Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Den längst levande avguden |
22 KAPITLET
Den längst levande avguden
Men vad betyder denna hedniska gudsdyrkan? –
Varför är den så hårdnackad, så svår att få bukt med? –
Den hedniska gudsdyrkan är oerhört svår att få bukt med, emedan det bakom denna dyrkan existerar en tillbedjan av ett levande väsen i kött och blod som gudsdyrkaren älskar över allt och alla.
Detta väsen är – gudsdyrkaren själv.
Den hedniska gudsdyrkan, som alltså senare fått namnet "kristendom", är i verkligheten endast gudsdyrkarens energiska och storslagna beskydd och tillbedjan av sig själv.
Den uppställda gudabilden, den dominerande hedniska gudsuppfattningen, är i sin djupaste analys blott ett kamouflage eller en maskering, med vars hjälp denna självtillbedjan får sken av att vara riktad mot ett annat väsen.
Ja, denna maskering är t. o. m. så genialisk eller raffinerad att gudsdyrkaren själv alls inte upptäcker det rätta sammanhanget utan lever kvar i samma illusion genom hundratals inkarnationer.
Detta andra väsen, som gudsdyrkaren sålunda tror sig dyrka, representeras ju av gudabilden.
Denna kan vara en fetisch eller en annan rent fysisk figur.
Men den kan också vara en abstrakt figur, blott och bart en tankebild.
En sådan tankebild är moseguden, Israels gud, "Jehovah", "Jahve" eller "Sebaot".
Men vare sig det nu är i en s.k. "kristen" eller "hednisk" uppfattning man utvecklar sin gudsdyrkan, så har denna dyrkan hittills alltid yttrat sig i sådan form att den bjuder gudsdyrkaren största möjliga fördelar, ger honom rätt att tillfredsställa sina mest framträdande begär, uppfylla sina allra hetaste önskningar. Denna anpassning sker på så sätt att man ger gudabilden en mentalitet med medvetenhetsanlag och naturer som är analoga med gudsdyrkarens egna, varigenom guden faktiskt blir en i större dimensioner framträdande jordmänniska. Vi har just sett att den "kristne" guden blir "vred", skall blidkas med sonoffer och alltså är "hämndgirig", samtidigt som han kan "favorisera" och ha "gunstlingar". Är inte en sådan mentalitet en noggrann kopia av en jordmänniskas mentalitet? Genom att låta guden eller det högsta väsendet framträda med en mentalitet som är en kopia av ens egen får man det bästa försvar för sin egen ofärdiga natur. Det är inte brukligt inom ett samfund att dess medlemmar skall representera uppfyllandet av högre ideal än de som menas vara identiska med gudens egen väsensart. Är det inte just därför som Jesus och andra höga reformatorer kommer till korta med representanterna för sin tids gängse gudsdyrkan? Dessa reformatorer försöker ju lära ut ideal och mentala företeelser som ligger över den gängse uppfattningen, i det att de framträder med en högre och renare medvetenhet eller levnadsart än den som eljest brukar lovprisas som gudomens. Men förkunnandet eller utbredandet av en sådan ny levnadsart eller högre idealism ställer ju den gamla gudsdyrkan i skamvrån. Intet under då att dess anhängare eller utövare i hög grad känner sig manade att protestera mot eller förfölja de nya idealen och dessas utövare eller representanter. Utbredningen av kunskapen om de nya idealen är ju en underminering av de gängse gudsdyrkarnas prestige och religiösa auktoritet. Och Jesu ord uttrycker sålunda en stor sanning, när han säger att "de första skola bliva de sista". De "första" på gudsdyrkans område är ju prästerna eller de religiösa auktoriteterna samt alla andra, vars prestige i dag grundar sig på de gamla idealen. Dessa blir alltså de sista att acceptera en reformering och förbättring eller skärpning av idealen. Vi får här alltså en mycket tydlig bild av vad som är grunden till religionsförföljelse, Jesu korsfästelse o. dyl. Vi ser att denna grund är precis densamma som i alla andra konflikter, nämligen "självförsvaret". All religiös konflikt bottnar alltså i detta enda: kampen för den prestige som man kommer att förlora i och med folkets eller massornas accepterande av de nya idealen. Och denna kamp blir så mycket hårdare, som man ju genom förföljelsen av de nya idealen menar sig tjäna sin gud, menar sig komma i gunst hos honom, bli hans favorit, bli "frälst" och "helig". Man inbillar sig hela tiden att det är honom man tjänar, hans ärenden man går genom att förfölja de verkliga reformatorerna. Att det i själva verket i allra högsta grad är sina egna ärenden man går, att det är försvaret för sig själv man bygger upp, att man kämpar för sin egen position, sitt eget anseende, detta ser man lika litet som man ser "bjälken i sitt eget öga". Att denna ens kamp och levnadsart är "gudsdyrkan", att "det är gudomen man tjänar", att ens förföljelse eller vrede och harm är "helig" och "rättfärdig", det har man lika lätt att inbilla sig, som man har lätt att se "grandet i sin broders öga". Att denna inbillning kan komma till stånd hänger alltså samman med den omständigheten att gudabilden, som ju är idealens förebild, har jordmänskliga ofullkomligheter eller svagheter, har vredestendenser, skall blidkas genom surrogatåtgärder, har förmåtts straffa ett oskyldigt väsen, så att de skyldiga går fria, alltså har en helt och hållet jordmänsklig mentalitet. Gudabilden har förklarats och uppfattats så helt i överensstämmelse med primitiv jordmänsklig mentalitet, jordmänskliga begär och önskningar, att man genom att tjäna denna bild får en strålande utlösning för sin dyrkan av det egna jaget, och detta i så hög grad att man blir förblindad av denna dyrkan. Just genom sin vrede och indignation känner man sig "helig" och "rättfärdig", eftersom det ju därigenom är "gudomen som man dyrkar". Det är i hans namn man handlar, och man anar inte ens att denna form av dyrkan utgör kulminationen av ens självdyrkan eller självtillbedjan. Intet under, att man håller hårt fast vid en sådan gudsuppfattning. Men en gudsdyrkan som i realiteten endast utgör ett föranstaltande, varigenom individen kan dyrka och tillbedja sig själv, försvara sin ofärdiga natur och sina primitiva tendenser med hjälp av en gudabild som har samma primitiva mentalitet eller tendenser – varför individen alltså kan beteckna sin egen levnadsart som "gudomlig", "helig" och "rättfärdig" – den är inte någon "gudsdyrkan", utan "avgudadyrkan" i kulmination. Och "avguden" är sålunda inte den uppställda gudabilden, utan ingen annan än individen eller "gudsdyrkaren" själv. Då den här omtalade formen av gudsdyrkan är kulminationen av avgudadyrkan, blir individen alltså själv den absolut längst levande avguden. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt