Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Den längst levande avguden |
9 KAPITLET
Under begreppet "humanism" börjar nästakärleken att bli det mest framträdande resultatet av jordmänsklighetens erfarenhetsmaterial
Människorna i jordzonen befinner sig alltså i själva verket i ett enda stort experimenteringstillstånd.
De lever bokstavligt talat till hundra procent i sin forskning, de börjar upptäcka fel i sin livsföring, de börjar förstå, att varje fysiskt lidande har sin orsak och att man, om man kan finna denna orsak, även kan komma det onda till livs.
Men det är inte endast på det rent kroppsliga området som forskningen satt in sin kraft.
Liksom det uppstått en läkarvetenskap, har det också uppstått vetenskapliga fakulteter på många andra områden.
Man undersöker materien, man har funnit ut hur gammal jorden ungefärligen måste vara, man känner till dess rörelser och plats i solsystemet, liksom man även blivit i stånd att beräkna andra himlakroppars vikt, storlek, beskaffenhet och deras banor i rymden.
Och vad är den politiska kampen annat än tävlan mellan partier om att komma till makten för att kunna få utveckla sina egna idéer, i vilka de tror sig ha funnit de rätta metoderna att frälsa samhället och förhindra olyckliga öden för sina individer? –
Är det inte just denna tävlan som sätter sin prägel på samhällena eller nationernas öden? –
Är inte deras lagsystem och rättsväsen ett praktiserande av de idéer som först nådde till målet, vilket i detta fall vill säga: till makten?
Och blir inte idéerna genom detta praktiserande både vägda och mätta? –
Blir inte deras fullkomlighet respektive ofullkomlighet därigenom uppenbar för alla? –
Och inverkar inte den härigenom uppnådda erfarenhetsmässiga kunskapen om idéernas lyckliga eller olyckliga verkningar i praktiken på de politiska valen? –
Idéer som uppvisar alltför stora och olycksdigra fel får ju motståndare och blir nedröstade, varigenom nya idéer beredes plats och kommer till makten för att sedan i sin tur på samma sätt få sin eventuella ofullkomlighet avslöjad inför allmänheten, i den mån de utlöser olyckliga eller samhällsskadliga reaktioner eller verkningar, varefter även de blir bortmönstrade eller ansedda som omöjliga.
Skapar inte detta erfarenheter? –
Uppstår månne icke även här efter hand en vetenskap, vars slutmål eller facit blir en absolut kunskap om allt som rätteligen kan hänföras till begreppet "humanism"?
Och vad är då sann "humanism"? – "Humanism" är den företeelse, varigenom ett kultursamhälle skiljer sig från ett natursamhälle. Medan man i natursamhället straffar och plågar sina motståndare eller fiender på ohyggligaste sätt, söker man inom kultursamhällena att bekämpa onyttiga och av hämndkänslor framkallade förföljelse- och lidandeprocesser. Visserligen för kultursamhällena krig, som i sin utlösning kan åstadkomma långt mer vittomspännande och ohyggliga lemlästningsprocesser än vad som är möjligt i ett natursamhälle, men i gengäld har kultursamhället upprättat ambulanskårer, lasarett med staber av läkare och sjuksköterskor jämte erforderligt sjukvårdsmaterial, vilket allt står redo till hjälp åt krigsskådeplatsens sjuka, sårade och lemlästade, oberoende av om de representerar fienden eller den egna armén. Detta förverkligande av liknelsen om "den barmhärtige samariten" är "humanism", och detsamma gäller alla internationella lagar för mänsklig behandling av krigsfångar, och liknande företeelser. "Humanism" är alltså i verkligheten praktiserandet av kärleken till nästan. Ett samhälle som saknar sådana företeelser är inte något kultursamhälle utan utgör alltjämt endast en grupp individer som enbart hålles samman genom de i dem boende, ännu obehärskade, rasmässiga, djuriska dråpinstinkterna, vanorna och böjelserna. Deras sammanslutning är helt analog med den djuriska flockbildningen eller flockrörelsen och kan alltså rätteligen endast betecknas som ett "natursamhälle". Men då företeelser eller åtgärder som baserar sig på kärlek till nästan utgör den enda motiveringen för kultursamhällena att hävda sin högre moraliska position eller sin intellektuella överlägsenhet, får ju världens största visa rätt i sina påståenden om nästakärleken som det ideella målet för alla människor. Vad är nästakärlek annat än humanism, och vilket kultursamhälle vill inte helst bli betraktat som ledande i humanism? – Finns det några kultursamhällen som eftersträvar motsatsen? – Anser de sig inte alla handla som nästakärlekens representanter? – Påstår inte alla de krigförande kulturnationerna att de kämpar i humanismens namn? – Motiverar de inte sin krigföring genom att beskylla motparten för inhumanism? – Kärleken till nästan är sålunda – trots mycken religionsförföljelse, trots hån och spe, trots ironi och förlöjligande – det stora faktum, med vilket de måste rättfärdiga sina krig eller åtminstone kamouflera dem. Men vad är då alla övriga sociala förmåner som i så hög grad sätter sin prägel på det moderna samhället? – Vad är de stora motorvägarna, de offentliga anläggningarna, järnvägarna, de asfalterade gatorna, skolorna, polis- och rättsväsendet o.s.v.? Är det uppbyggt för att skada eller förgöra nästan? – Är inte allt detta tvärtom uppbyggt till människornas bästa? – Men i så fall måste det ju vara bevis på nästakärlek. Och är det inte sådana realiteter som förlänar staten benämningen "kulturnation"? – Kärleken till nästan är alltså det stora fundamentet för hela den jordmänskliga tillvaron, såväl för den enskilde individen som för staten eller nationen. Den store vise och den store materialisten står här på samma grund, endast med den skillnaden att den förstnämnde direkt upplever, ser och erkänner denna livets grundval eller dess verkliga mål, medan den sistnämnde endast indirekt ser eller erkänner detta mål. Att det verkligen är så, ser man av den omständigheten att det är omöjligt att avvika från nästakärlekens princip utan att därigenom avslöja sig som "asocial", d.v.s. skadlig och underminerande för omgivningens naturliga välbefinnande. Är det inte praktiserandet av denna avvikelse som ytterst leder till juridiskt straff, fängelse eller tukthus och vanära samt renderar den skyldige epitetet "förbrytare"? – Och är det inte emot denna "asocialism" eller brist på nästakärlek som statens rättsväsen eller överhet skall skydda medborgarna och därmed garantera eller värna det mått av kultur som staten har? – Är det inte just på de områden, där denna garanti inte fungerar, som staterna eller nationerna har sina svaga punkter? – Och är det inte dessa svaga punkter eller asociala fläckar som i sämsta fall utgör det mentala sprängämne som kan explodera i form av krig, mord, dråp, revolution och i lindrigare fall som strejker, lockouter och allmänna stridigheter man och man emellan? – Kärleken till nästan är sålunda det stora och allt annat överskuggande problemet. Graden av nästakärlek är ett uttryck för nationens såväl som individens mått av kultur. Detta har förkunnats av alla mänsklighetens störste, vilka även hävdat att åsidosättandet av och motståndet emot denna kärlek leder till olyckor och lidande. Den store vise och den store materialisten sitter i stort sett i samma båt, färdas i samma riktning. De befinner sig båda i skapelsens stora omvandlingsprocess, strävar mot samma mål, den förste fullt medvetet, den andre omedvetet. Och detta mål är kärleken till nästan sådan den utvecklar sig i form av humanitet och kultur. De två varelserna vill djupast sett detsamma men är endast för ögonblicket skilda från varandra genom sina olika individuella sätt att se och sina därav följande individuella terminologier. Antingen man står och förkunnar evangeliet från en domkyrkas predikstol eller ropar ut sina politiska idéer från en folklig talartribun eller lär ut sina vetenskapliga teorier i ett universitets hörsal, så siktar man alltid mot en förbättring av kulturen. Man kan väl inte tänka sig att någon av dessa parter ropar ut sina idéer, sina upptäckter och sitt vetande för folket i avsikt att skapa asocialism, förbrytelser eller bättre betingelser för den samhällsskadliga undre världens utveckling? – Är det inte just för att förhindra en sådan undre världs uppblomstring som samhället garderat sig med polis- och militärväsen och underhåller kyrkor och prästerskap, vetenskap och forskning? – Måste inte allt vad förbrytelser heter leva en undangömd tillvaro i kulturens skugga? – Är förbrytelserna inte att betrakta som ogräs inom humanismens område? – |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt