Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Den längst levande avguden |
6 KAPITLET
Varelsernas lidandetillstånd eller olyckliga öden kan inte vara färdiga slutresultat i den stora skapelseprocessen
Att jordmänniskorna svälter och fryser, att de mördar och dräper varandra, att jordens yta alltså i stor utsträckning företer disharmoni, jämmer och plågor, "gråt och tandagnisslan", detta beror sålunda inte på att det råder brist på föda, kläder, material, ljus och värme eller andra livsförnödenheter inom jordsfären, ty allt detta finns som nämnt i överflöd.
Men då den skapande makten har frambragt dessa livsförnödenheter i överflöd i förhållande till antalet levande varelser i jordsfären, så blir det ju till ett faktum att de nämnda obehagliga företeelserna inte alls är avsedda att vara något slutresultat, utan att överflödet i stället måste vara bestämt att spela en roll i detta slutresultat.
Vartill skulle eljest detta överflöd vara ämnat? –
I naturens övriga företeelser ser man aldrig något slutresultat som är meningslöst eller överflödigt.
Finns det i vår egen organism, i organ, lemmar eller sinnen något som är meningslöst?
När nu de nämnda disharmonierna eller obehagliga företeelserna, lidandena och besvärligheterna icke desto mindre förekommer, kan förklaringen till deras närvaro endast vara den, att de representerar ett icke färdigt avsnitt i den stora omvandlingsprocessen eller jordens skapelse. Har inte det stora övermått av livsbetingelser eller resurser för livets existens som lagts ned i jordsfären skapat möjligheter till att avskaffa nöden, fattigdomen, kriget, hatet och avunden? – Har inte det övermått av solljus, frisk luft, kristallklart vatten och närande födoämnen som också rymmes i dess zon skapat möjligheter till hälsa och välbefinnande för dess bebyggare? – Jorden har nått så långt fram i omvandlingsprocessen från eld till animalism att möjligheter redan har skapats för en tillvaro i största välmåga för alla jordmänniskor. Ser vi inte i de väldiga hopade resurserna, livsbetingelserna eller möjligheterna materialet till något som skall byggas upp? – Är inte de disponibla rikedomarna av outnyttjade livsresurser att likna vid uppstaplat material vid en byggnadsplats? – Leder inte åsynen av allt detta samlade material till tanken att här skall byggas ett hus? – Att huset inte redan är byggt eller färdigt behöver ju inte vara uttryck för något ofullkomligt eller slumpartat. När den långa utvecklingsprocessen från eldtillstånd till animalism alltså skapat ett klot med ett övermått av material för ett lyckligt liv för långt flera människor än de som i dag befolkar jorden, så bortfaller all grund till att betrakta det olyckliga tillstånd, som myriader av jordmänniskor befinner sig i, som ett av försynen menat slutresultat. Samma försyn eller skapande makt har alltså placerat ut tre miljarder människor på jorden men därvid givit dem så många näringskällor och så rika betingelser för en lycklig tillvaro att det finns tillräckligt av tillgångar för ännu många flera att leva där fullt friska, välskapade och lyckliga. Är månne icke denna överväldigande rikedom ämnad att skapa säkerhet eller garanti för att de tre miljarderna absolut inte skall behöva råka ut för svårigheter eller lida brist på material för livets upprätthållande? – Är det inte samma rikedom, samma skenbara slöseri, som vi finner i varelsernas sädesproduktion? – Råder inte där en liknande ymnighet i förhållande till de enstaka sädesceller som befordrar befruktningen eller fortplantningen? – Har inte försynen även här velat skapa en garanti för fortplantningens bestånd? Endast dåren eller den primitiva, okunniga människan kan ha något att förebrå en skaparmakt som på ett så samvetsgrant sätt säkrar de levande varelsernas existens eller garanterar att deras sanna lycka i varje fall inte kan störas av materialbrist. När människorna icke desto mindre råkar ut för svält och nöd, krig och lemlästning, svåra sjukdomar eller själsliga lidanden och mentala störningar, så är det alltså under inga omständigheter emedan försynen skulle låta jorden lida brist på material eller möjligheter till själslig och kroppslig hälsa och lycka. Orsaken till misären måste vara en helt annan, nämligen den omständigheten att den stora omvandlingsprocessen ännu inte är avslutad. Den yttring av ofullkomlighet som vi bevittnar i jordmänniskornas vedervärdigheter, lidanden eller olyckliga öden är alltför försvinnande obetydlig för att kunna rucka något hos den ocean av fullkomlighet som vi kan bevittna i stjärnornas gång, i solens sken eller allt övrigt i den plan som ligger bakom det gudomliga trolleri som förvandlat eldmassorna till en levande, tänkande och strålande animalisk värld. I denna stora omvandlingsprocess framträder människan ännu som helt nyfödd eller späd, ja, mentalt sett börjar hon först nu liksom få de allra första konturerna i en nebulosas eller töckenmassas ännu flytande eller formlösa materier. Att ovanstående är i överensstämmelse med den moderna vetenskapens utsagor framgår tydligt av följande citat från den världsberömda astronomen James Jeans bok "Genom tid och rum": "Jorden måste alltså vara högst 3400 miljoner år och minst 1500 miljoner år. Då vi här gör bäst i att räkna med avrundade tal, tänker vi oss alltså att jorden är 2000 miljoner år gammal. Detta är mer än hundra tusen gånger den tid som människan antas ha existerat, och mer än en miljon gånger den tid som förflutit efter Kristi födelse. Det är kanske inte lätt att fatta meningen i sådana tal. Vi kan illustrera betydelsen av talet en miljon med antalet bokstäver i en diger bok på låt oss säga 500 sidor. Har boken 330 ord per sida och räknas ett ord till i genomsnitt sex bokstäver, så passar denna liknelse ganska bra. Om vi låter hela boken representera jordens ålder, så kommer människans hela historia, den som vi har någon kunskap om, att motsvara bokens sista ord, och tiden från Kristi födelse bokens sista bokstav. Inom den plats som denna enda bokstav upptar föddes och försvann det romerska riket, förkunnades och utbreddes kristendomen och utvecklades Västeuropas folk från de vilda stammar, som Caesar underkuvade och beskrev, till våra dagars civilisation. Mer än sextio generationer har levt sitt liv inom denna obetydliga tidrymd". Jordmänniskans framträdande i den stora omvandlingsprocessen är alltså av tämligen ungt datum. Hur skall månne mänskligheten se ut, när dess ålder i omvandlingsprocessen inte längre kan uttryckas med ett ord utan med två, tre eller fyra ord i nämnda bok? – När så stora förvandlingar som romarrikets uppkomst och undergång, kristendomens utbredande och de vilda folkstammarnas civilisering kunde ske under så kort tidrymd att den betecknas med en enda bokstav i boken, vilka omvandlingar skall då inte ske under nästa "bokstavs" tidrymd eller när mänsklighetens historia kan betecknas med t.ex. två ord? – Vem vågar påstå att livet står stilla? – Är det inte ett tydligt faktum att motsatsen är fallet? – Är det inte en tämligen aktiv förvandling som jordmänniskornas senaste sextio generationer uppvisar och bekräftar? – Varför skulle de nästa sextio generationerna i mindre grad bekräfta utvecklingen eller den gudomliga skapelseprocessen som ett faktum? Har inte omvandlingsprocessen tagit en våldsam fart under de fyra, fem senaste generationerna? Är det inte inom dessa som mänskligheten blivit berikad med alla de storslagna tekniska underverken: järnvägar, ångbåtar, elektricitet, telefon och telegraf, automobiler, maskiner av alla slag, radio, television etc.? – Inom loppet av dessa få generationer har jordmänskligheten sålunda varit i stånd att uppfinna och frambringa de stora kraftmaskiner, med vars hjälp den börjar behärska elementen och låter dessa arbeta åt sig. Inom samma korta tidrymd är det som människan lärt sig att med maskiners hjälp färdas såväl genom stratosfären som på kontinenternas autostrador och järnvägar. – Och världshaven befar man med stor säkerhet både på och under den brusande och rullande ytan. – Och hur har inte människan under samma lilla tidrymd kunnat öka sina kunskaper om jordklotets skilda områden, dess djurliv och folkliv, dess växt- och mineralvärld? – Förut okända trakter har kartlagts. Jorden har utforskats från pol till pol. Människan har trängt fram längst i norr och längst i söder, alldeles som hon tidigare lagt under sig såväl öst som väst. De mest avlägsna nejder som förr ansågs farofyllda och ouppnåeliga kan i dag besökas av var och en, till fots, till häst, med cykel, tåg, bil, flygmaskin och – i tankarna. Det har för länge sedan blivit var och en bekant att jorden är ett klot. "Världens ände" kan därför inte ligga någonstans utan måste, likaväl som dess "början", vara detsamma som vårt eget jag eller den mittpunkt, det centrum, som vi själva ständigt måste vara i vår omgivning och därmed på jorden och i hela världsalltet. En cirkel, liksom en kula, kan endast ha sin början och sitt slut i den punkt där vårt öga träffar den eller där vi själva önskar det. Mycket som för gångna tiders jordmänniskor tedde sig som fantastiska och otroliga sagor är ju numera verklighet: på elementens egna vingar flyger man till "världens ände", man trycker på knappar för att skapa ljus, värme, kyla eller för att sätta i gång maskiner som spottar fram nyttoföremål i tusental eller på annat sätt befriar människan från mödosamt arbete. Genom att trycka på en knapp kan man sända sin röst med etervågorna ut över haven, upp över molnen, över kontinenterna, genom polartrakternas isöknar och de tropiska ländernas djungler och skogar för att nå människor av främmande raser, med andra seder och bruk, såväl till Sibiriens tundror som Afrikas öknar, till Nordamerikas vetefält och fruktplantager som till Sydamerikas pampas och boskapsområden. Genom att trycka på en knapp kan man få programmen från världsstädernas föredragssalar, teatrar och konserthus att vibrera ut över hela jorden, så att alla människor på en gång hänförda kan ta del av samma föredrag, skådespel eller musikstycke, var de än finns utspridda på klotets kontinenter och hav. Ja, blott genom att trycka på en knapp kan alltså en människa från sin länstol bringa sin ande och tanke att vibrera genom hela jordens fysiska sfär och få tillfälle att tala med en hel värld. Är inte detta avsnitt av jordens omvandlingsprocess ett mirakel som vi lever mitt uppe i? – Och dock, hur litet är inte detta avsnitt i förhållande till hela den jordmänskliga utvecklingsnivåns ålder i denna skapelseprocess? – Om tiden från Kristi födelse och fram till våra dagar kan uttryckas med sista bokstaven i den bok vi nyss talade om, så kan den tidrymd, inom vilken mänskligheten berikats med de här nämnda företeelserna, detta mirakelavsnitt, endast uttryckas med den sista lilla punkten i boken. Men tänk! Om försynen eller den skapande makten har berikat varelserna med så gigantiska förmåner i ett så litet avsnitt av mänsklighetens tillblivelsehistoria, är det månne icke då för tidigt att börja tala om att livet blott är tillfälligheter eller att alla lidanden och motgångar är "straff" från en "vred" gudom? – Är det inte ett dåraktigt tal, detta som går ut på att krig och olyckor alltid har funnits och därför alltid måste komma att finnas? – Märker man inte här, hur skriande ologisk och oberättigad en sådan filosofisk betraktelse är? Ja, kan man tänka sig någon förklaring som i högre grad avslöjar naivitet eller okunnighet? – Vore det månne inte långt mera i överensstämmelse med verkligheten eller den sanna logiken att uppfatta de nämnda olyckliga händelserna, människornas otaliga slag av lidanden eller smärtfyllda öden som en yttring av denna oerhört snabba skapelseprocess? – Brukar det inte jäsa, sjuda och koka i en smältdegel? – När människorna i så snabb takt blir berikade med den ena stora uppfinningen efter den andra, får uppleva det ena stora undret efter det andra, inom fysik och kemi, såväl praktiskt som teoretiskt, samtidigt som nya upptäckter och vetenskapliga avhandlingar dagligen ger sig till känna och världen efter hand fylles med skolor, universitet och andra läroanstalter – åstadkommer då inte allt detta en omvandlingsprocess som i princip kan liknas vid en smältdegel? – Här invänder man kanske att jordmänniskornas öden inte blivit lyckligare efter dessa stora vetenskapliga insatser. Tvärtom verkar det ju, som om deras öden blivit allt olyckligare. Förmågan att föra krig, åstadkomma lemlästning, dråp och lidanden har blivit många gånger större, sedan människorna fått sin mentalitet utvidgad med det stora tekniska kunnandet och den vetenskapliga insikten. Ja, detta är riktigt, men det är inte alls något bevis för att det är detta som är tänkt att vara det stora slutresultatet i omskapelseprocessen. Tvärtom visar det sig ju vid insiktsfull efterforskning att ett sådant slutresultat skulle vara raka motsatsen till vad som är fallet på alla de områden inom skapelseprocessen där vi redan kan se slutresultaten. Men däremot är det helt i överensstämmelse med allt sådant i denna process som visar sig vara ofärdigt. Vi måste därför räkna människornas bedrövliga förhållanden eller ödestillstånd till de ofärdiga företeelserna i den stora omvandlingsprocessen. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt