Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Den längst levande avguden |
17 KAPITLET
Är Jesus större och ädlare än själva gudomen?
Nej, tron på "straffets" och "vredens" gud är ingenting för de moraliska genierna.
De har blivit alltför vuxna eller mogna i livets blomning, för att ett sådant "dagdrivarhimmelrike", som de "kristnas paradis" måste sägas vara, skall ha något intresse för dem.
Då det samtidigt är ett "nådens paradis", d.v.s. en "himmel" för de av gudomen "benådade" och alltså en "gunstlingshimmel", är det helt otänkbart att den skulle kunna skänka dessa kärlekens väsen någon lycka.
Kärlekens genier skulle nämligen inte känna någon lycka av att själva vara i "gudarnas ynnest", om det verkligen existerade en möjlighet till absolut förtappelse eller evig helvetespina för någon av deras medvarelser.
Deras egen kärlek till de dömda skulle plåga och pina dem i deras "himmel".
Och denna "himmel" skulle således bli deras "helvete".
Dessa varelser lever alltså inte i något gudssnobberis lyckozon.
De kan inte prisa sig lyckliga i den "salighet" som kommer de "frälsta" eller "heliga" att tacka Gud för att de inte är som deras "fiender", eller som kommer "fariséen" att tacka Gud för att han inte är som de andra människorna: "rövare, orättrådiga, äktenskapsbrytare" o.s.v. –
De har snarare "publikanens" ödmjuka inställning.
De menar sig mycket ofta, trots den stora genialitet de lägger i dagen, göra alltför litet för "människorna".
Det verkliga himmelriket består alltså inte i att få sitt eget skinn räddat. Vad gagnar det en mor att nå "paradiset", när hennes älskade son och dotter kanske skall till "helvetet", till "evig förtappelse"? – Skall hon inte, om hon verkligen är kärleksfull, känna sig lyckligare om hon ger avkall på sitt eget "paradis" blott för att tillåtas vara i sina barns närhet, dela deras olycka, även om det är i "helvetet"? – Är inte detta mer i överensstämmelse med Jesu mentalitet? – Och skulle det inte vara en onaturlig moder som kunde känna sig fullkomligt lycklig och tillfreds endast efter att ha räddat sig själv på det torra? – "Nådens paradis" måste sålunda vara en samlingsplats för mödrar och fäder som hyser mindre kärlek till sin egen avkomma än vad djuren i allmänhet gör. Dessa beskyddar ju avkomman med sitt eget liv som insats – finns det större kärlek än denna? – Har inte Kristus sagt: "Ingen har större kärlek än att han giver sitt liv för sina vänner"? – Steg han inte från sin höga tillvaro ned i "helvetet" eller lidandenas zon för att hjälpa människorna? – Och skydde han något lidande när det gällde att fullfölja sin mission? – Fanns det något lidande, något som var för svårt eller obehagligt för honom i kampen för att hjälpa medmänniskorna till förnuft och vetande? – Sin fysiska kropp satte han som pant. En större garanti kan inte lämnas i tillvaron, ty bakom en sådan pant kulminerar kärleken. Men är det inte på den kärleken som Kristus har grundat den verkliga kristendomen? – Men när ett väsen, som inte är Gud själv utan betecknas som hans "son", har förmått uppenbara en sådan kärlek till sin nästa, och när en vanlig normal far eller mor också ger sitt liv i pant som skydd för sin avkomma, hur mycket mer måste då inte gudomen själv stråla i samma kärlek, i samma levnadsart! Men gör den gängse "kristendomens" gud detta? – Har vi inte just sett att han är en vredens gud, som kunde försonas eller blidkas blott genom sonens slaktning och lemlästning? – Skulle man kunna tänka sig Jesus ställa liknande krav gentemot sina bödlar? – Blev han över huvud vred på sina plågoandar? – Sade han inte stilla, kärleksfullt och milt: "Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra"? – Behöver man vara särskilt begåvad för att här se att gudasonen högt överglänser gudomen i sitt mentala framträdande? – Men är detta inte orimligt? – Kan en gudom bli åtråvärd, så länge han menas ha en moral eller ett mentalt framträdande som för länge sedan överflyglats av hans son? – Kan en världsåskådning som visar upp en gudom med de största jordmänskliga skavankerna, vrede och hämndgirighet, bli till frälsning för världen, så länge denna världsåskådning samtidigt i "gudasonen" visar upp ett väsen som varken kan vredgas eller hämnas, ett väsen som älskar sin nästa som sig själv och som därför varken fordrar sonoffer eller andra förmildrande omständigheter för att kunna förlåta sina förföljare – ja, som till och med synes veta mera än gudomen, i det att han uttalar orden "ty de veta icke vad de göra"? Att den nuvarande kristendomens gudom blir vred och hämndgirig kan ej bortförklaras, så länge man hävdar att han skall ha "sonoffer", vilket ju i verkligheten är detsamma som att hämnas. För att hämnas måste man vara vred. Men vet då inte gudomen lika väl som Jesus, att "syndare" "icke veta vad de göra"? – Vet han inte att varje varelses manifestation är dess "frukt", hurudan den än må vara, och att ingen varelse kan representera ett högre utvecklingsstadium än det den nått upp till, och att det för den skull är lika naturligt för mördaren och krigaren att mörda som det är naturligt för tigern att äta rått kött? – Vet inte gudomen att det är lika naivt att pina och lemlästa en hämnare för hans beteende som det skulle vara att piska tigern för hans lust till köttet? – Vet inte gudomen att resultatet av denna tortyr skulle bli precis detsamma, nämligen "dressyr"? – Nej, de "kristnas" gud vet det inte. Han är lika ovetande, har samma skavanker som den vanliga jordiska människan. I annat fall skulle aldrig vrede och hämndgirighet få plats i hans mentalitet, ty dessa två faktorer kan aldrig någonsin vara annat än uttryck för primitivitet och okunnighet. De är varelsernas mentala "frukter" på deras första elementära utvecklingssteg som "djur" och "jordmänniskor". Om så ej vore fallet, skulle de också finnas i Jesu medvetande. Men det är inte bara i Jesu medvetande som dessa faktorer icke existerar. Det finns i våra dagar många människor, hos vilka dessa naturer är starkt på retur. Eljest skulle det inte existera något som heter "utveckling". Det är emellertid ett faktum att mänsklighetens individer framträder i en stigande mental skala, på vars nedersta steg vrede och hat är dominerande karaktärsdrag, medan dessa faktorer blir sällsyntare, ju mer vi rör oss uppåt på skalan, för att till sist helt försvinna. Detta betyder alltså att det finns människor som i moral och kärlek för länge sedan överskridit det moraliska stadium som tillskrives de "kristnas" gud, vilken endast kan blidkas med sonoffer, denne gud som dömer varelser till "evig förtappelse", till evig pina, trots att dessa varelser, enligt samma "kristnas" uppfattning, är produkter av hans eget skaparverk. Det synes mig att den nuvarande "kristendomens" gudom ter sig ganska blek vid sidan av den höga mentala standard som Jesus representerar. Och är det månne icke detta som är samma "kristendoms" största skavank? – |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt