Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Den längst levande avguden |
8 KAPITLET
Jordmänniskan inviges i ödesmateriernas hemlighet genom sin organisms reaktionsförmåga
Hela jordmänsklighetens upplevelse av lidande, eller dess ödesdanings skenbara slumpmässighet, beror alltså uteslutande på okunnighet eller ett ofärdigt tillstånd.
Om alla varelser hade de absolut nödvändiga kunskaperna på alla livsfält, skulle deras öde endast kunna vara lycka, glädje och tillfredsställelse eller det som inom religionerna betecknas som "frid".
Eftersom jordens samlade mänsklighet har till sitt förfogande ett sådant övermått av resurser för både kroppslig och själslig näring att det vore omöjligt för de nu levande generationerna att uttömma dessa – även vid ett tämligen omfattande slöseri – så kan den misär, den svält och brist som en del av mänskligheten lever i, medan en annan del går under i vällevnad och överflöd, endast bero på samma mänsklighets oförmåga att administrera dessa resurser och skapa ett logiskt och därmed helt harmoniskt förhållande mellan sig själv och resurserna.
Det nuvarande ologiska förhållandet mellan jordmänskligheten och jordens tillgångar är alltså endast en fråga om vetande eller förstånd.
När människan i dessa tillgångar äger ett övermått av material för skapande av livslycka men i stället använder dem på ett sådant sätt, att hennes fysiska och därmed även själsliga tillvaro endast kan betecknas som en fruktansvärd kulmination av olycka, smärta och lidande, är det ju alldeles tydligt att hon varken förstår sig på sig själv eller dessa sina rikedomar.
I motsatt fall hade ju de enskilda individernas mentalitet i dag omöjligen kunnat vara så förmörkad av dessa skuggor som heter näringsbekymmer, missunnsamhet och onaturligt ägobegär och som täcker utomordentligt stora områden i jordmänsklighetens mentalitet och underminerar eller förhindrar all sundhet och allt välbefinnande.
Om inte dessa mörka områden existerade, skulle inte heller deras följder eller verkningar kunna existera, sådana som: slagsmål, krig och lemlästning, rånmord, blodsutgjutelser, strider om materiella värden och sociala förmåner eller bedrägeri och stöld.
Att allt detta existerar beror alltså uteslutande på mänsklighetens bristande herravälde över sig själv och tillgångarna.
Detta bristande herravälde pekar alltså på det faktum att mänskligheten ännu inte är tillräckligt vuxen.
Och är den inte helt vuxen, så måste den till en viss grad betraktas som "minderårig" när det gäller att skapa sitt eget öde.
Den har gott om det material, varav dess lycka skall skapas, men har ännu inte lärt sig att använda det på rätt sätt.
Men är det inte så här i livet att allt "minderårigt" bara är ett avsnitt på vägen till det fulla mognadsstadiet, den fulla mandomen eller det vuxna framträdandet? – Varför skulle jordmänsklighetens "minderårighet" vara något undantag från denna regel? – Bekräftar inte allt i tillvaron mänsklighetens växande mot detta mognadstillstånd? – Har inte mänskligheten kommit längre i utvecklingen i dag än för bara hundra år sedan? – Har inte varje individ av den civiliserade allmänheten i dag ett långt större vetande än gångna tiders framstående vetenskapsmän? – I otaliga skolor, universitet och andra läroanstalter inympas i miljoner och åter miljoner individer kunskaper om den materiella världen. Är inte dessa institutioner att likna vid solar som sänder strålknippen av ljus, upplevelsernas och erfarenheternas ljus, ut över all jordens människor? – Och är det inte resultaten härav som utlöst sig i de tidigare omtalade tekniska och kemiska underverken som kommit mänskligheten till del? – Det är riktigt att de nya kunskaperna inte på alla områden skapat behagligheter eller välsignelser, men beror inte detta på att vi här åter möter sådana ofärdiga företeelser som absolut inte kan betecknas som slutresultat? Det stora tekniska och kemiska kunnandet har helt visst möjliggjort en utvidgning av krigets fasor i oanad utsträckning eller till en kulmination av det mentala mörkret, men är inte denna utvidgning av mörkret också ett led i den stora omvandlingsprocessen? – Har inte denna utvidgning fört med sig en utvidgning av kunskapen om mörkrets orsaker? – Utan detta mörker hade det ju inte kunnat uppstå någon verklig kunskap om orsakerna. Och är det månne icke nödvändigt att få kunskaper om mörkret? – Ju större kunskaper vi har om mörkret, desto större förutsättningar får vi att skapa, uppleva och förnimma ljuset. Är det inte samma sak som gör sig märkbar i varje försökslaboratorium? – Ju större kunskaper vi har om laboratoriets farliga och explosiva eller giftiga ämnen, desto lättare kan vi vidta förebyggande åtgärder mot dessa ämnens skadeverkningar och lära oss behärska bruket av dem. Den stora omvandlings- eller skapelseprocessen låter människorna framträda i ett jättelaboratorium, låter dem experimentera med laboratoriets många olika ämnen eller kemikalier, i synnerhet de farliga, så att dessa människors okunnighet om tingen därigenom förvandlas till klara begrepp eller verkligt vetande om allt som kan vara farligt. Hur skulle människorna eljest kunna tillägna sig förmågan att undgå det farliga? – Utan kunskap om en sak vet man ju inte, om den är farlig eller ofarlig. Hur skulle man kunna sätta rätta etiketter på ett apoteks kemikalier, vätskor och salvor, om man inte kände till dessa ämnens speciella egenskaper, och till vilken nytta skulle de väl vara, om man inte kände till dessa egenskaper? – Hur skulle man kunna omvandla dem till läkande och hälsobringande mediciner utan dylik kunskap? – Hur skulle det kunna vara annorlunda med själva jordmänskligheten? – Måste inte även den i umgänget med sin väldiga rikedom av materier eller ämnen pröva sig fram till kunskaper om de enskilda ämnenas verkningsmetoder för att senare inte bara kunna beskydda sig emot deras eventuella farliga anslag utan också vid behov kunna ta dem i sin tjänst? – Men liksom forskaren i sitt laboratorium måste ha reagensglas för sina experiment med kemikalierna, måste den eviga anden bakom individen också i det stora livslaboratoriet ha reagensglas och mätningsinstrument för att kunna utforska sina "ödeskemikalier" eller livsmaterier. Detta "reagensglas" och denna "mätningsapparat" har han i sin egen köttsliga organism. Hans egna sinnen är registreringsapparater. Med vilka medel skulle han eljest kunna bli invigd i ämnenas hemligheter, deras reaktion och kraft? |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt