Martinus: Den längst levande avguden, kap 25.

Läs och sök i Tredje testamentet

Kap:
(1-25)

Innehållsförteckning för Den längst levande avguden

25 KAPITLET

Allmaktens välsignelse

Sakrament och dophandlingar är sålunda gudomliga företeelser så länge det ännu finns människor på jorden som omöjligen kan föreställa sig gudomen annorlunda än i jordmänsklig gestalt, d.v.s. med de jordmänskliga tendenserna till "vrede", "straff" och "hämnd". Mot en sådan allmakt har ju dessa varelser inget annat förnuftigt att sätta upp än just de religiösa företeelserna. Då en högre intellektuell förklaring av verkligheten, i dag som på Jesu tid, är helt obegriplig för sådana människor, utan måste förbehållas "kommande släkten", skulle de mentalt sett stå helt hjälplösa mot den "hämnande" och "straffande" allmakten. Att det som motvikt mot hjälplösheten har tillkommit sakrament, i vilka dessa själar ser medel att komma i gunst hos gudomen, att få honom "blidkad" och därigenom få sina "synder förlåtna", bli "frälsta" från mörkret och obehagligheterna, befriade från Guds "fiende" "djävulen" och så uppnå mental jämvikt och den därmed förknippade glädjen i tillvaron, detta är ju endast utslag av samma gudomliga "allkärlek" som man vid närmare och helt frigjord intellektuell insyn finner uttryckt överallt i naturen.
      Att bekämpa sakrament och dophandlingar, att intolerant kritisera och förfölja anhängarna därav, är alltså – liksom alla andra former av förföljelse – uttryck för naivitet och okunnighet. Var och en måste ju finna Gud på de vägar som han för ögonblicket är i stånd att beträda och som av honom ses som de enda naturliga. Att fordra något annat är att fordra det omöjliga – och det kan endast en dåre göra.
      Denna bok är därför också endast menad som hjälp och stöd åt dem som inte längre kan få sakramentets välsignelse. Kan då inte alla få denna välsignelse? – Nej, absolut icke. För att kunna få den måste ju förutsättningen vara att man tror på sakramenten, vilket ju i sin tur förutsätter att man tror på den "vrede" guden, tror på hans "strafflust", tror att Jesus lidit för människornas "synder", tror på "nåden" och "syndaförlåtelsen". Men "tro" är inte något som grundar sig på vilja. "Tron" är en förmåga som man antingen har eller också icke har. En "tro" som endast grundar sig på vilja är inte en "tro" utan ett kamouflerat tvivel. För att man skall kunna "tro", måste det man skall "tro" på vara av sådan natur att det någorlunda stämmer överens med vad man anser vara sunt förnuft. Vad man anser vara sunt förnuft är i sin tur beroende av hur hög grad av intellektualitet man äger. Det som inte är i överensstämmelse med ens intellektualitet kan man inte "tro", på.
      Om intellektualiteten befinner sig i sitt späda tillblivelsestadium, som hos naturfolken, kan de naivaste och oförnuftigaste föreställningar stämma överens med ens intellektualitet, så att man fullt och fast "tror" på dem. Men med intellektualitetens utveckling genom erfarenheter och undervisning stiger fordringarna på allt sådant som skall bringas i överensstämmelse med ens intellektualitet. I och med sin tillväxt får man större och större förmåga att se det eventuellt förnuftsstridiga i en föreställning. Och i samma mån som denna förmåga växer, degenererar trosförmågan. Från det ögonblick man upptäcker en företeelses naturstridighet eller disharmoni med förnuftet, blir det omöjligt att längre "tro" på den – den må tidigare ha varit ett aldrig så bergfast fundament för ens tillvaro. Och det är just denna omständighet som gör att tusenden och åter tusenden av människor som förr trott på den "vrede" guden, trott på sakramenten o.s.v., nu har förlorat tron på dessa religiösa företeelser. De har fått en för stor intellektuell insikt i naturens lagar och principer. De tillhör nu en högre förståndsmässig nivå än den, för vilken dessa religiösa företeelser är anpassade. Företeelserna uppfyller därför inte de krav eller intellektuella betingelser som man från denna nivå ställer på sådant som skall kunna anses trovärdigt eller verkligt. Därför kan företeelserna från denna nivå endast betraktas som intellektuellt bristfälliga, naiva eller i vissa fall kanske rent av naturstridiga.
      Att begära att en människa skall tro på något som hon tycker verkar naivt eller naturstridigt är alltså något ohyggligt. En gudom, som "straffar" en människa med "helvete" och "evig förtappelse" om hon inte uppfyller dylika krav, är inte en gudom utan en djävul, vilket vill säga: en fantom som människorna själva har skapat till sin egen avbild.
      Att en intellektuell utveckling äger rum kan inte bestridas. Att människorna därmed växer ifrån de gamla religiösa föreställningarna, visar sig ju tydligt däri att de mer och mer lämnar kyrkorna. Att prästerna eller de religiösa myndigheterna själva befinner sig i inbördes strid och att påveväldets makt med tiden har avsevärt reducerats, motsäger ju icke detta faktum. Människorna utvecklas genom olyckor och lidanden, genom slughet i kampen för det dagliga brödet. Genom krig och revolutioner, genom sorg och motgång skärpes förståndet. Förståndets skärpning betyder i första hand inte så mycket en högre moral som fastmera "trons" tillintetgörande och därmed de gamla gudarnas fall.
      Men efter gudarnas fall har människorna inte längre något moraliskt fundament. Allt är gudslöshet, mentalt kaos och förvirring. "Den längst levande avguden" firar sina sista orgier, vars kulmination är en hel värld i brand. Förintelse av hela kulturers yppersta alster, ovärderliga konstskatter, utplåning av varje spår av genialt mänskligt kunnande, detta är sensationer och offer, varmed denna gudom dagligen måste hedras. Medvarelsernas hjärtan är själva måltavlorna för hans mordiska genialitet. "Envar är sig själv närmast", så lyder det dagliga mottot. Ja, jordmänniskan våndas djupt i dyrkandet av sig själv. Hedendomen står i lågor, det knakar och knastrar, bubblar och sjuder. Människans liv är en krater. Egenkärleken är ett rent gift som förpestar livet.
      Men Guds ande svävar alltjämt över vattnet. Allmakten har vid människans dyrkan av sig själv knutit denna välsignelse: att den gör livet till en smältdegel. Och i denna smältdegel förvandlas det hedniska mottot "Envar är sig själv närmast" till det kristna livets grundval: "Envar är sin nästa närmast". Med eldbokstäver präntar Gud sålunda in i världen dessa ord: "Du skall älska din nästa som dig själv, detta är lagens uppfyllelse".
      Att älska sig själv högst av allt är alltså hedendom. Att älska sin nästa lika högt är "kristendom". Själviskhet är – avgudadyrkan. Osjälviskhet är – gudsdyrkan. Att "älska sin nästa som sig själv" är att vara "ett med Fadern". Att bli "ett med Fadern" är livets högsta lösen. Det är den säd, i vilken "alla släkter på jorden skola varda välsignade". Denna välsignelse är den enda absolut sanna "kristendomen". Den allena kan "frälsa" världen.

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.