Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Den längst levande avguden |
7 KAPITLET
En jämförelse mellan jordens skapelse eller tillblivelse och jordmänsklighetens tillblivelse
Är inte detta något som pekar mot ett gott slutresultat: att jordklotet nu har resurser nog, ljus- och värmekällor nog för ett långt större antal jordmänniskor än som nu befolkar klotet, ja, för myriader av ännu ofödda generationer? –
Inte har väl jorden alltid haft sådana strålande betingelser eller möjligheter för jordmänskligt liv! –
Det har funnits en tid då den ännu inte alls var så lugn i sitt inre.
För att nå sin nuvarande grad av fullkomning har den måst passera de mindre fullkomliga utvecklingssteg då jordskalven var dagliga företeelser över hela jordekroppen och då glödande, sjudande, bubblande och kokande lavamassor välvde fram såväl på havets botten som på kontinenternas ytor och åstadkom väldiga översvämningar och förskjutningar i oceanernas och landområdenas kustlinjer.
Ja, det hela hade då en så liten stadga att kontinenterna eller de fastare delarna av jordytan liksom flöt ovanpå de mindre fasta delarna eller så att säga på en gungfly av ännu icke nedkyld, explosiv materia. –
Landmassorna höjde sig, tog överbalans och stjälpte över ända, slets i stycken och sjönk i djupet för att trycka andra och lättare materiemassor upp till ytan. –
Ja, är inte våra kontinenters kustlinjer, djur- och växtvärld samt geologiska företeelser i viss utsträckning av en sådan beskaffenhet att de alltjämt vittnar om det faktum att dessa kontinenter är identiska med brottstycken av en helhet som genom väldiga forntida katastrofer rämnat i delar som glidit längre och längre från varandra och blivit till de öar och fastland eller världsdelar som i dag karakteriserar världskartan? –
Lever inte ännu i dag berättelser kvar om kontinenter som sjunkit i havet och om kustlinjer som förändrats? –
Inte tror väl någon att världskartan eller rättare sagt jordytan i dag ser ut som den såg ut för miljoner år sedan?
Nej, jordklotets kropp har inte alltid varit så stillsam av sig som i dag! Man vill kanske invända att jorden i denna sin våldsamma orosperiod inte hyste några människor, och detta är ju alldeles riktigt. Men detta visar just att det är logik i skapelseprocessen och styrker vårt påstående att denna period inte var ett slutresultat utan endast ett ofärdigt stadium i förhållande till vad jordytan är i dag. Om man nu tänker sig att människor från ett annat klot, men på jordmänniskornas nuvarande utvecklingsnivå, hade kunnat iaktta denna jordens ofärdiga och våldsamma period, skulle de då inte ha ansett den vara ett slutresultat? – Skulle det inte varit svårt för dem att tro att detta klot en gång skulle bli en fullkomlig bostad för varelser av kött och blod? – Skulle de månne inte ha gjort sig skyldiga till samma misstag eller illusion som jordmänniskorna i dag gör i fråga om sitt ödestillstånd? – Skulle de inte ha hävdat att jorden med sina flytande och kantrande kontinenter, sina våldsamma översvämningar, sin rämnande och skälvande yta måste vara ett kaos, ett tillfälligheternas sammelsurium, där aldrig någonsin den logiska plan skulle uppenbara sig som vi i dag ser som ett orubbligt faktum? Men förhåller det sig annorlunda med jordmänniskornas ödestillstånd i dag? – Finner vi inte här samma våldsamma oro, samma kantring av kontinenter, samma explosioner, samma rämnande, samma förändring av kustlinjer o.s.v.? – Vad är jordmänniskans besvikelser? – Är de inte verkningarna, flodvågen efter mentala kontinenter som sjunkit i djupet, förhoppningar som grusats? – Vad är lemlästningarna, sjukdomarna och lidandena? – Är de inte mentala såväl som kroppsliga kontinenter eller medvetenhetsytor som rämnat och gått isär? – Vad är hetsighetsanfallen, vredesutbrotten och hämndakterna? – Är de inte den glödande materiens våldsamma explosioner, dån och larm? – Och var är individens anslutning till nya idéer och förkastande av gamla utlevade traditioner? – Är det inte förändringar i hans mentalitets kustlinjer? En kartläggning av jordmänniskans mentalitet i dag skulle, lika litet som en kartläggning av jordytan i dag, ge exakt samma konturer som i en för länge sedan svunnen forntid. Men varför skulle det "kaos" som det jordmänskliga ödestillståndet i dag uppvisar vara uttryck för en mindre logisk plan eller fullkomlighet i den stora skapelseprocessen än det "kaos" som jordens forntid uppvisade? Måste man inte finna varje gåtas lösning genom en jämförelse med existerande analoga fall? – Vill man utreda människans ödesdaning, måste man naturligtvis undersöka allt vi känner till av liknande situationer från tidigare tillfällen. Var skulle man eljest finna lösningen? – Varje lösning som ej är analog med ett tidigare fall är ingen lösning utan ren fantasi eller dikt, eftersom den ju på intet sätt kan motiveras. Människans ödesdaning är liksom allt annat i tillvaron ett led i eller en produkt av den stora omvandlingsprocessen. Vi måste därför lära känna denna omvandlingsprocess. Vi måste studera dess metoder och de stadier den genomgår, de resultat den uppvisar från början till det färdiga slutresultatet. Och ett studium skall då alltid uppvisa detta till synes kaosartade, smältdegelartade tillstånd, där krafterna efter hand utjämnas och anpassas till den inbördes harmoni som det färdiga resultatet alltid företer. Och ett bättre jämförelseobjekt till skapelsen av människans öde än själva jordklotets egen omvandlingsprocess existerar inte. Och när det ur detta väldiga, explosiva, till synes kaosliknande tillstånd uppsteg en så strålande värld som den jordklotet i dag är, varför skulle då inte också en sådan bagatell i skapelseprocessen utlösas som skapandet av jordmänniskans egen kunskap om detta hennes klots strålande fullkomlighet? – Och varför skulle inte den härav följande fullständiga administrationen och det verkliga utnyttjandet av klotets överflödande rikedomar bli till verklighet, dessa rikedomar som är så stora att människan helt kan befrias från sina nuvarande näringsbekymmer, sin missunnsamhet, sitt överdrivna ägobegär, sina onaturliga egendomsbegrepp som i så hög grad besudlar hennes uppfattning av tillvaron och hindrar henne att se den strålande värld av under som den stora skapelseprocessen lagt för hennes fötter? Jo, jorden har av den stora skapelseprocessen redan förts så långt fram mot sin fullkomning att den kan börja bli boningsort och skådeplats för det riktiga människoriket. Endast den jordmänskliga allmänhetens egen kunskap härom är det ännu ofärdiga eller felande ledet. Men jorden väntar, och allmänheten skall vakna. Guds rikes plan är på väg att bli även "av denna världen". |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt