Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Den längst levande avguden |
19 KAPITLET
Varför den hedniska gudabilden och de hedniska traditionerna har kunnat sätta sin prägel på kristendomen långt upp i det tjugonde århundradet
Med Kristus har alltså i världen kommit in en idealism och en moral som hotar att tillintetgöra tron på den från judendomen ärvda forntida gudabilden.
I första omgången vann denna gudabild en överlägsen seger och lyckades genom sina överstepräster och anhängare få Jesus avrättad.
Men denna avrättning blev grunden till den forntida gudsdyrkans begynnande, smygande undergång.
Detta utvecklade väsens sätt att taga sitt lidande på blev, som tidigare nämnt, en fullständig bekräftelse på eller en fundamental praktisk levandegörelse av de höga ideal och bud, vars teoretiska förkunnelse just var orsak till avrättningen.
Dessa ideal blev alltså genom korsfästelsen praktisk verklighet för en stor del av Jesu efterföljare, lärjungar och omgivningar och blev därigenom historia.
Denna historia blev till det vi kallar "kristendom".
Men denna "kristendom" blev naturligtvis inte ett hundraprocentigt uppfyllande av Jesu ideal och är sålunda ingen absolut sann kristendom.
Tjugo århundraden har nu snart gått till ända sedan Jesu levnadsart, modellen till den levnadsart som skall frälsa mänskligheten, blev uppenbarad som fysisk verklighet. Och ännu många sekler skall förgå, innan denna levnadsart blir gängse och alldaglig för varje enskild individ inom jordens mänsklighet. Hedningens eller barbarens omvändelse till en sådan fullständigt förändrad levnadsart är nämligen icke blott en viljeakt. Till och med hos de yppersta, hos dem som är vänligt sinnade gentemot denna levnadsart och där "anden är villig", klagar man över att "köttet är svagt". Paulus säger: "Det goda som jag vill gör jag icke, men det onda som jag icke vill, det gör jag". Man finner alltså att praktiserandet av Jesu levnadsart försvåras av det "svaga köttet", vilket är detsamma som den från forntiden nedärvda vanan att praktisera den djuriska eller hedniska levnadsarten. Att praktisera det "onda" är alltså en medfödd vana, en talang hos barbaren eller naturmänniskan. Denna vana är hennes djupaste natur. Hon kan alltså endast bli av med den genom en fortsatt avvänjning, så att avståndstagandet från eller bekämpandet av denna natur blir till en ny vana, som mer och mer kommer att behärska individen och därmed helt uttränger den gamla vanan. Men en sådan ny vanas tillblivelse tar tid, och under denna tid är individens mentalitet uttryck för en kamp mellan den gamla hedniska levnadsarten och den av Jesus manifesterade. Det är på detta stadium som "kristendomens" anhängare hittills befunnit sig. De är alltså på sätt och vis alltjämt anhängare av både det "onda" och det "goda". Det är förståeligt att de i detta tillstånd inte kan avstå ifrån en gudom, vars väsen är analogt med deras eget väsen och liksom de själva är ett slags anhängare av det "onda" och det "goda", ett väsen som har fiender (djävulen), ett väsen som fördömer, straffar och hämnas med evig förtappelse och som favoriserar och med evigt "himmelrike" belönar de varelser som särskilt genom bön och åkallan, genom fördömande och förföljelse av de "otrogna" ställt sig in hos honom och som därför i sina egna tankar känner sig "frälsta" eller "heliga". Om gudomen inte hade uppfattats just på detta sätt, måste han ju i stället ha uppfattats som Jesus. Men hade han uppfattats som Jesus, så skulle Jesus inte ha blivit korsfäst utan snarare fått uppleva ett verkligt triumftåg. Det var just emedan man uppfattade hans väsen såsom varande i strid med gudomens väsen, som man utsatte honom för tortyr och avrättade honom. Jesus dömde ingen, han förlät alla. Efter hand som man själv, genom sitt eget öde, genom det dagliga livets lidanden och svårigheter, blir förädlad och alltmer kommer till visdom och kunskap, alltmer mister sina anlag att straffa och hämnas och sålunda blir mer och mer lik Jesus, förlorar man tron på den traditionella gudabilden. Man kan inte längre föreställa sig gudomen eller försynen med anlag och tendenser som gör hans väsen primitivare än ens eget. Och på detta stadium kan varken dop, konfirmation eller nattvard hjälpa. För sådana varelser blir kyrkor och tempel alltmer överflödiga. Dessa varelsers väg till Gud kan nu endast gå genom sökandet efter sanningen, d.v.s. genom forskning och vetenskap. "Tron" eller den gamla gudsuppfattningen är inte längre vägen till lyckan eller saligheten för sådana själar. Annorlunda är det med de varelser som ännu i stor utsträckning behärskas av lägre medvetenhetstendenser – vrede, hetsighet, hat och hämnd – men samtidigt har religiös känsla. Dessa ser med stor tilltro och stort välbehag på att gudomens natur uppfattas såsom liknande deras egen. Ja, de har helt enkelt inte förmåga att uppfatta någon annan väsensart som naturlig. En väsensart som inte är analog med deras egen kan av dessa varelser omöjligen uppfattas som annat än fantasi eller utopi, såvida de inte rent av vill kalla den "gudsförnekelse". Och därmed är det givet att om kristendomen i sitt första skede skulle kunna vinna insteg hos varelser med en dylik inställning, så måste dess gudabild vara någorlunda i överensstämmelse med de hedniska traditionerna. En gudom som inte kan bli vred, en gudom som inte favoriserar utan låter alla bli saliga, en gudom som man inte kan ställa sig in hos eller armbåga sig fram till på sin nästas bekostnad eller som bjuder att man skall vända den vänstra kinden till när man blir slagen på den högra, var alltså ett väsen så långt ifrån hednisk mentalitet och livsinställning, att detta omöjligen kunde uppfattas som normalt eller verkligt. Det var detta som blev grunden till Jesu lidande, till de första kristnas trångmål och till den gamla hedniska gudabildens och de hedniska traditionernas bevarande inom kristendomen och dessas herravälde över den nya andliga riktningen långt upp i det tjugonde århundradet. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt