Martinus: Den längst levande avguden, kap 2.

Läs och sök i Tredje testamentet

Kap:
(1-25)

Innehållsförteckning för Den längst levande avguden

2 KAPITLET

Varför människornas religiösa liv blev mer av ceremoniell än praktisk natur

Vad är då dopet? – Dopet är ett "sakrament" liksom nattvarden. Men medan nattvarden avser att skapa en känsloverkan, som kan avlägsna samvetskval eller själslig depression över synder man vet sig ha begått, är dopet däremot för den vuxna människan en öppen och högtidlig bekännelse till den "sanna kristendomen". I fråga om det späda barnet, som inte har en aning om vad som äger rum, kan dopet självfallet endast vara ett uttryck för föräldrarnas officiella tillkännagivande att deras barn skall tillhöra "kristenheten". Naturligtvis kan dopet i ett sådant fall, under förutsättning att föräldrarnas tankar och prästens bön verkligen är ärligt "kristna", inte undgå att bli till ett välsignande av barnet, även om ett sådant dop aldrig för barnet är vad det är för den vuxne. Och dophandlingen blir då också i överensstämmelse med Jesu ord: "Låten barnen komma till mig och förmenen dem det icke, ty Guds rike hör sådana till". Men en sådan välsignelse kan också i rikaste mått vederfaras det lilla barnet enbart genom en handpåläggning i förbindelse med gudomliga, kärleksfulla tankar för barnet, helt utan det traditionella bruket av vatten. Därför passar också vattenceremonin bättre för den som döpes som vuxen och är fullt medveten om handlingen.
      Att dopceremonin inte är helt fullständig, när den påföres det lilla barnet, visas ju också av den omständigheten, att man här helt saknar individens egen medvetna sanktion av detta dess inlemmande i "kristenheten". Därför har man känt sig nödsakad att införa den s.k. "konfirmationen", varigenom individens eget medvetna samtycke officiellt bekräftas.
      Men varför skall då en människa döpas?
      Att dopet infördes i världen kan endast tillskrivas den omständigheten, att det för den primitiva människan, som ännu blott känslomässigt men ej förståndsmässigt kunde uppfatta livets verkliga struktur, var nödvändigt att skapa en institution, varigenom denna primitiva människa kunde känslomässigt påverkas. Det är naturligt att människan endast kan påverkas av känslan, så länge hon befinner sig på ett stadium, där hon inte kan bruka förståndets klara ljus annat än i sin dagliga kamp för tillvaron, i sin självbevarelsedrift. Och till att påverka känslan tjänar ceremonier bättre än analyser, i synnerhet vid en tidpunkt då analyseringsförmågan på det religiösa området ännu är helt latent. Det religiösa livet blev då också av ceremoniell natur – i motsats till livet i övrigt, som ju var en kamp mot naturen, en kamp för födan och självhävdelsen och därför blev en upplevelse av realistiska eller rent praktiska förhållanden som alltmer tränade upp förståndet.
      Denna natur ledde efter hand till byggandet av stora tempel med vacker inredning, med altare och rökelsekar, och betjänade av överstepräster, präster i egendomliga dräkter och tempeldanserskor i luftiga klädnader. Allt detta var ägnat att skapa ljusa stämningar och sålunda påverka känslolivet, medan mycket litet var ägnat att ge direkta upplysningar för förståndet. Den primitiva människan, som på grund av sin latenta intelligensförmåga inte hade behov av någon högre analysering av själva livets mysterium, hade ju ingen möjlighet till själslig lyftning på annat sätt än genom stämningar. Därför måste det religiösa livets utveckling rikta in sig på att skapa ljusa stämningar med hjälp av sådana medel som kunde påverka den primitiva människans känsla, som ju var hennes dominerande sinnesredskap. Och av denna utveckling är våra kyrkor i dag ju endast ett resultat eller en fortsättning. Vad är prästens "mässa", kyrkorgelns brus, sångkörens toner och kyrkklockornas klang annat än medel att skapa stämningar med, som kan verka upplivande på känslan och därmed göra sinnet glatt och ge själen vingar. Och därför kan man känna sig upplivad av en gudstjänst och lämna den upplyftad och glad, utan att på något sätt blivit – klokare. En "gudstjänst" är inte en "skola" utan en "stämningsmanifestation".
      Och är det inte på samma sätt med "sakramenten"? – Vad sorts "klokhet" får man av "sakramenten"? – Gäller det inte även här, att man endast erbjudes en upphöjd stämning? – Den människa som går till altaret uppriktigt "troende", lämnar hon inte också detta "Herrens bord" i förvissningen om att ha fått "syndernas förlåtelse"? – Vad är denna förvissning annat än en högre och ljusare stämning? – Något berikande av sin kunskap, någon närmare redogörelse om oantastliga analysdetaljer som matematiskt stämmer med världsalltets övriga gudomliga struktur har den "syndaförlåtne" absolut inte fått. För honom framstår händelsen i själva verket blott som ett "mirakel", d.v.s. en skapelse direkt på "Guds befallning", ja, faktiskt "något som frambragts ur intet".
      Men då "något" inte kan frambringas ur "intet", blir en sådan uppfattning alldeles ohållbar för den framskridna människan som är i stånd att tänka djupare och analysera. Och en sådan varelses tillit till det mirakulösa hos sakramenten upplöser sig därför alltmera. Och dessa mister i samma mån sin stämningshöjande kraft för denna varelse.
      Och hur går det med denna människas "kristendom", när hon inte mera kan tro på t.ex. dopet? – Ja, enligt de ivrigaste och mest nitälskande "kristnas" mening och dom är hon ju hemfallen åt "evig förtappelse" i ett "glödande helvete".
      Men då det efter hand blir allt vanligare att dopets upplyftande verkan fullständigt går förlorad för allt flera människor, blir det till ett faktum att fler och fler går miste om den härpå baserade tillgången till den sanna lyckan, till möjligheten att bli "frälst", som det heter. En växande skara går till "förtappelse", till "helvetet", medan skaran som går till "frälsning" blir mindre och mindre.
      Men om denna uppfattning nu verkligen vore riktig, så måste ju gudomens plan eller avsikt med människorna vara tämligen förfelad. Allt fler människor anmäler sitt utträde ur "statskyrkan", allt fler förlorar sin barnatro. Många hör helt upp med att gå i kyrkan. Mängder av människor blir "fritänkare". En väldig ström av människor går över till andra trosriktningar o.s.v. Men gemensamt om dem alla gäller, enligt den nitälskande "kristne", att de är "förtappade".
      Har då inte gudomen haft för avsikt att "frälsa" alla människor? – De i tron nitälskande svarar helt säkert här, att Gud givit varje människa "fri vilja", så att hon själv kan välja, men som faktum kvarstår, att inte alla har förmåga att tro det "rätta". Och många, som förr trodde, har fullständigt mist sin tro. Hur skall dessa människor kunna "vilja" det "rätta"? För att undgå den "eviga förtappelsen", är det ju en betingelse att man tror på "frälsning" genom dopets välsignelse. Men heter det ej inom samma ortodoxa "kristendom" att det är gudomen som skapar människan, gudomen som har all makt i himlen och på jorden? – Varför har han då inte skapat människan sådan att hon omöjligt kan "vilja" det felaktiga? – Det finns säkerligen ingen levande varelse som kan betrakta "evig förtappelse" som något ideal eller som en lycklig och åtråvärd framtid. När gudomen är "allvetande", måste han ha vetat resultatet redan i förväg, innan han skapade de människor som går under i "evig förtappelse". Då han också säges vara den fullkomliga kärleken, varför har han då inte i sin "allsmäktighet" åstadkommit, att "trosförmågan" är lika stabiliserad hos alla människor? – Det måste vara något ofullkomligt med hans skapelse av de människor som mister förmågan att "tro" och därvid samtidigt mister förmågan att "vilja det rätta". Att göra dessa människor ansvariga för sin bristande "tro" är då i allra högsta grad kärlekslöst. De kan omöjligen prestera egenskaper eller manifestationer som grundar sig på en förmåga som de inte alls äger.
      Är månne icke den nitälskande "kristendom", som dömer med eld och svärd, evig förtappelse och helvete, i alltför hög grad späckad med hedniska traditioner? – Och är det inte ganska farligt att på detta sätt i kristendomens namn hota andra varelser med död och helvete? – Visar det inte prov på en tämligen torftig "nästakärlek"? – Och är det inte detta dåraktiga dömande som de "kristnas" egen ledare och världsåterlösare varnar för, när han säger: "Dömen icke, ty med den dom, varmed I dömen, skolen I själva bliva dömda". –

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.