Stjärnsymbolen i menyn


Läs och sök i Tredje testamentet
   Kap:  
(1-25) 
 
Avancerad sökning
Innehållsförteckning för Den längst levande avguden   

 

 
20 KAPITLET
Varför man förkunnar att det inte är de goda gärningarna, utan "nåden" och "syndarnas förlåtelse" det kommer an på
När människorna i dag i det tjugonde århundradet dyrkar en gudom som kan bli "vred", "straffa" och "förlåta", har de alltså ännu inte lyckats komma i förbindelse med Jesus. Då det är denna form av gudsdyrkan som kallas "kristendom", har vi således funnit att den gängse "kristendomen" inte heller står i förbindelse med Jesus eller Kristus och därför omöjligen kan vara den rätta, sanna eller verkliga "kristendomen". Men detta är ju bara vad Jesus redan har förutsagt. Vad menar han eljest med talet om "hjälparen, den helige Ande"? – Detta är i själva verket blott ett uttalande om kommande tider med människor som på annat sätt skall kunna förstå de kosmiska tingen och därigenom naturligtvis också skall komma att leva i förbindelse med dessa. Det är detta som är världsåterlösningens mål. Innan denna förbindelse uppnåtts, är mänskligheten absolut icke frälst.
      Människorna växer alltså blott gradvis in i Jesu efterföljelse, in i hans levnadsart. Den hedniska levnadsarten är en tusenårig ingrodd vana i mentaliteten. En alltför påträngande ivrighet att försöka omvända människorna därifrån kan därför endast verka i motsatt riktning. Den kan blott skapa stor irritation och intolerans. Människorna kan endast omskapas långsamt. Därför kunde den hedniska gudabilden inte plötsligt avskaffas trots tillkomsten och demonstrationen av Jesu ideal och levnadsart.
      Denna levnadsart måste också bli en tusenårig vana, innan den kan göra de hedniska traditionerna överflödiga. Många av Jesu anhängare måste sålunda ännu genom årtusenden i stor utsträckning vara "hedningar". Det passar därför utmärkt väl in i deras mentalitet och dagliga uppträdande att ha den kvarlevande hedniska guden att tillbedja. Han gör deras tillvaro något lättare, eftersom kontrasten inte är så stor mellan deras egen levnadsart och denna gudoms.
      De har ju vreden, hatet och hämnden eller strafflusten gemensamt. Denna omständighet har alltså bidragit till att ge ett försonande drag åt det förhållandet att man inte kunnat uppfylla Jesu höga ideal. Ja, den har t. o. m. förvrängt Jesu ord så grovt att man nu i stor utsträckning förkunnar att det visst inte är de goda gärningarna eller bättringen det kommer an på, utan att det framför allt är uppnåendet av "syndernas förlåtelse" hos den "straffande" gudomen som är det fundamentala i en sann "kristendom". Och detta blev i så hög grad till verklighet att man t. o. m., som jag tidigare påpekat, gjorde "syndaförlåtelsen" till en handelsvara.
      Man inrättade "dop" och "sakrament", d.v.s. vidtog åtgärder, genom vilka man kom i en förment riktig kontakt med gudomen trots frånvaron av de goda gärningarna eller det ändrade sinnelaget.
      Uppenbarandet av den världsfrälsande principen, genom Jesu liv och väsen, blev således alltmer en bisak, kom alltmer i skymundan. Ja, det gick så långt att Jesu lidande rent av blev taget till intäkt som ett "sonoffer" för andras "synder". Och härmed skapades världens största missförstånd. I stället för att taga Jesu liv och vandel till intäkt som modell för omskapandet av ens eget väsen och förstå att tillägnandet av denna levnadsart som vanemedvetande är "frälsningens" grundval, gick man alltmer över till att uppfatta hans höga moraliska levnadsart som något i sig självt helt ovidkommande för människorna, något som de i alla fall aldrig skulle nå fram till eller kunna praktisera.
      Nej, hans mission bestod uteslutande i att på sina skuldror lägga "straffet" för alla de "synder" människorna begått. "Syndarna" kunde alltså genom detta arrangemang leva högt i salighet och glädje. Och det är tydligt att kravet på förvandling, som följd härav, med tiden måste bli alltmer undanskymt. Att gå i Jesu fotspår, att efterlikna hans väsen, detta kom sålunda i andra hand. Huvudsaken var att "ångra" eller gråta över något ont man gjort. Man skulle då gå fri från "straff" och komma till "himlen", bli "salig" eller "frälst". Ja, hela den s.k. "kristendomen" blev i verkligheten endast en fortsättning av den hedniska livsstilen. Det religiösa livet blev en tillvaro fylld med sådana begrepp som "straff" och "nåd", "vrede" och "förlåtelse" – just som i det hedniska vardagslivet. Jordmänskliga tankar och ofullkomligheter dominerade helt det religiösa fältet. Jesu rena medvetande och tankeliv blev närmast en utopi.
      Kristendomens kärna i dag är alltså tron på "nåden" och "syndaförlåtelsen". Och med denna tro som andligt fundament går förvandlingen av individens moraliska liv mycket långsamt. I årtusenden har individen i sin tro på "syndernas förlåtelse" sovit vidare, för att till sist helt sova sig in i krig och revolutioner, sorger och lidanden. Det "frälsta" eller "heliga" tillståndet har inte på något vis avlägsnat lidandena eller mörkret ur människans öde. Men tänk, vilken gudomlig lycka! Hur skulle hon eljest någonsin få lära sig att gå i Jesu fotspår, att verkligen bli kärleksfull gentemot sin nästa? – Hur skulle hon eljest lära sig låta bli att döma oliktänkande till "evig förtappelse" och "helvetets pina"? – Hur skulle hon eljest kunna bli upplyst om att liv och salighet i verkligheten var något långt större och fullkomligare än att vifta med palmkvistar och stå i gunst hos en hednisk gud som låtit henne slippa in i "paradiset" på den grund att ett helt oskyldigt väsen blivit "straffat" och lemlästat för den förseelse hon själv begått.
      En skarpare kontrast till Jesu väsen existerar icke än den som sålunda kommer till uttryck i den gängse "kristendomen".


Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.