Martinus: Den längst levande avguden, kap 21.

Läs och sök i Tredje testamentet

Kap:
(1-25)

Innehållsförteckning för Den längst levande avguden

21 KAPITLET

Begreppet "kristendom" såsom varande ett nytt namn för hedendom

Den moderna "kristna" människan går alltså inte i Jesu fotspår genom att söka bli honom lik i sitt sätt att vara. Nej, Jesus är blott ett väsen som är till för att ta på sig obehagligheterna eller verkningarna av människornas egoistiska levnadssätt och deras utsvävningar, medan de själva faktiskt är till för att njuta av livets alla behagligheter. Men en gudsdyrkan med sådana konsekvenser – är den inte en "hednisk" gudsdyrkan? – Och en gud som står i centrum för en sådan dyrkan, blir inte han en "avgud"?
      Men vem är då denne avgud? – Ja, i första hand har vi ju sett att han är en från äldre tider kvarlevande gudabild. Vi har sett, att det var Moseguden eller israeliternas gud, guden som fordrar öga för öga och tand för tand, som endast låtit sig lockas bort från denna sin primitiva och allmänt jordmänskliga väsensart genom att få en oskyldig varelse lemlästad och avrättad under utspekulerade eller raffinerade plågor. Med detta blodsdåd skulle guden alltså vara tillfredsställd.
      Men det väsen som är så ohyggligt eller okristligt i sitt framträdande att det på inte vis kan gå med på att "vända vänstra kinden till, när det blir slaget på den högra", utan att först på ett eller annat sätt få se sin hämnd och sitt straff effektuerade på någon annan varelse, likgiltigt om denna varelse är skyldig eller oskyldig, är icke detta väsen identiskt med ett – monster?
      Dess "allkärlek" består alltså inte i att "förlåta". Att låta ett straff överföras på en oskyldig och låta den skyldige gå fri – kan det kallas rättfärdighet? – Att erbjuda sig att lägga någon annans straff på sina skuldror, det är kärlek. Men en domare som accepterar ett sådant erbjudande och låter den oskyldige straffas, han praktiserar höjden av orättfärdighet. En sådan kärlekslös och orättfärdig domare är alltså den "kristne" guden, eftersom han krävt en ohygglig, kvalfylld avrättning av den "oskyldige" Jesus, för att "syndare", såsom rövare, mördare, bedragare, banditer, gangsters o.s.v., skulle kunna gå fria från följderna av sina skändliga gärningar.
      Men att låta världsalltets högsta väsen, själva gudomen, vara så primitiv eller okristlig i sitt framträdande, är det inte att skapa en raffinerad täckmantel för den jordiska människans eget hedniska framträdande? – När det högsta väsendet självt har anlag för vrede och hämndgirighet som absolut skall tillfredsställas, det må drabba en skyldig eller en oskyldig, och därvid alltså kulminerar i orättfärdighet, då är det förlåtligt om jordmänniskorna har samma anlag eller beter sig på samma sätt. Och månne icke en sådan uppfattning av gudomen passar bättre in i jordmänniskans hedniska mentalitet, ju mera hednisk, d.v.s. ju mera intolerant, kärlekslös och hämndgirig hon är? – Var det inte just i denna hedniska gudoms namn som man först plågade och avrättade Jesus? – Och skedde inte detta just emedan han var annorlunda än denna gudom? – Han krävde inte straff eller hämnd över sina fiender. Han "vände den vänstra kinden till, när han blev slagen på den högra". Han älskade sin nästa som sig själv och hade alltså mer av "allkärlekens" natur än själva gudomen. Och därför måste han röjas ur vägen. Om en sådan mentalitet som hans skulle bli till auktoritet, bleve det besvärligare att leva. Då skulle det inte finnas något försvar för de hedniska tendenserna eller den egoism, vrede och hämndgirighet som man alltjämt var belamrad med. Därför gällde det för prästerskapet att hålla fast vid den gamla gudabilden.
      Längre fram i tillvaron blev samma hedniska gudsuppfattning grundvalen för inkvisitionens kättarbål och tortyrkamrar. Man tillägnade sig makt och välde i kraft av denna hedniska uppfattning. Man bestämde över kungar och kejsare. Man ägde ju förmågan att blidka den "vrede" guden och kunde sålunda idka handel med "syndernas förlåtelse". Hur skulle det gått med denna handel, om det inte funnits en hämndgirig och straffande gud bakom dessa "syndaförlåtande" auktoriteter? – En gudom med Jesu allt förlåtande väsen bakom auktoriteterna skulle ju ha fört dem till tiggarstaven. Det skulle inte ha funnits någon anledning att kräva betalning för "syndaförlåtelsen". Därför löd parollen, att alla reformatorer, alla som försökte förkunna Jesu verkliga lära och väsensart, måste brännas på bål, måste avlägsnas. Att bringa Jesu förkunnelse till folkets kännedom måste ju betyda auktoriteternas undergång.
      Men den hedniska gudsuppfattningen skapade ännu flera lidanden på sin väg genom tiderna. Grundar sig inte korstågens krig och mördande uteslutande på tron att deltagarna skaffade sig ynnest hos en gudom som var "vred" på "hedningarna", dessa förmätna som så att säga hörde "djävulen" till?
      Och vad skall man säga om våra dagars kyrko- och prästväsende? – All split och oenighet som rymmes inom kyrkans murar, bygger den inte på samma traditioner? – Tror inte var och en för sig, att just hans speciella uppfattning är gudomen välbehaglig? – Och att hans fiender också är Guds fiender? – Ligger inte även de religiösa sekterna i fejd med varandra? – Tror inte anhängarna inom var och en av dessa att deras speciella sekt är den som i särskilt hög grad står i gudomens ynnest, medan de andra – mer eller mindre naturligtvis – är föremål för hans vrede eller antipati, ja kanske rent av övergått till att vara "djävulens" barn? De religiösa rörelserna var sålunda mer eller mindre övertygade om att de handlade i överensstämmelse med det högsta väsendets vilja, när de angrep dem som tänkte annorlunda. Det var inte den kärleksfulle Jesus de representerade eller tjänade utan fastmer den "vrede" hedniske guden. Under denna gudoms skydd kunde deras angrepp eller intolerans få sken av "rättfärdig harm" eller "helig vrede". Den hedniska gudabilden täckte helt deras primitiva väsen eller obesegrade hedniska natur med en "kristen" hjältegloria.
      Jo, världen är i hög grad hednisk. Den kvarlevande gudabilden är ännu i det tjugonde århundradet helt dominerande. Att all denna hedendom läres ut under benämningen "kristendom" är i själva verket blott något av en modesak. Om man bortser från Jesu förkunnelse, så skiljer sig den gängse "kristendomen" absolut inte från hedendomen.
      De hedniska traditionerna är sålunda att betrakta som en omätligt stor stengrund, på vilken Jesu livssyn och levnadsart fallit ned likt ett frö eller en liten grodd som trots kyla och karghet kunnat rida ut de första stormarna och vuxit upp till den lilla planta som man blivit tvungen att räkna med och som kunnat göra sig så mycket gällande att man funnit det ändamålsenligt att antaga dess namn. Jesu födelse har alltså i första hand åstadkommit att hedendomen bytt namn. Det nya namnet på hedendom är alltså: "kristendom".
      Men under detta namn skall hedendomen bli förvandlad till en ny mentalitet, en ny sfär, ett nytt rike, som icke är av denna världen. I detta namn skall, trots allt, alla släkter på jorden varda välsignade.

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.