Martinus: Den längst levande avguden, kap 24.

Läs och sök i Tredje testamentet

Kap:
(1-25)

Innehållsförteckning för Den längst levande avguden

24 KAPITLET

Kristendomen måste bli ett med Kristus, innan den kan bli ett med Fadern

Men världsåterlösaren har uttalat orden: "Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola aldrig förgås". Och mänskligheten kommer nu på sätt och vis att få erfara sanningen i detta hans löfte. Visserligen kommer den ju inte att få uppleva himlens och jordens undergång i bokstavlig bemärkelse. Men ingen kan förneka att Jesu förkunnelse, trots våldsamma mentala stormar, tappert hållit stånd. Ännu nästan tjugo århundraden sedan den utgick från Jesu mun, läres den i dag ut från tusentals predikstolar världen runt, även om man helt visst inte lagt huvudvikten på dess moralskapande betydelse utan fastmera hållit sig till den hedniska gudabilden och gjort världens frälsning till en fråga om – inte att anamma Jesu levnadsart, inte att gottgöra vad man förbrutit, inte att ta konsekvenserna av sitt eget "ogudaktiga" levnadssätt – utan att vädja till gudomen om "nåd", vilket vill säga om en hundraprocentig befrielse från ansvaret för sina egna "missgärningar", en "nåd" eller en "befrielse" som kan uppnås genom att gudomen gärna går med på att låta en "oskyldig" bli "straffad" i stället för "syndaren". Det är genom denna kulmination av mentalt mörker eller förfall som Jesu ord kunnat hålla stånd, så att de nu kan börja bli det verkliga, absoluta fundamentet för en sann "kristendom", befriad från all hedendom och enbart grundande sig på människornas träning i att följa Jesus i spåren genom att göra det till en vana att "älska sin nästa som sig själv", vilket ju är hela "lagens uppfyllelse".
      Man skall få erfara att den sanna "kristendomen" verkligen är grundad på de eviga orden: "Vad människan sår, det skall hon ock skörda". Man skall få erfara att dessa ord inte är någon "straffdom", uttalad av en vredens gud, utan en verklig kosmisk-kemisk analys.
      Att "förgöra genom svärd" är en energiutveckling som ofrånkomligen måste skapa en motsvarande reaktion, liksom varje annan energiutveckling. Alla energiformer i tillvaron känns igen uteslutande på de reaktioner de skapar. Varje energiform skapar alltså en ofrånkomlig reaktion. Men detta är i och för sig inte något "ont". Det är ju just på grund av denna omständighet som allt liv kan upprätthållas. Det är samma omständighet som gör att man kan "salta" med salt och "söta" med socker.
      Människorna utlöser sålunda genom sitt handlingssätt energiformer som frambringar bestämda efterverkningar. Handlingar, om vilka de på förhand vet att de skapar högst obehagliga efterverkningar, kan de ta sig i akt för. Men det finns en hel rad av handlingar som för tillfället verkar behagliga för sina upphov men vars riktiga och obehagliga efterverkningar upphoven icke känner till. Dessa kan därför inte ta sig till vara för dem utan utlöser dem i god tro och råkar därigenom i sämsta fall in i ett olyckligt öde. Detta olyckliga öde är alltså inte något "straff" från en "vred" gud utan endast en olycksbringande "kosmisk-kemisk" process. Felet beror således på okunnighet. Om en människa råkar ta fel på salt och socker och därför får salt i sitt te eller kaffe, så är det inte något "straff" att drycken blir salt, utan en undervisning om saltets verkningar. Exakt samma princip gör sig gällande vid skapandet av individens öde. Där tar ju individen ofta fel på "salt" och "socker".
      Vi har dock inte här plats att ytterligare fördjupa oss i denna "kosmiska kemi", utan jag måste hänvisa till mitt huvudverk "Livets bok", där denna företeelse blir fullständigt belyst. Jag har här endast antytt problemet, för att läsarna skall få ett begrepp om hur ologiskt och orealistiskt det är att kalla människorna "syndare" och att låta en gudom vara "straffande" och därmed hämndgirig. Sådana föreställningar hör alls inte hemma i verklig kristendom eller i Jesu mentalitet. Jesus visar en på alla områden "kärleksfull" gudom. Han säger om "syndare" att "de icke veta vad de göra", han säger att man skall "älska sin nästa som sig själv", vilket är "lagens uppfyllelse", att man skall "sticka svärdet i skidan" o.s.v.
      Alla dessa uttalanden visar att han äger en överlägsen kunskap om den verkliga "kosmiska kemin", en kunskap som han måste nöja sig med att bebåda för "kommande släkten", eftersom hans samtida inte var mogna för en sådan undervisning. I hans livssyn fanns det alltså ingen som skulle straffas. Att detta också gällde hans gudom bekräftar han själv genom sitt uttalande: "Jag och Fadern äro ett". Och det är här som "kristendomen" måste söka sin räddning. Allt det myckna talet om "evig förtappelse", "helvete", "Guds vrede", "straff", "syndare", "otrogna", "djävlar", "heliga" och "frälsta" är hedniska företeelser. Där dessa företeelser inte har blivit till mentala museiföremål, förbleknade och borttonade i intellektets klara ljus, där existerar ingen verkligt sann kristendom. Där är det hedendomen som regerar. Kristendomen måste bli "ett med Fadern", men innan den kan bli detta, måste den bli "ett" med Jesus Kristus. Detta åter betyder att dess högsta drivkraft måste vara inspirerandet av människorna till övning i att "älska sin nästa som sig själv". Detta är ju "lagens uppfyllelse". Denna inspiration måste bli till renkultur. Den får inte försvagas eller hämmas av tron på sakrament eller föranstaltanden, med vars hjälp man kan skaffa sig ynnest hos gudomen och därmed gå fri från sitt ansvar, fri från följderna av de felsteg man gjort, fri från kravet på att "älska sin nästa som sig själv", och sålunda slippa gratis in i "himlen" endast tack vare gudomens favorisering och på sin nästas bekostnad.
      Naturligtvis måste man här förstå att den gängse "kristendomens" starka anknytning till den kvarlevande hedniska gudabilden och dess mindre aktgivande på det som är den verkliga kristendomens kärna – Jesu förkunnelse, anammandet av hans liv och levnadsart – inte kan läggas någon till last. Den gängse "kristendomens" avvikelse från Jesu mentalitet är följden av en naturlig utveckling. Den råa och barbariska eller hedniska mentaliteten kan inte plötsligt bli änglalik. Det måste naturligtvis uppstå ett mellanstadium mellan dessa två former av mentalt framträdande. Detta mellanstadium måste då vara en blandning av "hedendom" och "kristendom".
      Det hedniska hos den gängse kristendomen är alltså detta, att den inte gör det begripligt för människorna att de själva ensamma bär ansvaret för sina handlingar, utan i stället lär dem att de kan köpa sig fria från detta ansvar, emedan gudomen har låtit "straffa" Jesus för människornas ansvarslöshet och de därav följande missgärningarna, och att de därigenom kan bli saliga av "nåd" och genom "syndernas förlåtelse". Det i bibeln angivna fundamentet för sann eller fullkomlig kristendom, "Vad människan sår, det skall hon ock skörda", vilket direkt strider mot den hedniska uppfattningen, blir visserligen förkunnat men har faktiskt mist sin kraft som mental påverkan, eftersom man kan undgå "skörden" tack vare "nåden" och "syndaförlåtelsen".
      Att Jesu ord icke desto mindre äger full giltighet visar sig i det dagliga livet som ett faktum, i det att man ständigt kan bevittna, hur de "frälsta" och "heliga", de "troende", de som fått "förlåtelse", i lika hög grad som de "vantroende" eller "ogudaktiga" hemsökes av gängse lidanden, sjukdomar och besvärligheter.
      Betyder då detta att alla sakrament – dop, nattvard och konfirmation – är rena bedrägerier eller meningslösa påhitt? – Nej, absolut icke. Men vi måste lära oss förstå att dessa företeelser i sin verkliga analys är – "hedendom". Men "hedendom" är inte något meningslöst eller djävulskt. Tvärtom, "hedendom" är en lika naturlig realitet som "kristendom".
      För att uttrycka att en människa inte är vuxen, har vi ett bestämt ord. Vi säger att hon är ett "barn". På samma sätt som detta ord är ett uttryck för en människas minderårighet, är ordet "hedendom" i verkligheten ett uttryck för den sanna gudsdyrkans barnstadium. Alla former av gudsdyrkan är ju analoga. De skiljer sig från varandra blott genom att uttrycka olika stadier eller steg i denna dyrkan. "Hedendom" är alltså denna gudsdyrkan i sitt späda och ännu icke färdiga tillstånd. Jesu liv och sanna väsen, som är uppenbarelsen av den riktiga kristendomen, är uttryck för samma gudsdyrkan, men i dess fullkomliga, vuxna och färdiga stadium.
      Det visar sig ju tydligt att det är på detta sätt. I den framskridna hedendomen, alltså den gängse "kristendomen", ser vi hur individerna inte själva är inställda på att ta konsekvenserna av sitt handlande utan genom sakramenten kan överlåta dessa konsekvenser till försynen och därigenom själva blir fritagna eller "frälsta". I Jesu levnadsart bevittnar vi det motsatta. Här kan vi inte på något vis finna att han skulle vara inställd på att bli fri från konsekvenserna av sitt handlande – tvärtom gick han helt frivilligt in i sina lidanden. Han sökte inte befrielse från lidandet genom något sakrament. Han bad: "Fader, icke som jag vill, utan som du vill". Det finns absolut ingenting i hans väsen som på minsta sätt skulle kunna berättiga till antagandet att han inte själv till fullo önskade ta konsekvenserna av sina handlingar.
      Nu kanske man säger, att eftersom Jesus inte begick någon synd utan handlade fullkomligt, så behövde han inte något sakrament, varigenom han kunde få "syndernas förlåtelse". Nåväl, desto större orsak är det då att följa honom i spåren och anse att hans levnadsart är mera vuxen än den som göres "ansvarslös" genom "syndernas förlåtelse" med hjälp av sakrament.
      Om det inte var konsekvenserna av sina egna handlingar som han tog på sig och samtyckte till genom sin korsfästelse, så måste det vara konsekvenserna av andras handlingar. Men är då detta mindre än att ta konsekvenserna av sina egna handlingar? – Jag kan blott inse, att hur man än betraktar Jesu levnadsart, så framträder den på allt sätt större och mognare än den levnadsart som måste ansöka hos försynen om syndernas förlåtelse.
      Den gängse "kristendomen" är sålunda något ännu icke färdigt, något ofullkomligt. Att denna form av "kristendom" är hednisk betyder alltså endast att den i förhållande till "Jesu kristendom" blott är i vardande, befinner sig på sitt barnstadium.
      Skillnaden mellan "Jesu kristendom" och den hedniska "kristendomen" är att man i den förstnämnda är mogen att ta konsekvenserna av sina handlingar. Man behöver inte något sakrament. Man är vuxen nog för att förstå att lidandena är gudomlig undervisning, ett oumbärligt led i Guds omskapelse av "djuret" till "människa", att allt är mycket gott, att gudomen och universum endast kan vara uttryck för "allkärlek" och att den enda bön som därför är värd att bedjas är denna: "Fader, icke såsom jag vill, utan såsom du vill". I "kristendomens" hedniska form däremot är man i sin mentalitet ännu inte vuxen eller tillräckligt mogen att på detta sätt se på konsekvenserna av sitt eget handlande. Mentaliteten kan inte fatta lidandenas verkliga natur utan måste rikta in sig på den barnsliga uppfattningen att lidandena härrör från ett "ont" och "djävulskt" väsen, att gudomen också är ett väsen som kan "vredgas" och "straffa" och som man därför måste "bedja om förlåtelse" för att undgå det fruktade "straffet", den "eviga förtappelsen", den "eviga pinan" i "helvetet", där det är "gråt och tandagnisslan".
      Men när nu mentaliteten är så outvecklad att man omöjligen kan fatta den verkliga "allkärleken" som Nasaréen och varje kosmiskt upplyst väsen ser utstråla genom allt och alla och som visar att "allt är mycket gott", utan i stället bara kan föreställa sig tillvaron regerad av den "vrede" guden och att allt är lidande och "straff", varför det viktiga är att kunna "blidka" guden och få "syndernas förlåtelse", d.v.s. "befrielse från straff", så är ju sakramenten gudomliga inrättningar, genom vilka en sådan barnslig mentalitet kan få känna lugn och trygghet. Denna trygghet är alltså den gängse "kristendomens" "frälsning". Men denna "frälsning" är endast ett tillfälligt stöd för den späda mentalitet som ännu inte alls är mogen för den högsta kosmiska inspirationen: "hjälparen, den heliga Ande". Utan ett sådant stöd för dessa varelser skulle ju tillvaron bli omöjlig för dem. Mentaliteten skulle sprängas. Allt skulle vara kaos och mörker. Men denna "frälsning" är, i det stora hela, inte en frälsning från lidandena. Dessa hopar sig ständigt över individens huvud. Genom sakramenten kan han dock så att säga hålla sig flytande, varigenom han alltid kan skönja en väg ut ur mörkret, alltid på sitt sätt kan känna sig sammanlänkad med det högsta väsendet.

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.