gångna tider ännu i alltför stor utsträckning uppleva som ett faktum, att det var en livsbetingelse "att dräpa för att leva". Då man upplevt detta faktum i så hög grad, att det blivit till vanemedvetande, dvs. till naturliga anlag och talanger, är det givet att man omöjligen kunde förstå eller acceptera livsmysteriets lösning i ett svar, som i alltför hög grad stred mot detta faktum. Och vi ser också, hur dessa svar tiderna igenom varit underkastade samma tradition som allt annat som tillhör begreppet "utveckling" – nämligen att de från en nebulosaliknande eller dimmig början i fortsättningen gradvis antar fastare former och slutar med klara påtagliga detaljer. Livsgåtorna har börjat som svaga, naiva aningar eller förmodanden, vilka efter hand tagit sig uttryck i fasta föreställningar, anpassade och avslipade efter det enda absolut verkliga faktum, som dessa människor hade att hålla sig till och som därför var deras enda "vetenskap", nämligen den ovan omtalade livsbetingelsen. Det femte budet har således inte alltid varit att betrakta som ett förnuftsbud för den jordiska människan.
      Det har till och med funnits en tid, då raka motsatsen till detta bud var högsta ideal. Att dräpa och själv bli dräpt var vägen till "Valhall", vägen till gudarnas ynnest. Och att inte kunna dräpa och att dö en naturlig död av ålderdom var den säkra vägen till gudarnas skamvrå eller den tidens "helvete". Att en sådan moral inte skulle stå i samklang med livsmysteriernas högsta lösning var helt obegripligt för människor i en tidsålder, då man ännu alls ingenting visste om ordnade samhällsförhållanden, polisväsen eller överhet, utan då ännu alla traditioner hos människorna liksom hos djuren helt och hållet existerade som en fråga om makt och styrka. De faktiska förhållandena visade ju dagligen, att de svaga gick under, såväl hos djur som hos människor, och att "lyckan stod den djärve bi". Detta var den tidens största faktum och därför dess enda absoluta "vetenskap". Att förklara livsmysteriets lösning som identisk med motsatsen till detta skulle således i alltför hög grad strida mot dessa människors vetande och mot uppenbara fakta. Det skulle i alltför hög grad uppfattas som något abnormt eller vansinnigt, som en synd mot gudarna, något som måste bekämpas, förföljas och bestraffas.
      Men livet fortsatte sin eviga gång. Och släktenas förmåga att utveckla den dräpande principens traditioner stegrades alltmer, för att i och med vår tids mord- och krigstekniska kunnande nå fram till genialitet. Ja, världen blev ett verkligt eldorado för "Valhalls" söner. Vad är en stackars stenåldersman med flintyxa eller en bärsärk som "Rolf Krake", med bronssvärd, sedd från Odens eller Tors synpunkt, vid sidan av nutidens moderna förare av bombplan, tanks, undervattensbåtar, maskingevär eller granatkastare? – Har detta "hjältehems" blodtörstiga gudasällskap någonsin haft större succé eller blivit föremål för en ivrigare praktisk dyrkan än den som 1900-talets människor utövar genom sina krigiska och revolutionära avrättningsprocesser? – Kriget 1914-1918 öppnade "Valhalls portar" för tio miljoner själar.
      Men över deras gravar lyser "korsets tecken" – kristendomens symbol. – Besynnerligt. – Över de unga "hjältarnas" kvarlevor på Europas soldatkyrkogårdar dominerar symbolen för det eviga budet "Stick ditt svärd i skidan, ty alla som tar till svärd skall förgöras genom svärd".
      Symbolen för praktiserandet av "lagens uppfyllelse", "Älska din nästa som dig själv", talar alltså här sitt eget tysta språk. Från en skog av vita kors sprider sig kärlekens atmosfär över spåren från "Valhall". –
      Är det kanske en ny mental morgonrodnad som börjar sända sina första strålar ut över de mörka valplatserna? – Är det kanske en ny Gud, ett nytt "himmelrike", som visar sig över den öde nejden? –

Om vad här ovan sagts kan ju var och en anse vad han vill, men ett faktum, som ingen verklig realist kan komma ifrån och som kvarstår trots alla olika uppfattningar, är att ingen normal människa kan existera utan att uppleva erfarenheter. Erfarenheter ger vetande. Vetande åter betyder kännedom om något mera fullkomligt, till förbättring av något mindre fullkomligt. Med de växande erfarenheterna kan människans liv alltså inte existera utan att vara en i motsvarande grad växande anknytning till det mera fullkomliga och ett avståndstagande från det mindre fullkomliga. Men en sådan process kan ju omöjligt bli något annat än en fullkomliggörelse. Denna fullkomliggörelse blir till faktum i form av det vi kallar "utveckling". Då, som nämnt, ingen människa kan existera utan att uppleva erfarenheter, kan heller ingen människa existera utan att vara underkastad denna fullkomliggörelse. Detta vill alltså säga, att ingen kan existera utan att bli undervisad av livet eller naturen själv. Livet är således varje människas största skola. Allt som finns av verkligt vetande härstammar från självupplevelser eller erfarenheter i denna skola. Allt som vi i övrigt kallar "undervisning" är endast ett återberättande av livets egen undervisning, likgiltigt om den meddelas genom universitetens största vetenskapliga verk eller småskolans lilla abc-bok. Och ingen person som uppträder som "lärare" kan således vara annat än naturens "återberättare", han må vara professor eller hantverkare, messias eller medicinman. Vad han har att berätta av verkligt vetande kan omöjligt vara annat än ett återberättande av den egna erfarenhetsupplevelsen, och denna återigen kan ju omöjligt vara annat än ett uttryck för vad livet berättat för honom.
      Livet är alltså tillvarons största och verkligaste skola. Det är själva böckernas bok. Det är själva källan, varifrån all visdom härstammar. Och då ingen kan existera, utan att hans liv är identiskt med "läsning" i denna bok, kan heller ingen existera, utan att bli "undervisad" av samma bok. Men då detta, att bli "undervisad" av denna bok, är detsamma som att bli fullkomliggjord, är således alla underkastade en fullkomliggörelse.
      Att denna fullkomliggörelse existerar, detta visar sig bland annat därigenom att människorna inte ständigt kan nöja sig med att "tro" på vad andra upplevt, vad andra berättar om livet och tillvaron. Och det är givet, att med förlusten av denna förmåga att "tro" måste sådana personers intresse för religionen och dogmerna i motsvarande grad försvagas, eftersom dessa ju i själva verket är andra personers vidareförda berättelser om mer eller mindre fullkomliga erfarenheter på det religiösa området.
      Att det från vissa håll hotas med "helvete", "gråt och tandagnisslan" eller "evig förtappelse" för de människor som inte kan tro, förändrar inte det faktum, att de icke-troendes antal starkt ökar. Och hur skulle det väl kunna vara annorlunda? – Tro är inget som man "kan", därför att man vill det. Tro är en förmåga, som man har eller inte har. Har man den inte, så hjälper det inte, att man hotas med bål eller bannlysning. Hotelser och skrämsel skapar inte förmåga att tro, möjligen lusten att vilja det. Men för att kunna göra det man vill fordras en förmåga. Nu invänder kanske någon, att många "icke-troende" blivit "omvända" till "troende". På detta måste jag svara, att de som kan låta sig omvändas från ett "icke-troende" till ett religiöst troende tillstånd, alla utan undantag, är personer som har förmågan att tro men hos vilka denna förmåga tillfälligt blivit satt ur funktion på grund av individens intresse och upptagenhet på andra områden. Detta kan alltså inte eliminera det faktum, att det finns andra väsen, som aldrig någonsin kan komma till tro, hur gärna de än skulle vilja det. Men då dessa väsen ju utsätts för de troendes antipati och hotelser om "helvete" och "förtappelse", är det omöjligt för de troende eller dogmernas tjänare att "frälsa" dessa människor. Ja, de skapar till och med i dessa individers mentalitet en verklig leda vid alla begrepp, som har att göra med religiositet eller är uttryck för "andliga" problem. Ordet "Gud" uppfattas av dessa berättigat "vantroende" i så hög grad som ett uttryck för kulminationen av enfaldighet, naivitet eller kulturell barnslighet, att det rent av blivit kännetecknet på allt som en "modern" människa är generad av att befatta sig med. Där ordet "Gud" i sympatisk utformning står tryckt på ett bokomslag eller förekommer i en föredragsannons, där är det inte populärt för den "upplysta" 1900-talsmänniskan att vara intresserad. Här måste hon gå sin egen väg.

Ovanstående betyder i verkligheten att den moderna, vetenskapligt inställda människans mentala väg mer och mer leder bort från "kyrkan", "dopet", "konfirmationen" och "altaret" eller "nattvarden". Vart leder den då? – Ja, "kyrkans" eller de auktoriserade religiösas svar härpå är ju, såsom förut nämnts, att den oundvikligt leder till "evig förtappelse", vilket i detta fall är detsamma som "ett evigt liv i helvetets eld", en "evig" tillvaro i "mörkret därutanför, där det skall vara gråt och tandagnisslan".
      Men kan en sådan dom vara riktig? – Är den inte den absoluta kontrasten till den kärlek till nästan, som är hela "lagens uppfyllelse" och som från samma auktoriteters predikstolar lärs ut som den mest åtråvärda formen av tillvaro, ja en tillvaro som deras världsåterlösare demonstrerade på Golgata kors och som är den absolut högsta modellen eller den enda realistiska förebilden för ett liv i kontakt med den högsta fullkomligheten? – Men när detta lärs ut som "det enda nödvändiga" för att nå kontakt med Gudomen, bör man då inte först kunna visa att Gudomen själv utgör denna fullkomlighet? – Måste inte Försynen vara själva kulminationen av denna kärlek? –
      Men en försyn eller gudom som – i enlighet med de andliga auktoriteternas egen framställning – låter en människa börja som ett litet foster i moderlivet, för att därefter av modern födas till världen belastad med "arvsynd", vilket vill säga med moderns och faderns laster och fel, och som fordrar, att detta "syndens barn" skall vara något helt annat än dess föräldrar, av vars kött och blod det är en avkomling, kan det vara en kärleksfull gudom? – Är det inte detsamma som att begära, att tigerungen skall uppträda som ett lamm? – Kan en sebra föda annat än sebraföl? – Kan ett barn av ett jordmänniskopar vara annat än en jordmänniska? – Hör det till vanligheten, att det är en – ängel? –
      Men när nu Försynen – fortfarande enligt de andliga auktoriteternas utsago – icke desto mindre begär, att ett sådant jordmänniskobarn skall vara "evigt förtappat", skall "kastas i helvetet", dvs. en eld, i vars lågor det i all evighet skall våndas, utan någon som helst utsikt eller möjlighet till befrielse, blott emedan det är ett barn av ett jordmänniskopar, vars natur, vilja och beteende det alltså genom sin födelse är dömt att äga som sitt normala tillstånd och därför inte kan vara en "ängel", blir då inte detta som predikas från de kyrkliga auktoriteternas talarstolar en – hednisk – kamp mot den verkliga sanningen?
      En gudom som bränner avkomman, emedan denna följer sina föräldrars natur, måste ju vara sinnessjuk i sitt framträdande. Och detta förhållande upphävs förvisso inte av att man samtidigt lär, att denna gudom är den "allvise" och "allsmäktige" skaparen av hela tillvaron. Han har alltså skapat både föräldrarna och avkomman och medvetet gett dem den natur och det framträdande, för vilket han senare – inte tillintetgör dem – utan pinar dem i en evig eld. Han har alltså medvetet framställt dem för att brännas. Är inte detta en grymhet som helt saknar motstycke? – Är det inte kulminerande "perversitet"? – En njutning, som således medvetet är baserad på andra väsens plågor, är inte detta "sadism"? –
      Det heter: "Så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde son, på det att var och en som tror på honom icke skall förgås utan ha evigt liv". Men det upphäver ju ändå inte hans frossande i att se lidande. – Han fordrade alltså, att i varje fall få se något lidande. Varför kunde en "allsmäktig" gud inte "försonas" utan att behöva se lidande? – Hur kunde det vara honom behagligt att se en oskyldig man lida? –
      Att detta lidande skulle vara "straffet" för människornas "synder" gör heller inte saken mer ärofull. Det ser ju ut som om detta, att "straffet" blev fullgjort, var det absolut viktigaste för gudomen. Om det träffade en skyldig eller en oskyldig synes alltså mindre viktigt. Tänk, om man införde sådana principer i jordiskt rättsväsen! – Kan detta vara ett uttryck för upphöjdhet: att vara lycklig när en oskyldig man avrättas för den förseelse man själv begått? –
      Men är det inte just en sådan lycka som utlovas från predikstolarna? – Heter det inte där, att vi endast genom "Jesu blod" kan få "förlåtelse för våra synder", vilket alltså vill säga: gå fria från Guds "vrede" och "straff? –
      Och vad är det då för en "vrede" och för ett "straff? – Kan en "kärleksfull" gud bli vred? – Han sägs ju vara det "allsmäktiga" och "allvisa" upphovet till allt. Han är alltså skaparen av allt det skapade. Men kan skaparen bli vred på det skapade? – Om det skapade inte fungerar tillfredsställande, måste ju felet ligga hos honom själv. Att bli vred på en jordmänniska, för att denna har en jordmänniskas natur och inte är en ängel, är ju detsamma som att bli vred på en tiger, för att den har en tigers natur och inte är saktmodig som ett lamm. Då guden sägs vara allvis, måste han i förväg ha vetat resultatet, och dess tillkomst kan således endast bero på hans medvetna uppsåt. Men därmed har han ju medvetet skapat ifrågavarande varelse i avsikt att tillfredsställa sin lust att se lidande.
      Det är självklart, att dessa religiösa auktoriteter inte själva är medvetna om sina lärors yttersta konsekvenser. De lever på det religiösa området inte inom analyseringens eller den vetenskapliga forskningens fält, utan endast i "trons" domäner.
      Det är självklart, att en sådan skrämselbild av Gud, som de predikar, måste uppväcka tvivel och otro hos varje väsen, som börjar se på själva livet med hjälp av logikens eller förståndets klara ljus. Att världen inte kan "frälsas" genom en kyrka, som tillber ett sådant uttryck för den högsta auktoriteten, har ju redan länge varit ett faktum; varför annars löftet om "hjälparen, den helige Ande"? – Är det inte detsamma som ett löfte om nytt och bättre vetande? – Och är inte detta vetande i högsta grad av behovet påkallat? – Tror man, att en verklig fred och en upphöjd kärleksfull tillvaro kan utvecklas på jordens kontinenter på basis av ett högsta ideal, en högsta gudom, som genom sin kyrka och sina auktoriserade präster – även om det naturligtvis sker omedvetet – framställs som själva kulminationen av jordmänsklig perversitet, jordmänskliga fel och brister? –
      Att detta olyckliga tillstånd är raka motsatsen till vad dessa Herrens tjänare och religionens utövare medvetet åsyftar, detta bevisar ju endast, att de själva vuxit ifrån ett sådant ofullkomlighetens stadium. Nog finns det väl hundratals, ja tusentals präster, som verkligen går i nasaréens fotspår, gör sig till kärlekens talesmän och förkunnar "ordet" i en glödande, orubblig tro på – inte en pervers, vred och hämndgirig – utan en absolut kärleksfull gudom? Är det inte på det viset, att dessa kärlekens tjänare i sin förkunnelse begagnar sig av en traditionell, medeltida och för en naturmänniska anpassad primitiv terminologi, som inte höjer Gudomen alltför högt upp i sfärerna till ett för ett sådant väsen ofattbart tillstånd, utan låter honom behålla de nyss nämnda mänskliga svagheterna, vars yttersta kulmination alltså utgör denna jordmänsklighetens skuggsida.
      Att denna terminologi inte är tillfredsställande tar sig även uttryck i hjärtesucken "Herrens vägar är outrannsakliga". Ligger inte bakom denna suck ett rop om att få klart besked? Varför annars detta svar? – Ligger inte över detta utbrott ett vemodigt sken av hopp om att allt i sista hand dock skall visa sig vara "mycket gott"? – Och är inte detta svar i sig självt uttryck för ett misslyckat försök, att utreda en otillfredsställd kunskap om sanningen? –
      Hjärtat är det således inget fel på. Det är endast ordet, som inte uttrycker hjärtats innersta hopp eller längtan.
      För denna längtan, som ju i sig själv är all mentalitets innersta kärna, finns det alltså ingen vetenskap, utan endast den traditionella primitiva terminologin, som är anpassad efter forna tiders mer eller mindre hedniska tillstånd. Intet under därför, att man, i samma mån som man i dag befinner sig på dessa tiders hedniska stadium, ansluter sig till denna terminologis bokstavsform och, vare sig man är präst eller lekman, vitt och brett lovar "död och "helvete", "gråt och tandagnisslan" åt dem, som vågar hysa blott den minsta lilla antipati eller misstänksamhet gentemot dess drastiska, kärlekslösa framtoning. Ja, det finns till och med präster som välsignar kriget och dess mordmaskiner, vilket ju härleder sig från denna hedniska terminologi. De vet alltså inte, att de öppnar "helvetets" portar på vid gavel för de människor, som de egentligen ville frälsa. De är alltså i själva verket tjänare åt det "helvete" som de tror sig bekämpa. Att det finns andra präster, vilkas högre känslor hindrar dem från att sympatisera med denna sida av den famösa terminologin, detta framgår ju av den oenighet och strid som råder, icke blott inom den auktoriserade statskyrkan, utan inom hela den religiösa världen. De religiösa rörelserna för krig mot varandra. Och de olika sekterna ansluter sig, i samma mån som de är primitiva, till den primitiva delen av terminologin och förkastar eller missförstår den mera upphöjda delen. De söker auktoritativt försvara sin speciella uppfattning som den allena saliggörande och utpekar de andras som villfarelse eller vägen till förtappelse. Det är självklart, att detta måste föra till kaos, vantro och materialism hos dem som står utanför, liksom att begreppen "religion" och "gudom" för den förnuftiga och utvecklade, vetenskapligt inställda människan måste anses som höjden av naivitet, övertro eller mental barnslighet. Och den religiösa världen skulle här kunnat möta sin undergång, om inte högt utvecklade vise, med sina odödliga ord och uttalanden, brutit ned stora delar av den hedniska terminologin och därmed gjort dess andliga bärkraft högst osäker. Medan den talar om "öga för öga och tand för tand", om dödsstraff och "helvetets" eld, "djävulen och hans anhang", har dessa väsen stillsamt tänt det himmelska ljuset: "Stick ditt svärd i skidan, ty alla som tar till svärd, skall förgöras genom svärd", – "Döm inte... Ty med den dom som ni dömer med, skall ni dömas", – "Älska din nästa som dig själv", – "Det är saligare att ge än att ta", osv. – Att dessa eviga ord är uttryck för ett annat ljus än det som den gamla hedniska terminologin står för, är väl ett oemotsägligt faktum. Tror man inte det är detta ljus som skall "frälsa" världen. Och är det inte hit alla dessa själar måste gå, som i dag tvingas lämna den gamla traditionella hedniska kulten, dessa som enligt den "kristna" kyrkans påståenden är på väg till evig förtappelse?

Mitt i de religiösa auktoriteternas berättelser om den "vrede" guden, som skall försonas genom ett oskyldigt väsens blod, om guden som dömer till pina i en evig eld i "helvetet", om guden som låter ett väsen försmäkta i en förtappelse, varifrån det aldrig i evighet finns någon räddning eller frälsning, blott emedan väsendet i den lilla sekund av evigheten, som dess fysiska jordeliv utgör, varit barn till ett jordmänniskopar och som följd härav självt måste vara en jordmänniska och inte en "ängel", mitt i dessa berättelser om guden, som faktiskt straffar sebrafölet för att det är randigt och misshandlar tigerungen för att den inte är ett lamm, mitt i denna mörka, hedniska atmosfär ser vi alltså starka ljusstrålar tränga igenom från en vida högre och renare sfär, från ett rike, som ännu inte är "av denna världen" och där det inte är tal om att "straffa" eller löna "ont med ont", utan där det endast är tal om att "älska sin nästa som sig själv", "att hellre ge än att ta", och där den stora parollen lyder: "Du skall icke dräpa". I en sådan värld måste det råda en annan uppfattning om Gudomen. Att denna nya atmosfär verkligen existerar, att det nya mentala ljusskenet är en realitet, såg vi som ett faktum bland annat genom de många korsen på världskrigets kyrkogårdar. Alla som faller i krig har ju uppfyllt de hedniska gudarnas fordringar, de har bringat till kulmination det som kvalificerar dem till "Valhalls" "fläsk" och "mjöd", till dess "valkyrior" och andra bevis på gudarnas ynnest. Dessa miljoner gravar är alltså i verkligheten de jordiska kvarlevorna av "Valhalls" söner, väsen som upptagits i gudarnas ynnest. Varför sätter man då korsets tecken på dessa gravar? – Är det inte vanhelgande? – Korset har ju blivit symbolen för en värld, vars bärande livsprincip är motsatsen till dräpandet och vars högsta ideal är att vända den vänstra kinden till när man blir slagen på den högra. Det är alltså symbolen för ett mentalt tillstånd, som aldrig någonsin kan skänka krigsgudarnas ynnest åt sina representanter. Faktum kvarstår alltså, att det "himmelrike", som dessa "hjältar" förvärvat åt sig, inte längre står högt i kurs hos de efterlevande och att uppsättandet av korsets tecken på gravarna faktiskt är en tyst och kanske ännu omedveten protest emot den hedniska världsuppfattningen.
      Likaså måste det anses vanhelgande, att samma kors lyser på många av de krigförandes banér, är rest över fasta eller flytande fästningar, fladdrar för vinden över kanonernas dån eller pryder prästen som skall inviga en avrättning. Att dessa av traditionen överförda hedniska företeelser äger rum under korsets tecken, alltså tecknet för avskaffandet av den dräpande principen, tecknet för den hedniska kulturens undergång, är ovedersägligen ett uttryck för det faktiska förhållandet, att en ny mental sfär börjat bli en maktfaktor mitt i den hedniska kulten, ja till på köpet blivit så lysande, att man döpt om den hedniska kulten och gett den namnet "kristendom", som ju är den nya världsuppfattningens officiella namn, och dessutom alltså använder denna sfärs officiella kännetecken "korset" för att dölja de hedniska traditionerna.
      Att denna nya sfärs namn och kännetecken genom denna besudling inte blivit populära är naturligtvis självklart. Att göra detta namn och kännetecken för kärlekens mest upphöjda och renaste sinnelag till uttryck och kännetecken för hedniska traditioner, är ju detsamma som att sätta falsk etikett på varorna. När världen bakom denna upphöjda och strålande "kristna" etikett ständigt endast finner "hedendom", kommer den ju att hata etiketten, som i så fall hela tiden bara är ett falskt sken. Den lovar "bröd" men ger bara "stenar". Länder som för krig, erövrar, plundrar och undertrycker andra folk, länder som i högsta grad betjänar sig av geniala mordmaskiner, vilka sätter dem i stånd att operera i luften, under vattnet och på marken samt sprida död och fasa över tusentals levande väsen, utplåna hela städer eller göra dess invånare till invalider för livet, till änkor och faderlösa – ingen vill väl påstå att dessa länder uppfyller kristendomens största bud "Du skall älska din nästa som dig själv" eller upplever, att "det är saligare att ge än att ta", eller demonstrerar att "de renhjärtade skall se Gud"?
      Att dessa länder icke desto mindre går under beteckningen "kristna länder" och kallar sin religion "kristendom" och anser sig ha en "kristen" kultur, detta visar ju endast, att den "kristna" levnadsarten i verkligheten är det ideal, som de gärna ville se sin egen levnadsart vara identisk med. Det är säkert ingen som tycker om att gå under beteckningen "hednisk". "Kristendomen" är alltså framtiden, "hedendomen" forntiden.
      Men att förvandla länderna från "hedniska" till kristna" låter sig inte göra blott och bart genom en namnförändring. Endast genom utveckling kan denna förvandling äga rum. Men utveckling tar tid, och väsendena befinner sig i dag endast på ett visst stadium i denna utveckling. De måste därför i stor utsträckning representera både "hedendom" och "kristendom". Och häri finner man orsaken till att "korset" finns på krigsgravarna och att prästerna välsignar mordvapen, predikar "helvete" och "evig förtappelse", samtidigt som de förkunnar kärlek till nästan och osjälviskhet; att de undervisar om en "kärleksfull" gudom, som trots allt blir "vred" och skall "försonas" med offer av oskyldigt blod, för att han inte skall "straffa" och "pina" väsendena i "helvetet", samtidigt som man uppger, att vägen till honom uteslutande kan gå genom hjärtats allra högsta renhet och förmågan att förlåta sin nästa.
      Allt står således i självmotsägelsernas tecken. Vad är "hedendom" och vad är "kristendom"? – Det är endast helt naturligt, att tvivel och vantro under sådana förhållanden måste blomstra. Och att denna så välgrundade och till följd av förhållandena naturliga vantro och detta tvivel skall "straffas" med en evig "förbränning" i "helvetets" eld, en "evig förtappelse", varifrån det inte finns någon räddning, detta är självfallet något onaturligt, dvs. stridande mot den logik och kärlek, som uppenbarar sig i själva livet utanför alla prästers predikningar och utanför primitiv jordmänsklig uppfattning, ofullkomlighet och övertro.

Vad skall de då ta sig till, dessa den moderna vantrons tusenhövdade skaror, alla de miljoner väsen, som i dag inte kan tro på Gud, inte kan acceptera dogmerna, emedan dessa med sina helvetes-, förtappelse-, vredes- och straffdomar för den moderna intellektualiteten blivit något av en föråldrad terminologi. Allt religiöst, eller hela begreppet Gud, har ju genom denna terminologi för den moderna människan nästan blivit till ett uttryck för kulminerande naivitet.
      Men då en uppfattning, som betraktar begreppet "Gudomen" såsom uttryck för naivitet, är så långt borta från den verkliga sanningen som någonsin möjligt, eftersom den ju inte alls är någon verklig analys av Gudomen, utan endast existerar på grundval av ett begynnande förståndsmässigt genomskådande av den traditionella, föråldrade och primitiva terminologin, kan ingen människa i längden leva kvar i en sådan uppfattning. En analys av terminologin är inte en analys av Gudomen. Den kan aldrig bli annat än ett indirekt mått på den ideologi som terminologins upphov representerar. Att dessa upphovs verk, ställda inför en modern vetenskaplig intellektualitet, visar sig innehålla okunnighet och övertro, kan aldrig någonsin vara eller bli en rättmätig intellektuell grundval för ett totalt avvisande av kunskapen om en gudoms existens. Ett sådant avvisande skall ovillkorligen avslöja sin upphovsman såsom varande lika naiv eller vidskeplig som upphovet till den föråldrade terminologin, likgiltigt vilken intellektuell position eller vetenskaplig auktoritet han representerar i det allmänna dagliga livet. Ett förnekande av Gudomen måste, likaväl som ett bejakande av honom, bygga på realistiska bevis för att kunna kallas vetenskap. Varje förnekande, som inte bygger på bevis, är tomma ord, en trosdogm, alldeles som varje annan uppfattning som saknar bevisföring. Och den verkligt utvecklade, vetenskapligt inställda människan kan inte leva på tro, hon söker bevisföring för varje uppfattning. Det stora problemet för ett väsen med denna inriktning blir då, huruvida det kan framföras några bevis för en gudoms existens och för de levande väsendenas verkliga, kosmiska identitet, så att man på dessa fält kan komma att leva på lika verkliga och realistiska fakta, som man i övrigt i det dagliga livet fordrar i alla fysiska företeelser, och därigenom dra fram den så kallade "andliga världen" från undermedvetandets skuggtillvaro till dagsmedvetandets klara, realistiska eller vakna aktivitet eller verklighet. Och svaret härpå blir, att det icke blott kan framföras bevis för Gudomens och de levande väsendenas högsta identitet och sanning, utan även att denna bevisföring rent av är det enda absolut nödvändiga i den nuvarande och kommande jordiska människans tillvaro. Denna bevisföring är "världens frälsning". Utan denna bevisföring absolut ingen varaktig fred på jorden, inget avskaffande av krig och terror, inget slut på alla de lidanden, som nu plågar världen i form av lemlästningar, sjukdomar, armod, sorg och psykiska lidanden.
      Men för att kunna se eller förstå en sådan bevisföring måste människorna utbildas eller förkovras. Denna utbildning befordras i största utsträckning av livet eller naturen själv genom alla de erfarenheter, som kommer de levande väsendena till del. Detta gäller såväl lidandena som behagligheterna. Att förstå Gudomens existens är att förstå hela världsplanen. Men en sådan plan omfattar ju allt som finns till: känsla, intelligens, instinkt, intuition osv. Och människan måste alltså utbildas på alla dessa fält. Genom lidandena får människan känslan utvecklad, och genom kampen för tillvaron blir intelligensen och alla de övriga medvetandeegenskaperna utvecklade. Och genom att tillräckligt uppleva denna livets egen skola når varje människa en gång ett stadium, där hon i kraft av sina sålunda realistiskt upplevda erfarenheter kan motta teoretisk undervisning eller vägledning. Hon har genom sin vetenskapliga inställning fått anlag eller talang till att förkovra sig i den allra högsta visdomen. Hon börjar kunna "se Gud". Och här på detta stadium befinner sig den moderna människan. Hon är representant för de "kommande släkten", som av Kristus utlovades besked om tillvarons mysterium genom "hjälparen, den helige Ande", som ju i sig själv endast är identisk med det absoluta vetandet om Gud. "Den helige Ande" är i verkligheten detsamma som det absolut orubbliga, eviga svaret på den allt genomträngande och likaså eviga stora frågan "Vad är sanning?".
      Detta svar kan endast och allenast uttalas av Gudomen själv genom det vi kallar "naturen". Själva naturen är alltså Gudomens eget realistiska svar på livets alla frågor. Naturen är världens enda absolut sanna bibel. Den är livets bok. Att lära människan läsa denna bok på rätt sätt, så att hon ser att "allt är mycket gott", det är världsåterlösningens nuvarande mål. Då denna form av "läsning" är så viktig för den moderna sökande och vetenskapligt inställda människan, har jag känt mig manad att skriva föreliggande bok. Dess huvudändamål är alltså endast att hjälpa den sökande att tänka logiskt, vilket vill säga att tänka i samklang med naturen och därmed att tänka i samklang med kärleken och livet. Den har till uppgift att rikta människornas uppmärksamhet på analysen av de erfarenheter och fakta, vars sanna förståelse är absolut nödvändig, om man vill göra sig förhoppningar om att någonsin få se att livet eller naturen verkligen har en mening, som icke blott uttrycker hundraprocentig intellektualitet, utan även uppenbarar samma fulla mått av kärlek, och att naturen således, genom sin identitet som "livsyttring", gör en evig gudom till ett verkligt vetenskapligt faktum. Ty kärlek och intellektualitet kan ju inte i något fall existera utan att vara det orubbliga beviset för ett där bakom levande väsens existens. Det levande väsendet bakom naturens intellektualitet och kärlek kan endast vara en evig gudom.
      Boken "Logik" är avsedd att vara en handbok för nybörjare vid forskningen i de eviga problemen. Den befrämjar utvecklingen av förmågan att förstå mitt huvudverk "Livets Bog". Den drar uppmärksamheten till allt det material som är den modernt inställda människans enda väg till verklig förståelse av livet. Den pekar på den verkligt logiska, orubbliga slutsats eller det facit, som kan dragas ur den jordiska människans erfarenhetszon med dess lidanden och besvärligheter. Att detta facit blir i överensstämmelse med de av de störste vise uttalade sanningarna, vilka till sist mynnar ut i världsalltets generalfacit: "Allt är mycket gott", detta kan ju endast verka inspirerande på den sökande, särskilt som boken inte i något fall grundar sig på blinda påståenden, utan uteslutande presenterar sammanhängande, logiska slutledningar, som kan efterforskas och kontrolleras av den verkligt intellektuelle och opartiske läsaren eller sanningssökaren. Den är en första begynnande redovisning av den jordiska människans rent materiella eller fysiska erfarenhetsmaterial. Den visar detta materials plats i, eller förhållande till, den kosmiska världsplanen, dess samspel med naturens egen utlösning. Den är vetenskap, i och med att dess innehåll framträder som en detaljerad och av andra kontrollerbar motivering för dessa slutsatsers tillkomst.
      Att dessa slutsatser avviker från vanlig vetenskap därigenom att de inte framträder som mått- och viktuppgifter, utan uttrycker naturens hela energiutveckling som – "livsyttringar", dvs. "mental" energi, genom vilken naturen blir levande, alltså blir till uttryck för medvetande eller för samma liv som avslöjas i varje levande väsens rörelse, kraft- och viljeutveckling, detta kan endast vara i överensstämmelse med all forsknings och vetenskaps högsta målsättning. Ty varje vetenskap, vars analysserie upphör innan detta högsta mål är nått och därför endast kan uttrycka sina slutsatser i form av mått- och viktenheter, är en flod som stannat i sitt lopp. Illusionens slam dämmer här upp loppet. Strömmen kan inte nå oceanen utan svämmar över sina bräddar, går på avvägar och skapar katastrofer för de liv, för vilka den annars skulle vara vägen till lycka och inspiration.

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.