Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Den längst levande avguden |
23 KAPITLET
Världsåterlösningens stora mål
Men avgudadyrkan är hedendom.
Då den gängse "kristendomen" i verkligheten grundar sig på den ovannämnda formen av gudsdyrkan och dess gudabild eller gudsuppfattning är en kvarleva från hedendomen och återger en med jordmänsklig ofullkomlighet behäftad "vred" gud, så blir denna "kristendom" alltså identisk med förnämsta form av hedendom.
Och så länge denna hedendom regerar världen, kan det omöjligen bli någon varaktig frid – så man skall inte vänta sig att den gängse "kristendomen" skall kunna frälsa världen.
En "gudom" som själv behärskas av primitiva jordmänskliga svagheter och dirigeras av sympatier och antipatier, och detta till den grad att han låter den oskyldige lida för att den skyldige skall få gå fri, kan inte vara något fundament för absolut "rättfärdighet", verklig frid och utveckling av kärlek.
Det är från en sådan gudsuppfattning som världen måste befrias, måste frälsas. Att få den kvarlevande hedniska gudabilden att lämna plats åt en verkligen alltigenom kärleksfull gudom, det är världsåterlösningens stora mål. Det är detta mål som skall nås genom "hjälparen, den helige Ande". Och det var just arbetet härpå som tog sin början med manifestationen av Jesu mentalitet och levnadsart. Att studera denna mentalitet, att öva upp sin förmåga att leva efter detta ideal, att praktisera hans kärlek, det är livets lösen. Och varje form av religion, varje tankeinställning på livet som ej grundar sig på denna lösen, är och förblir "hedendom". "Kristendom" kan aldrig någonsin vara äkta, om den inte helt och hållet är uttryck för Kristi mentalitet och levnadsart. Men detta krav uppfyller alltså den gängse "kristendomen" absolut icke. Den nöjer sig med att berätta om denna gudomliga levnadsart som en bisak och förkunnar som en huvudsak tron på en gudabild, vars mentalitet står i skarp kontrast till denna levnadsart – en gudom som straffar och hämnas och köpslår om "syndernas förlåtelse". Men en gudom, som alltså på sätt och vis låter sig mutas till att låta straffet gå ut över en oskyldig, så att den skyldige skall kunna gå fri, kan aldrig någonsin vara "rättfärdig" eller "kärleksfull" och är sålunda avgjort en "hednisk" gud. Tron på denna gud är "hedendom". Trots kännedomen om Jesu levnadsart, Jesu förkunnelse och vägledning, trots hans anvisningar om att man skall vända den vänstra kinden till när man blir slagen på den högra, skall sticka sitt svärd i skidan för att inte själv förgöras genom svärd, skall älska sin nästa som sig själv för att över huvud bli salig – trots kännedomen om detta dyrkar de "kristna" människorna i världen veterligen en gudom, ett högsta väsen, som själv överträder dessa gudomliga anvisningar. Det är då inte så märkvärdigt, om "kristendomen" blott är en skugga av sig själv och omöjligen kan frälsa världen. Det är inte så underligt, om de "kristna" staterna har blivit krigets mest geniala tjänare. De "kristna" staternas invånare har blivit de skickligaste krigarna i världen. I stället för att "sticka svärdet i skidan" har de fört de mest ångestskapande och dödsbringande krigen på jorden. Invaliditet och undergång följer i de "kristna" folkens spår. Dessa folk överträffar t. o. m. "hedningarna" i förmågan att hämnas, ja, de bildar rent av skola för dem. Man sprider skickligheten i att överträda Kristi skönaste ideal. Hans mentalitet och fullkomliga levnadsart, som var ämnade att bilda skola och därigenom göra människorna skickade att "frälsa" sig själva, har för länge sedan fördunklats av krigets atmosfär. Nu är tidens stora lösen: upprustning, upprustning, upprustning. Tänk, vilken omfattning Jesu korsfästelse i dag har tagit! Och denna korsfästelse kallar man – "kristendom". |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt