Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Den längst levande avguden |
15 KAPITLET
Den auktoriserade kristendomen är ännu inte fri från hedendom
För den i nästakärlek högt utvecklade individen är det tydligt att de nämnda religiösa auktoriteterna och representanterna inom ett tämligen stort mentalt område alls inte företräder eller utvecklar den kärlek till nästan som de själva förkunnar från sina auktoriserade talarstolar.
Detta kan naturligtvis inte läggas dem till last, eftersom deras levnadsart ju är en utvecklingsfråga.
Ingen individ kan representera eller visa fram en högre utvecklingsnivå än den han nått upp till.
Och denna bok har heller inte tillkommit för att utöva någon sorts förföljelse av ifrågavarande individer utan endast för att vara till opartisk vägledning eller hjälp för den ärlige intellektuelle sökaren i hans strävan att nå fram till kunskap om den verkliga sanningen.
Vad är det då, som gör förkunnelsen från de kristnas auktoriserade predikstolar frånstötande i stället för tilldragande? – Ja, utom det ovan omnämnda förkunnandet av "evigt helvete", "evig förtappelse", en "vred" och "straffande" gudom o.s.v. finns det många andra, mer direkta och påtagliga manifestationer som inte på något logiskt vis kan förbindas med den högsta, av Jesus själv manifesterade, verkliga kristendomen och som alltså inte kan vara i överensstämmelse med själva lagen om nästakärleken. Det kan inte förnekas, att personer som menar sig vara "heliga" eller "frälsta" och som uppfattar sig själva som mönster för sann kristendom stundom utstrålar "intolerans" eller lust att fördöma personer som tänker annorlunda på det religiösa området. Ja, de kan t. o. m. visa prov på vrede och förföljelse, ibland med en nitälskan i sitt hat och fördömande som helt ställer den sanna nästakärleken och därmed den sanna kristendomen i skuggan. Att denna nitälskan t. o. m. kan spridas från kristendomens egna auktoriserade talarstolar under namn av "helig vrede" och "rättfärdig harm" gör inte atmosfären kring dessa mera lysande. Hur många har inte på grund av denna nitälskan blivit förföljda, förbannade och dömda till "evig förtappelse", "helvete" eller evig "gråt och tandagnisslan"! – Var inte inkvisitionen ett uttryck för sådan nitälskan? – Den skapade terror, lemlästning och lidande för sina offer, ja, pinade dem till döds, emedan de hade andra tankar, hade en annan uppfattning än den av lagen anbefallda eller auktoriserade "kristna" uppfattningen? – Men en "kristendom" som tar sig sådana former är inte någon "kristendom", vilket vill säga att den inte är något uttryck för verklig kärlek till "allkärlekens" gud, ty i så fall skulle dess medlemmar uttryckt glädje i att vara hans "avbild". De skulle ha älskat de föreskrifter som denna gudom genom Jesus och andra stora visa låtit komma till uttryck i bibeln, som ju är deras egen heliga bok. Vad är det då för slags gudsdyrkan dessa människor representerar? Vem är det som de i själva verket dyrkar? – Att de dyrkar någon kan man inte förneka. De har med största tydlighet visat att de var mycket indignerade över annorlunda tänkande individer. Men då all irritation i sin djupaste analys är självbevarelseenergi, vilket vill säga att den är ett led i den djuriska självbevarelsedriften, är det tydligt att denna indignation är analog med hundens vrede över kattens existens. När hunden jagar katten eller skäller på och förföljer andra varelser, djur eller människor, som kommer dess herre eller dennes marker för när, så hänger detta ju samman med dess självbevarelsedrift. Hunden söker i sin förföljelse medvetet eller instinktivt att skydda den för dess egen existens så nödvändiga husbonden och dennes ägodelar. Den ser i all rivalitet om husbondens gunst en underminering av sin egen ställning och är som alla andra djur så funtad att den måste vara motståndare härtill. Motståndet är alltså detsamma som "självbevarelsedriften". Hos djuret är denna drift en naturlig företeelse, ja, rent av en dygd, utan vilken det alls inte skulle kunna hävda sig. Och i de första primitiva människostadierna är denna dygd då också t. o. m. högsta form av gudsdyrkan. Är det inte just denna dygd som var själva kärnan i den nordiska gudaläran? – Var det inte de starkaste och segerrikaste, d.v.s. de som dräpte mest och som var fysiskt mäktigast, som benämndes "kämpar" och "hjältar"? – Och var det inte just dessa "hjältar" som fick komma till den tidens himmelrike, "Valhall"? – Den bärande energin i denna form av gudsdyrkan var alltså i verkligheten analog med den energi som dominerar i vakthundens mentalitet. Men en gudsdyrkan som är analog med eller ett uttryck för vakthundens mentalitet kan inte vara en gudsdyrkan värdig "en människa skapad till Guds avbild". Och genom att se tillbaka på mänsklighetens utveckling finner vi att dessa forntida dygder håller på att degenerera och i dag uppträder under namn som "avund", "svartsjuka", "intolerans", "hat" och "vrede". Alla dessa medvetenhetsenergier utan undantag befordrar den dräpande principen. De är energier, utan vilka det skulle vara omöjligt att bli kvalificerad för "Valhall". Men i våra dagar har de inte längre så god klang. Genom den gängse kristendomen har dessa forntida dygder stämplats som rena mörkertendenser, vilka leder människorna rakt in i nutidens "helvete", till "gråt och tandagnisslan" och som de därför måste vänja sig av med för att kvalificeras till den önskade "saligheten". Emellertid kan man inte helt plötsligt vänja sig av med att vara ett djur, och människorna har därför funnit på att leva i tron på "syndaförlåtelse", liksom de även vant sig att dölja en del av dessa djuriska tendensers utbrott under de nyss nämnda begreppen "helig vrede" och "rättfärdig harm", varigenom de stimulerat sin tro på dessa utbrotts "straffrihet" och den därmed förknippade tillgången till kristendomens "paradis". På mellanstadiet mellan hedendom och kristendom har dessa varelser alltså funnit på att dölja några av sina lägre tendenser, något av sin ännu icke övervunna djuriska natur, med ett slags mentalt kamouflage, så att de får sken av att vara "heliga" eller "rättfärdiga", därmed uppfyllande de ideal som den sanna kristendomen ställer som villkor för tillträde till dess "paradis". Och under ett sådant kamouflage har dessa naturer riktigt funnit sig till rätta. Här har de riktigt kunnat få luft. Hur mycket blod har inte på grund härav kommit att flyta under tidernas lopp? – Vad var inkvisitionen med dess fruktansvärda tortyr och kval annat än djuriskt hat och djurisk förföljelse, ett slags självbevarelsedrift, ett medel att bevara den i "Jesu namn" förvärvade påvliga makten? – Var den inte ett storartat medel att bevara folkets naivitet och okunnighet och därmed få fart på försäljningen av "syndaförlåtelse"? – Genom att man uppställde den omedelbara efterrättelsen av de höga kristna idealen som villkor för tillträde till "paradiset", måste det uppstå en massutveckling av "mindervärdeskomplex", ty den djuriska människan kan inte plötsligt uppfylla de kristna idealen; hon kan endast med tiden utvecklas därtill. Jesu ord om "hjälparen, den helige Ande" uttrycker detta tydligt, och själva livet eller utvecklingen generation efter generation gör det till ett mer och mer uppenbart faktum. Det blev alltså en utmärkt jordmån för skapandet av begreppet "synd". Men då "synd" satte en spärr för "himlen" eller det eviga livet efter döden, måste man ju skaffa sig förlåtelse för den. Och ju mer utbredd och inrotad denna föreställning blev, desto mer pengar klingade i de "syndaförlåtande" auktoriteternas kassakista. Intet under, att man med bann och bål, tortyr och avrättningar förföljde allt och alla som på minsta sätt kunde verka underminerande på guldtillflödet eller kasta en skugga över auktoriteternas verksamhet. Man förstår också mycket väl, varför menige man förbjöds att läsa bibeln. Det står ju ingenting i denna om att det skulle kosta pengar att få "syndarnas förlåtelse" eller att myndigheterna verkligen hade makt att "förlåta synder". Detta förbud, liksom tortyren, var alltså skyddsåtgärder mot upptäckten av myndigheternas falska auktoritet, försvar för bevarandet av den berikningsmetod som dessa myndigheter uppfunnit. Inkvisitionen var ren och skär egoism, vilket vill säga "självdyrkan" kamouflerad som gudskyrkan. Men var finns en gudsdyrkan som inte är kamouflerad "självdyrkan"? – Jo, den finns där det över huvud inte existerar några former av djuriska självbevarelseenergier: avund, vrede, hat, intolerans o.s.v., vilka energier alla utan undantag är "självdyrkans" ofelbara kännetecken. De kan nämligen aldrig i något enda fall komma till utlösning utan att vara ett försvar av ens egen position eller av det man älskar, det må vara varelser eller föremål. Är det då inte vackert och ideellt att kämpa för det man älskar? – Jo, i djurriket är det en dygd. Vägen till "Valhall" ligger öppen för de duktigaste kämparna. Men då "kämpa" här är detsamma som "dräpa", är "Valhall" alltså himmelriket för de största – mördarna. Kulminationen av "kampen" för det man älskar är således mord. Men är det vackert att mörda? – Befinner sig inte den jordiska människan på ett stadium i utvecklingen, där sådana ideal blivit av tvivelaktig karaktär? – En man "älskar" att bli rik och dräper allt som kan hindra honom att nå sitt mål, en annan "älskar" sin nästas hustru och dräper allt som hindrar honom att äga henne – är denna kamp vacker? – Även om sådana "ideal" så att säga är allmängiltiga, ja, i det första exemplet, under kamouflaget "affär", rent av auktoriserade, så kan man inte säga att de äger allmänhetens odelade sympati. Och därför blir det sista kamouflaget av kampen för de materiella begärens tillfredsställande just – "gudsdyrkan". Bakom denna mask skall man ännu i långa tider kunna dölja sin vrede och harm – som man då kallar "helig" respektive "rättfärdig". I "Jesu namn" skall man ännu i stor utsträckning ge luft åt sina icke övervunna djuriska tendenser. Som "heliga", "frälsta" eller "rättroende" skall tusentals människor hata och förfölja oliktänkande, döma och bannlysa var och en som på minsta sätt vågar draga deras "religiösa" position i tvivelsmål. Var det inte detta som vi just såg vara fallet med inkvisitionen? – Och företogs inte medeltidens korståg ävenledes i "Jesu namn"? – Ja, vad skall man säga om själva Jesu korsfästelse? – Utgick den inte från ett översteprästerligt initiativ? – I "Guds namn" avrättade man den "förmätne" som vågade draga den tidens religiösa myndigheters position i tvivelsmål. I skydd av den översteprästerliga skruden blev man i stånd att begå världens största förbrytelse. Man terroriserade och mördade ett moraliskt geni. Man stack dolken i ryggen på den gud, vars tjänare man föregav sig vara – alltsammans blott för att rädda sitt eget skinn. Och vad gör man i dag? – Är det inte i kristendomens namn som den vita rasen för krig? – Finns det inte exempel på att soldater och mordvapen blir välsignade av dess präster? – Finns det inte likaså exempel på att andra raser kallar sina krig och överfall på andra nationer för "heliga"? – Och vad skall man säga om de religiösa sekterna? – Bekrigar de inte varandra? – Är det att älska sin nästa? – Är det att hålla budet "Dömen icke"? – Är det inte i stället indignation, vrede och intolerans? – Är det inte precis samma orsak, samma energi, som gör sig gällande vid alla andra former av vrede och förföljelse, nämligen rädslan för den egna positionens undergång? – Det är liksom om hoppet om "evig förtappelse" för alla oliktänkande således vore den lerfot, på vilken dessa människors "kristna" tabernakel och position är grundade. I motsatt fall skulle de gå i Jesu fotspår och grunda sitt himmelrike på samma orubbliga fundament som han, nämligen på detta "att vända vänstra kinden till när man blir slagen på den högra". De skulle helt avstå från att döma någon till den fruktansvärda pina som "evig förtappelse" måste vara ett uttryck för. De skulle i tvivelsfrågor alltid visa samma kärlek som Abraham, då han sade till Lot: "Icke skall någon tvist vara mellan mig och dig... Vi äro ju fränder. .. Vill du åt vänster, så går jag åt höger, och vill du åt höger, så går jag åt vänster". Men som vi sett, har de i icke ringa grad valt det motsatta. De "kristna" staterna, sekterna och samfunden använder alltjämt, var och en på sitt sätt, krigets metoder med straff och terror, och de avslöjar därmed att den auktoriserade kristendomen ännu ej är kristendom i renkultur eller är fri från hedendom. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt