Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Den längst levande avguden |
18 KAPITLET
Hur hämndens och vredens gud måste falla i grus och spillror, medan Jesu "Fader", "allkärlekens" Gud, blir till verklighet
Men hur kommer det sig att den gängse "kristendomen" förkunnar gudomen i en så primitiv gestalt? –
Är det inte just emedan denna gudabild är en kvarleva från forntiden? –
"Nådens" och "vredens" gud, guden som fordrar öga för öga och tand för tand, guden som straffar och hämnas, han är av urgammalt datum.
Det var ju honom Moses tillbad.
Det var han som var judarnas gud.
Det var honom de menade sig tjäna, då de önskade stena kvinnan som begått äktenskapsbrott.
Kort sagt – det var han som var hela Gamla testamentets högsta ideal.
Men hur skulle en sådan gudsuppfattning alltjämt kunna förbli högsta ideal, när det är ett faktum att människorna i sin egen mentalitet växer eller utvecklas därhän att de praktiserar ideal och levnadsarter med större idealism och kärlek? – För sådana människor måste ju den gamla traditionella gudsuppfattningen bli föråldrad och overklig. Och den form av världsåterlösning som får sitt uttryck i talet om "Jesu ankomst" har inte heller verkat förskönande på Moseguden. Den höga levnadsart, den kärlek till ens fiender och bödlar, den lust att förlåta, den önskan om alla människors frälsning, som i Jesu mentalitet blev till verklighet i världen, var av tidigare okända dimensioner och låg så högt över den mentalitet man brukade tillskriva gudomen att det här nödvändigtvis måste uppstå konflikt, en konflikt vars segerrika utgång för Jesu vidkommande måste bringa den gamla traditionella gudabilden på fall. Men gick det på det viset? – Ja, konflikten uppstod. Gudens överstepräster vredgades av Jesu framträdande och ville till varje pris förhindra att en idealism av det slag som var hans naturliga anlag blev uppenbarad i världen. Och det lyckades dem då också att få honom korsfäst. Men de förstod inte att ju mera de pinade och plågade honom, desto mera fick han tillfälle att visa hur den fullkomliga människan trots allt står orubblig och inte kan låta sig upphetsas till vrede eller hat mot sina bödlar eller fiender utan till och med i sitt värsta lidande reagerar kärleksfullt och endast lever i en önskan om förlåtelse för sina plågoandar. Och det var ju detta nya sätt att möta omgivningen, denna motsättning till Moselagen, som skulle bli världens frälsning, översteprästerna blev alltså, utan att veta det, världsåterlösarens oumbärliga hantlangare. De skapade betingelser för den nya moralen att kunna bli praktiserad i fysisk materia, så att det kunde bli till faktum att en människa verkligen kan befinna sig på ett så högt medvetenhetsstadium att det var naturligt för henne att reagera på detta sätt. Så blev det också en stor seger för Jesus. Hans levnadsart och idealism har alltsedan dess med stor kraft förkunnats i världen som ett föredöme till andras efterföljd. Och den nya idealismen blev alltså något av ett banesår för Moseguden – men han blev inte helt tillintetgjord. Denna krigets och vredens gud skulle alltjämt i sekler bli grundvalen för en enorm utveckling av hämnd, förföljelse, krig och lidande. De djuriska naturerna – egoism, vrede och hat – skulle alltjämt, under maskeringarna "helig" och "rättfärdig", martera världen och leda den mot det stora ragnarök, den väldiga lemlästningsprocess som är all hedendoms yttersta konsekvens. Först här i hedendomens och avgudadyrkans rykande ruinhopar, bland likstank och dödsrosslingar, blir den gängse jordiska människan, sårad, lemlästad och övergiven av allt kärt och alla kära, konfronterad med hatets och krigets vansinne. Först här blir Jesu mentalitet till levande verklighet. Och i denna verklighet måste den "hämnande" och "vrede" guden falla i grus och spillror. Först här i detta gudomliga ljus kan denna kvarleva från forntiden, denna fantom, föras till ro i sina fäders gravar, och Jesu "Fader", allkärlekens Gud, fritt sända sina strålar av allomfattande frid och välsignelse in i en "ny himmel och en ny jord, där rättfärdighet bor". Men så långt har mänskligheten ännu inte nått. Den lever ännu i stor utsträckning med blicken vänd mot Moseguden som nu i snart två tusen år överlevt födelsen av Jesu idealism, även om denna idealism är hans begynnande banesår. Hur skulle denna idealism eljest kunna vara "världens frälsning"? Att denna gud trots det begynnande banesåret kunnat hålla stånd så hårdnackat beror uteslutande på den "krycka" som man i form av "nåd- och syndaförlåtelseteorin" försett honom med. Och med hjälp av denna "krycka" haltar detta i det gamla Israel hemmahörande gudaideal omkring i det tjugonde århundradets "kristendom". Att Jesu höga kärleksideal genom detta sällskap ständigt på nytt blir korsfäst är ju endast helt naturligt. Men hur skall världsåterlösningen verkligen lyckas, hur skall världen komma till tro på Jesu sköna kärleksideal, så länge man predikar en gudom som i verkligheten endast har en vanlig jordmänniskas mentalitet med alla dennas tendenser till att utlösa vrede och hämnd samt ett egoistiskt begär efter sonoffer från de varelser han dock själv säges ha skapat och för vilkas olyckliga böjelser han i så fall endast själv bär skuld och ansvar? – Att kalla dessa hans primitiva jordmänskliga vredes- och hämndtendenser för "heliga" eller "rättfärdiga" är ju endast en utsmyckning av den kvarlevande hedniska gudabilden som varit absolut nödvändig för att denna bild över huvud skulle kunna få plats i Jesu sällskap så länge som varit fallet. Utan en sådan mental utsmyckning av denna gud som låter nåd gå före rätt och förlåter den gråtande hans "synder", skulle han blivit en alltför avskräckande kontrast till det ljus, i vilket alla släkter på jorden skall välsignas och som blev praktiskt och teoretiskt demonstrerat genom Jesu själsliv, vilket helt och hållet syftade till att uppenbara ett vetande om att "syndare" "icke veta vad de göra" och att "lagens uppfyllelse" är att "älska sina nästa som sig själv" och att det därför är vetenskap att "vända vänstra kinden till, när man blir slagen på den högra". En världsåterlösare som fått till mission att i så hög grad uppenbara den verkliga, heliga kärlekens och förståndets ande, kan inte vara tjänare eller överstepräst åt en gudom som själv inte tillnärmelsevis uppfyller sådana ideal eller utstrålar ett sådant gudomligt själsliv. Nu invänder man kanske, att även Jesus kunde bli vred. Man hänvisar eventuellt till en berättelse, enligt vilken han skulle ha gjort sig ett gissel och med detta drivit köpmännen bort från templets trappa. Men här märker den utvecklade forskaren lätt att denna berättelse härstammar från den mentalitetsnivå, där man i god tro accepterar gudomens jordmänskliga vredestendenser och hämndbegär som "heliga" och "rättfärdiga". Den har därför ingenting att göra med den mentalitetsnivå, varifrån Jesu stora kosmiska, världsfrälsande uttalanden eljest blev förkunnade, ord som bekräftade att han var uppfylld av "den helige Ande" eller ägde det som jag i "Livets bok" kallar "kosmiskt medvetande", vilket är att vara "ett med Fadern". Det väsen som ber om förlåtelse för dem som är de värsta motståndarna och största hindren för hans gudomliga mission, det väsen som kommit till världen för att visa människorna att man skall "vända den vänstra kinden till när man blir slagen på den högra" och att "världens frälsning" består i att "älska sin nästa som sig själv", det väsen som frivilligt går sina bödlar till mötes och öppet och vänligt säger att han är den de söker, han kan inte vara belastad med ett medvetande som brusar upp i raseri av att bevittna lite handel på tempeltrappan. Och i synnerhet inte då det just var handel med sådant som enligt skick och bruk skulle användas vid offertjänsten. Om detta vore "syndigt", varför går då inte "Jesu representanter" i dag omkring och piskar innehavarna av de många blomster- och kransaffärerna vid krematorier, kapell och kyrkogårdar? – Dessa affärer är till och med i stor utsträckning baserade på sön- och helgdagshandel. Nej! Det osanna måste dö. Berättelser som uppstått inom mentala områden, vilka ligger under Jesu nivå, förnekar sig inte. Det är på "frukten" man känner trädet. Och lyckligtvis har Jesus genom sina ord och sin levnadsart efterlämnat så många "frukter" att hans höga ställning lätt kan skiljas från allt det som pådiktats honom från en lägre zon eller av primitiv jordmänsklig uppfattning. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt